Dagens väder: något i stil med vår. Sommarsoligt och vackert men med hög och klar luft. Det doftar nyklippt gräs. Shorts och linne funkar men skall man vara i skuggan är en kofta ganska bra att ha.

Vi har precis avslutat frukostrutinerna nere i köket och dragit oss upp till övervåningen igen. Här skall vi dansa och leka. Persa har just nu ett mycket viktigt samtal med sin giagia (mormor) i leksakstelefonen och jag vill inte riktigt störa. Det är roligt att titta på när hon leker för sig själv.

Igår hände det. När jag plockade upp Persa efter hennes eftermiddagsvila gav hon mig en bamsekram och utbrast förtjust "ÄKA DEJ!" för allra första gången någonsin. Jag blev så paff att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra.

 

Så jag kramade tillbaka hårt, hårt och skrattade samtidigt som jag blev alldeles tårödg och osmickrat rödmosig i ansiktet. Persa höll på att kinka av skratt. "ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ!" fortsatte hon i extas och jag skrattade, kramade och grät om varannat.

Jag är inte helt säker på att hon på riktigt har förstått innebörden av "jag älskar dig" ännu, men det gjorde liksom inte så mycket. Kanske hade hon lika gärna kunnat säga "mera mat" elller någon annan vardaglig svensk fras som jag har försökt lära henne – eller kanske inte? En tvåårings förmåga till att förstå  hur saker hänger ihop skall man inte underskatta.

Är det inte fint?

                 

Igår var det ochidagen här. Ochi betyder nej på grekiska och dagen firas för att dåvarande premiärminister Ioannis Metaxas den 28 oktober 1940 sa just nej till Mussolini när han och italienarna när de ville gå in och ockupera vissa ospecificerade platser i Grekland.

Puh. Det var nog den mest faktaspäckade meningen jag skrivit på länge. Och det med lite hjälp från Wikipedia. Tur att det finns ibland.

Hur som helst. I Glyfada var det någon form av parad för att fira allt det här nejandet, men den paraden såg jag inget av. Fick bara höra att man helst skulle hålla sig därifrån om man kunde eftersom det var så packat med folk och bilar överallt. Hela förra veckan såldes det stora grekiska flaggor i vart enda gatuhörn och tog man en promenad runt kvarteret kunde man få se oändligt många likadana flaggor hängandes ner från balkonger och andra smarta ställen där de kunde dra till sig största möjliga uppmärksamhet.

Heja Grekland. Sånt tycker jag är så härligt på något vis.

Vi firade ochidagen med att vara hemma och grilla med några av familjens goda vänner. När de goda vännerna började droppa in blev Persa lite blyg, så de tio första minuterna satt hon som ett plåster på mig och höll sina små armar hårt virade runt min hals. En sådan kärleksbetygelse. Varken självklart eller något som jag, till skillnad från hennes föräldrar, kan ta för givet och därför var jag nästan lite som lycklig då. 

 

När den första blygheten hade släppt var Persa på strålande humör igen och sprang lyckligt runt och lekte med sin fyra månader äldre kompis. Vädret var lite molnigt men varmt och jag åt goda chicken sovlaki-spett men grekisk yoghurt och en jättegod sallad som en av de goda vännerna hade tagit med sig.

Det var en fin ochidag!

            

Vi har haft en konstig vecka vädermässigt. Idag är det sommar igen och jag har legat ute i bikini och försökt suga åt mig så mycket sol jag bara kan. Vi har gått in i en årstid där man inte längre kan ta värmen för givet har jag märkt. Så jag bunkrar upp.

Igår kom familjens massör hit och gav oss varsin dryga timmes uppmjukande ayurveda-massage. Det var skönt. Till och med så skönt att jag lyckades falla i djup sömn, för att en halvtimma senare vakna upp lite förvirrat av att massören försiktigt undrade om jag möjligtvis kunde vända mig på rygg så han kunde massera andra sidan. Fredagsmys ända ut i fingerspetsarna.

Idag är det lördag och jag har min lediga dag. Som vanligt försöker jag hinna med allt det som jag tänker att jag skulle vilja hinna med i veckorna, men som vanligt blir det aldrig riktigt så. Som att åka in till Aten till exempel. Det i sig kräver ju kanske en heldag och det blir lite svårt när jag också vill hinna ligga några timmar på stranden, upptäcka nya platser omkring Voula, träna och göra som ett litet hemmaspa här hemma med ansiktsmask och bubbelbad och hela paketet. Det sista hade jag förresten tänkt göra ikväll. Skall bara träna först – och fixa lite andra viktiga saker.

 

Men sedan så!

Vi har börjat med lite nya morgonrutiner den här veckan. Istället för att äta frukost i framför TV:n går vi ner till köket istället. Där sitter vi med ett tänt mysljus som Persa med stor förtjusning får blåsa ut när hon har ätit upp. När vi är klara går vi upp på övervåningen och leker och "dassar" allt vad vi har till tonerna av Ulf Lundells allra bästa låtar. Jag tänkte att jag skulle försöka föra vidare det musikaliska arv som min pappa har gett mig under min barndom. Den vassa äggen. Kyssar och smek. Gå upp på klippan. Evangelie. Öppna landskap. Tre bröder.

Alla är dom så fina.

Hur många nya artister som Idol-juryn och och alla de där än tar fram, så vinner i slutändan ändå alltid de gamla härliga fina sångarna och sångerskorna som är proppade fulla med känslor och minnen från en tid som var för längesedan. Som Ulf Lundell till exempel. När jag lyssnar på hans gubbmelankoliska musik kan jag nästan känna hur jag blir ett år igen och hänger med huvudet tungt mot pappas axel samtidigt som han taktfullt dansar med mig ända tills jag somnar. Nöjdast och tryggast i hela världen.

Fast när jag tänker efter så vet jag inte om det är jag som på egen hand minns allt det där, eller om det bara är så att jag har fått det berättat för mig så många gånger att jag intalat mig själv att minnet är mitt eget. Det finns på film i alla fall. Och det ser så mysigt ut.

   

 

Jag kanske aldrig skulle skrivit det där sista inlägget. Idag när jag vaknade och slog upp balkongdörren möttes jag av regn och en alldeles molngrå himmel. På balkongen mitt emot min satt inte grannen och åt frukost i bar överkropp, och jag fick för första gången sedan jag kom hit dra på mig långbyxor och kofta innan jag gick ner för att göra min frukost. Helt plötsligt kändes allt väldigt svenskt och höstligt på något vis.

Men det är lite mysigt också. Och nu sitter vi här i soffan, jag och Persa och har tisdagsmys med mjölk i nappflaska och små flingor i en skål. På TV är det Wonder Pets. Ett ganska sött barnprogram faktiskt, där huvudpersonerna är en sköldpadda, en kyckling och en hamster som tillsammans skall rädda världen från små och stora bekymmer. Inget pang-bom-krasch och inget skrik eller galenskap. Bara en fin historia om tre vänner som håller i ihop i vått och torrt.

Idag vet jag inte riktigt vad vi skall hitta på. Vad sysselsätter man sig med här när det regnar? Persa har inga regnkläder. Kanske blir det en pysseldag, eller så blir det något helt annat.

 

Lilla damen bestämmer och jag hänger på så gott jag kan.

 

Jag trodde aldrig att det skulle hända men nu har det faktiskt hänt: jag har börjat längta efter kyla. Inte såndär snö-is-och-hagel-kyla, men gärna några moln här och där eller kanske någon svalkande nordlig vind som sveper förbi lite sådär ibland.

Jag har upptäckt att det ultimata vädret stavas V-A-R-I-A-T-I-O-N. För att 30 grader varmt skall vara underbart krävs det att det under vissa perioder också är lite svalare. Och det kommer ju bli svalare här, så det är inget problem i sig. Jag blev bara så tagen när jag helt plötsligt kom på mig själv med att över huvud taget tänka i de här banorna. Jag älskar ju sommar. Och jag älskar ju värme. Och under vintrarna kan jag knappt tänka på annat än hur mycket jag skall bada och sola och grilla på min sommarö när tiden äntligen är inne. Men nu, när jag har allt detta (minus min fina sommarö), vad händer då?

I två veckors tid har jag planerat att ta några "köpa-allt-jag-behöver-och-vill ha"-timmar i Glyfada, men hittills inte lyckats få till det. Jag gjorde ett tappert försök senast idag som resulterade i att jag helt överhettad trängde mig fram bland hundratals greker på den största shoppinggstan, köpte fel ögonbrynspenna i fel färg för att sedan hoppa på första bästa (superbilliga) spårvagn och fly ner till havet och brisen.

Det känns absurt att jag, som annars vid den här årstiden vanligtvis brukar gå hemma i Sverige och svära lite i smyg över gråa skyar och iskalla vindar, nu ligger och solar vid ett blågrönt hav och mellan svettningarna önskar att temperaturen skulle sjunka med sådär 10 grader. Varannandagsväder skulle vara perfekt. Molnigt och svalt ena dagen, och soligt och hett andra. Så att man kan bada och sola men också göra vettiga saker som att gå på stan eller ta en promenad med Persa i vagnen utan att komma tillbaka och se ut som en dränkt katt.

Men snart kommer vintern även hit, och jag vet att jag i samma stund som bikinin stoppas undan lik förbannat kommer att längta tillbaka till den här värmen igen. Jag kommer önska att jag fick gå på stan och svettas och jag kommer önska att jag utan att kolla väderleksrapporten kunde bestämma mig för att ta en heldag på stranden nästa fredag. Jag vet att det kommer att bli så. Det kallas att analysera sig själv och kanske är det bra, kanske är det onödigt.

Det blev ingen tydlig slutkläm på det här inlägget. Nu är jag så trött att jag tänkte ge mig själv världens bästa present, som i det här fallet är en nybäddad säng och två sköna öronproppar. Det är nästan så att jag blir lite avundjusk på mig själv när jag tänker på det.

God natt och hej på er.

Idag har vi måndagsmys. Det är i princip samma sak som söndagsmys bortsett från att det visas lite andra barnprogram på TV. Imorgon är det tisdagsmys, och på onsdag onsdagsmys. Vi myser varje dag!

De senaste dagarna har Persa börjat säga "godnatt" på svenska innan hon skall sova. Hon lär sig så snabbt nu. De ord som har satt sig riktigt bra hittills är: tack, puss, ost, bebis, igen, där och blomma. Jag blir så glad och lite förvånad när jag märker att hon tar efter så snabbt. Ingen har ju pratat svenska med henne innan och jag har ju faktiskt inte varit här så länge ändå. Just nu försöker jag lära henne att säga "älskar dig." 

Längar så till den dagen då jag lyckas!

  

Noter att fina Alex Schulman kom med lite på ett hörn. När man är utomlands får man grabba tag i det lilla svenska man kan komma åt så hans och Sigge Eklunds podcast har börjat bli ett dagligt inslag i min vardag. Och så Schulmans Show såklart. Det är nästan så att jag blir lite avundsjuk på Amanda. Men bara nästan. 

Ibland tänker jag en del på Sverige. Hur tryggt vi har det där till exempel. Det behövs inte lika många höga murar, grindar och inbrottslarm och jag känner inte en endaste en där hemma som för säkerhetens skull har en vakande polisman sittandes utanför sitt huset varje natt. Kanske möjligtvis kungen då. Men han känner jag ju å andra sidan inte. 

När jag tänker på detta så saknar jag Sverige. Och inte bara Sverige, utan hela min fina familj och alla mina fina vänner och ibland till och med vår ilska hund Stella om det vill sig riktigt illa. I ett svagt ögonblick kan jag då undra varför i hela fridens namn jag har valt att spendera ett helt år så här långt ifrån från allt det där härliga. På något vis verkar ju det lite dumt.

Igår var på flera sätt en sådan dag. Jag var trött, anade någon typ av begynnande retfull förkylning och kände mig lite allmänt "inte där". Så som man ju kan känna sig ibland. 

Men så kommer jag in efter en stunds solande i trädgården och möts av åsynen av en present med tillhörande lapp som ligger på sängen. "For your new walking adventures, xxx" stod det, och bredvid låg en en röd skokartong med Nike-logga samt ett litet vitt sidenetui från någon grekisk smyckesaffär. Min fina grekiska familj hade varit och köpt ett par nya löpsrskor till mig, och ett halsband med en berlock i form av symbolen Evil Eye med ljusblå bakgrund kantad med guld. 

Jag blev så rörd. I ren spontanglädje började jag babbla tacksamhetsfraser på svenska och bete mig generellt ostrukturerat och konstigt men trots språkmissen tror jag nog att mitt budkap framgick ändå. En sådan fin gest, av en sådan fin familj. Tänker att jag har tur som uppenbarligen har kommit till den bästa av alla braiga greklandsfamiljer, och att just det är anledningen till att det här året kommer att bli så bra.

Jag får så mycket kärlek här på dagarna. Pussar. Kramar. Små mjuka armar runt halsen. Leenden. Tyngden av trygghet i knät. Bekräftelse och ömhet som knappt vet några gränser.

Jag älskar när hon kryper upp intill mig i soffan. Jag älskar när hon sträcker upp sina armar och vill att jag skall lyfta upp henne. Jag älskar till och med när hon blir lite rädd och blyg och kramar mig hårt och länge för att söka trygghet och tröst. Det är nästan så att jag vill skrämmas lite ibland och skrika "bu!" eller så, bara för att få uppleva hennes fysiska närhet. Får man tänka så? Kanske inte.

Det gör mig stolt och glad och alldeles överlycklig att hon har kunnat knyta an till mig på det här sättet. Jag känner mig utvald. Det är som att hon ger mig världens finaste present. När jag tassar in till henne om mornarna och ser henne sitta i sin säng med hela famnen full med gosedjur och le stort mot mig med alla sina glesa tänder, då blir jag varm. Och glad. Känner mig speciell och utvald och just då är jag bara precis just där, närvarande och mottaglig, i hennes lilla flickrum som är fyllt med färgglada leksaker från golv till tak. Carpe diem ända ut i fingertopparna, varje morgon.

Det är ett fint ögonblick som ger världens bästa start på dagen. Just då är alla skrik och bråkstunder glömda och livet känns bara liksom härligt på något vis.

Det händer lite märkliga saker här. När jag ligger ute på gräsmattan och halvsover i solen väcks jag av att en sköldpadda har lagt sig alldeles nära och försöker äta lite av min arm. Det är två stycken små sköldisar som går lösa i trädgården här och även fast jag egentligen vet om det glömmer jag så lätt. Blir alltid lika förvånad. 

Vet ni förresten hur vassa tänder sköldpaddor har? Det vet jag. Fick nästan lite som ett bett på underarmen.

Nu skall vi iväg till playgrounden och alla härliga ungar och föräldrar. Tänkte att vi skulle testa ett nytt ställe idag. Hoppas på att de är lika härliga där. 

Alla heter Glenn i Göteborg – och alla heter George i Grekland. Under de här fyra veckorna som jag har varit här har jag hittills trött på 16 personer med namnet George. Persas pappa heter George. Persas bästa kompis pappa heter George. Grannen heter George. Ett flertal av alla de killar och män som jag möter på stranden heter också George.

När jag och Persa är på playgrounden och någon grekisk mamma ropar "George, éla!" ( = "George, kom hit"), då vänder minst fem små ungar på sina huvuden för att se om det möjligtvis är deras mamma som ropar. 

Försöker komma på något svenskt namn som är lika vanligt i Sverige som George är här, men lyckas inte riktigt. Så många Glenn finns det väl ändå inte. Inte vad jag har stött på i alla fall. Och Karl, Emma och Sara, visst är de väl ganska vanliga, men inte så pass änså? När familjen hade gäster hemma en kväll hette två av fyra George. Och så plus Persas pappa. 

Nästan lite komiskt på något sätt. 

Det fanns en tid när jag var sådär 16-17 år då det bästa jag visste var att sova till 12. Men som den 20-åriga kvinna jag är idag har jag tänkt om. Nuförtiden går jag nästan alltid upp vid halv sex, tar en skön morgonpromenad och äter sedan frukost ensam i lugn och ro samtidigt som jag ser på när världen utanför vaknar till liv. 

Idag är det lördag. Jag är uppe ensam och huset är tyst. Persa sover. Persas föräldrar sover. Hunden sover. Jag har öppnat balkongdörren och på balkongen till huset mitt emot sitter en äldre grekisk man och också är morgonpigg. Han sitter där varje morgon. Vi har nästan blivit lite som kompisar, han och jag.  

Det här är nog den bästa stunden tror jag. Tystnad, ro och ensamhet. Tid för eftertanke och reflektion och allt annat nyttigt som man mår bra av. Jag behöver starta min dag på det här sättet. Inte för att jag är duktig och alert som ställer klockan även när jag inte behöver, utan för att jag vill och för att det är den bästa presenten jag kan ge mig själv. 

Innan jag väcker Persa måste jag bara få bjuda på en liten bild på den vackraste och härligaste grektiska tjejen jag vet. Det kan väl inte bara vara jag som blir knäsvag?

Jag har precis upptäckt systrarna Hannah Wildells och Amanda Schulmans podcast och nu är jag helt såld. Det fanns mycket klokt och förnuftig att lyssna på där. Jag laddar ner poddarna via en app som heter Podcasts men säkert finns det andra sätt att få tag på dem också. Det är Aftonbladet.se som är plattformen så kanske finns dem att hitta på hemsidan om man inte har en såndär smart telefon med tillgång till massa appar.

Jag tänkte förresten att man kunde ställa lite frågor här i kommentarsfältet om man vill. Om Grekland, om bebiskärlek, om kreativitet, om att våga testa nytt eller bara om något helt annat om man hellre vill det. Är det roligt? Jag blir så glad och förvånad när jag ser att ni som läser här börjar bli ganska många nu. 

 

Det hedrar er – och mig. Tack. 

Tekniken är inte riktigt med mig idag. Först så råkade jag radera en lång, lång text i Anteckningar på telefonen och sedan krånglade det när jag skulle lägga över bilder från kameran till datorn. Sitter därför just nu och är aningen frustrerad över att jag

 

1) är uppenbart klantig som raderar något som absolut inte skulle raderas

2) inte har en aning om hur eller om det går att återskapa raderade filer

3) heller inte har någon teknisk mamma/pappa/syster/bror som kan hjälpa mig

Sådär. Nu har jag fått släppa ut min frustration lite. Känns aningen bättre. Förövrigt är ju allt annars jättebra så någon verklig anledning att gnälla har jag ju inte. På eftermiddagen var jag och Persa på playgrounden och busade med alla härliga grekiska ungar, föräldrar och nannys. Så fort vi kommer innanför grindarna pekar Persa alltid på mig med sitt lilla pekfinger och skriker "IIIIICCCCAAAA", som för att liksom presentera mig för de andra. Då känner jag mig stoltast i världen och vet inte riktigt vad jag skall ta vägen. Vill bara ta upp telefonen och ta ett foto eller något för att liksom bevara ögonblicket som är så vackert och fyllt av ömhet.