Tre av tre barn sover och jag sitter uppe och försöker boka en tågbiljett till Mora. Förstår inte hur det kan vara 47 mil dit bilvägen men ändå ta nästan sju timmar att åka med tåg. Det är ju nästan en tur-och-retur-resa till Gran Canaria. Det var längesen jag hade sju hela timmar att spendera på någon helt valfi stillasittande aktivitet. Vad hinner man göra under så lång tid? Virka ett tiotal figurer? Läsa alla världens bloggar? Skriva en bok?

Hur som helst är det hundra gånger värt den tiden. Och visst skall det bli lite spännande att se Mora ändå. Jag har bara varit där en gång och då passerade vi bara igenom stan påväg till Sälen. Pappa ville visa vart man gick i mål när man åkte Vasaloppet och jag minns att jag tyckte att målet såg väldigt litet och trist ut. Trodde det skulle vara lite pampigare än så när till och med självaste Gustav Vasa kämpat sig hela vägen dit med bara en stav och allt.

Vet inte riktigt om jag skall vara glad eller ledsen. Är lite ställd samtidigt som jag befinner mig i ett mindre lyckorus över att det som jag och fina Lina kämpat för så hårt faktiskt lyckades tillslut. Det blev en remiss till Mora. Det gick! Trots allt.

Samtidigt känns det ledsamt att inse att det stöd jag hade från Varberg kanske inte var så stort när det väl kom till kritan. Allt handlar om pengar har jag insett. Tillslut. Och när jag söker hjälp på annat håll – för att jag verkligen behöver det – då får jag ett kyligt bemötande och en kort och vass ton genom telefonen. Eller så är det bara jag som är överkänslig. Mycket möjligt, men magkänslan säger ändå något annat.

Men man kan tydligen inte plocka det bästa av vården och anpassa den efter sina egna behov. Det är allt eller inget som gäller, och då spelar det tydligen ingen roll att man verkligen behöver ha kvar sin kloka psykoterapeut-kvinna en dag i veckan. Det gör mig ledsen och alldeles fruktansvärt osäker och ambivalent. Vad är rätt? Inte i största allmänhet, utan för mig? Svårt att veta. Nästan omöjligt faktiskt. Därför är det bäst att pröva och se hur det går. Känns som ett avbrott nog skulle vara ganska bra ändå. Och Mora är ju faktikt en jättemysig stad.

Små placeringskort till dagvårdens julbord.

Är klok och packar ner en näringsdryck i julklappssäcken som skall med till kusinerna om en stund. Tänker att jag inte skall förstöra mitt julaftons-humör i år igen genom att ge min kropp för lite näring. Så dumt och så onödigt. Inte igen.

Istället skall jag ha en riktigt fantastiskt jättegod jul, hade jag tänkt. Har ätit jul-frukost i soffan med mamma och Hanna och lyssnat på när Hanna har läst Tomten av Viktor Rydberg. Sedan skall jag klämma lite på julklapparna och dofta lite på granen. Och lyssna på julmusik och skära av en tjock skiva av marsipangrisen som jag fick i morse. Sedan skall jag äta jul-tapas och dricka glögg och kalasa på skaldjursplatå med släkten senare i kväll. Och så blir det ju Kalle och Tjuren Ferdinand och Karl-Bertil Jonsson och allt det där också såklart. Så härligt. Så mysigt. Så juligt.

God jul!

När jag vaknade i morse upptäckte jag att jag inte hade någon röst. Alls. Överhuvudtaget. Väldigt opraktiskt, med tanke på att jag har varit tvungen att sitta i telefon i princip  hela dagen och prata om remisser hit och utomlänsvård dit.
Synd om mig och synd om de som tvingades lyssna på Fröken Kråka som ringde och störde såhär dan före dopparedan.

– Hej, Fredrica Olsson heter jag och...
– Hallå? Vem är det?
– Jo, FREDRICA HETER JAG OCH...
– Är det nån där? Hallå?

Men det verkar som att jag kanske har något på gång i alla fall. Vågar nästan inte hoppas för mycket. Jag och Lina satt i mormor och morfars sjuttiotalssoffa förut och jublade i ren chock över att saker och ting verkade vara lättare än vad vi trott. Kanske får vi ångra det sedan om vi har otur. Men ändå. Den som lever få se.

Sprang runt på Kungsmässan efter lunchen hos mormor och morfar för att i sista sekunden hitta något att ha på mig i morgon. Finkammande varenda butik utan att hitta minsta lilla tunika och hade nästan gett upp när jag råkade få syn på Odd Molly-hyllan på Tara och vips, så hade jag hela famnen full av fina kläder som jag bara inte kunde låta bli att prova. Och köpa. Tjejen i kassan frågade glatt efter varje plagg hon vek ihop om något möjligtvis skulle vara julklapp och behövde slås in? Jo, absolut, men det där fixar jag själv hemma... Hehe...
Gick därifrån med en kasse i storlek störst och tänkte att jag nog faktiskt var värd det där trots allt.
Det är ju ändå julafton imorgon.

Känner mig glad och lite som pånyttfödd efter ännu ett välbehövligt och bra samtal med min kloka kvinna. Tänker att det är tur att jag har henne och att det är synd att det nu är juluppehåll i två hela veckor.

Men även psykoterapeuter måste kanske få se på Kalle och äta skinka och sill och pulsa runt i snön som inte finns.
Annars blir de kanske utbrända och det vore ju inte alls bra. Så jag unnar henne allt julmys i världen. Ta för dig bara!

Tillåter mig själv att andas ut lite. Har inte hunnit göra det på nästan två veckor trots att luften varit frisk och mina lungor funkat bra. Märkligt. Och imorgon är de här två bedömingsveckorna slut och jag sitter här och undrar vart tiden tog vägen. Har letat både i garderoben och under sängen men jag kan inte hitta den någonstans.

Många nya insikter har det blivit. Både bra och dåliga, men alla extremt viktiga och nyttiga på alla sätt och vis. Jag har testat gränser och gjort så många saker som jag inte gjort på så länge, och det har varit en seger bara det. Julbordet idag kändes aningen oövervinnerligt, men någonstans långt där inne lyckades jag ändå hitta en liten gnutta motivation och vips, så var sillen och grönkålen och Janssons och Karlssons och Bengtssons och allt vad det nu heter bara borta.
Det kändes stort – som värsta sortens lottovinst. Tio miljoner direkt på skrapet och ny bil och båt och tonvis med smycken och dyra diamantringar. Plötsligt händer det. Seger!

Men tyvärr är det inte tillräckligt, och den där spurten borde egentligen kommit förra veckan. Eller helst ännu tidigare. För även om jag anträngt mig så har det varit svårt att följa dagvårdens schema till punkt och pricka, och dessutom fortsätta på samma sätt hemma. Har fått höra att nivån där nog är lite för svår för mig trots allt. Så hur vi skall gå vidare nu är inte riktigt klart. Möte på måndag med läkaren och min bästa psykoterapeut-kvinna. Och fina Lina såklart.

En liten affirmation som jag fick och som gjorde mig så glad.
Kände genast att jag fick något att leva upp till, och det kan nog vara ganska bra just nu.

Fördelen med att åka taxi nästan varje dag är att man får träffa så många roliga taxichaufförer. Som i fredags till exempel, när jag åkte med  en ganska rivig medelålders kvinna som på gorv göteborgska klagade på sitt jobb och alla besvärliga kunder som hon körde dagarna igenom. Jag nickade lydigt och tänkte att jag väl kunde vara hennes psykolog för en stund nu när jag ändå själv har fått en som är så bra.

Tyvärr var det vägarbete på E6:an så det tog nästan en timme innan vi var framme i Varberg. Lite trött i öronen var jag nog ändå när jag flydde ur bilen och önskade henne en trevlig dag på jobbet som hon verkade avsky så mycket. Tråkigt med folk som inte hittat rätt i sitt yrkesval tycker jag. Det skrämmer mig nästan lite faktiskt.
Hoppas att hon sadlar om till bagare eller något annat som passar henne bättre.

Lillkusinen har varit här hela dagen och lekt i timmar med alla mina små virk-gubbar och ställt upp dem i långa rader och placerat ut dom på olika ställen i huset. När jag kom hem efter att ha varit och handlat stod det en hel parad med färggranna muppar i vår vita soffa och tittade nyfiket på mig. De såg allt lite trötta och slitna ut men jag tror visst att de hade haft det ganska kul också. Åtminstone de första två timmarna.

Jag blir alldels barnsligt glad i själen av att årets julkalender för en gång skull är riktigt fantastiskt bra. Här hemma verkar det som att alla 11-åringar har vuxit ifrån såntdär trams, så därför är det ju tur att jag kan offra mig lite och hålla de viktiga jultraditionerna vid liv. Jag kollar varje dag med stor spänning och önskar nästan att jag också hade en såndär fin liten luck-kalender att öppna varje morgon tillsammans med någon glad prick från Bolibompa-gänget.

På jul blir alla som barn igen, var det någon som sa. Och visst är det väl så ändå.

Jag är bra för att jag tar hand om min kropp och ger den vad den behöver.

Försöker upprepa detta som ett mantra nästan löjligt många gånger för att jag verkligen på riktigt skall tro på det.
Och idag gör jag faktiskt nästan det!

Skulle vilja ge en enormt stor blombukett till alla vi som åker till staden V var eviga dag och som trots mycket ambivalens och frustration äter och äter och vilar och vilar och för en gång skull äntligen bryr oss om vår hälsa på rätt sätt.

Känner varje morgon när klockan ringer att jag absolut inte vill dit. Alls. Någonsin mer. Tänker att det nog är lite som vissa extremt skoltrötta känner inför att gå till skolan varje morgon med allt vad det innebär. Har alltid haft lite svårt att förstå dom som skolkar veckor i sträck och bara låter alla prov och inlämningar samlas på hög, men nu förstår jag precis. Och skäms något enormt. Ni är fantastiska bara ni lyckas orka vara med på rasten.

Jag vill börja med att säga stort tack för alla fina små kommentarer och heja-rop som jag får här. Blir så glad och tacksam. Tänker ibland på att det är fler än jag som hänger på mitt lilla kämpar-tåg och då känns allt genast så fantastiskt mycket lättare. Tack!

Nu är första dagen avklarad och trots allt sitter jag ju ändå här igen. Alldeles levande och lite mättare, lite piggare och med en lite gladare och mer välfungerande kropp. Mycket tårar har det förstås blivit, men också mycket skratt och djupa samtal som livets små egenheter. Lite skönt är det ändå att ingå i en grupp av människor som faktikst på något konstigt sätt ändå verkar fatta det där som man själv knappt lyckats förstå på alla dessa år.

Men lite smått fånigt känns det ju förstås att en varm och godhjärtad kvinna skall behöva stå och kika över axeln på mig och se till så att jag mäter upp exakt två deciliter yoghurt till frukosten och smörar min macka med en anselig mängd Bregott. Men det är väl så det är antar jag. Och hade jag gjort allt det där helt självmant varje morgon hade jag ju faktiskt inte varit där jag är idag och inte heller behövt tillbringa så mycket tid i staden där Bockstensmannen bor.

Jag försöker verkligen tänka att det är bra att jag tillåter mig själv att ta emot den hjälp som finns, och att det i sig inte alls på något vis är ett tecken på svaghet. Det är ju snarare ganska starkt faktiskt, var det någon som sa och jag antar att det stämmer. Och just idag känner jag mig faktiskt starkare än självaste Bamse och och alla hans vänner med honung och spenat och hela paketet. Eller kanske var det Starke Adolf som åt spenat.

Hur som helst känns det ändå fantastiskt bra det här, samtidigt som det tyvärr också känns lite fantastiskt dåligt inemellanåt. Men det där försöker jag affirmera bort med massvis av positiva tankar och mantran som jag till en början inte alls tror på själv, men som efter ett tag känns helt natuliga och adekvata eftersom de upprepats så många gånger.

Nu skall minsann (nästan) ingenting få stoppa mig!

Jag försöker se det som att min kropp skall på någon form av invändigt spa ett tag. Med oljemassage och heta källor och hela paketet. Den där lyx-varianten som man egentligen bara pratar om men aldrig riktigt unnar sig eftersom den är så löjligt dyr och man istället hellre lägger sina pengar på lite vansinnes-shopping eller något annat som man kanske ångrar sen.

Men jag skall minsann unna mig! I två hela veckor faktiskt, och därefter tolv till om allt går som det skall. Det är ett väldigt långt spa-besök egentligen. Men å andra sidan är det välbehövligt. Eller helt livsnödvändigt faktiskt.

Jag tar med mig några kilo kämparglöd och mitt fina halsband. Nu jäklar!

Det blev en pysseldag inomhus idag. Tre härliga barn klättrade på väggarna trots att vi försökte sysselsätta oss med pepparkaksbak, sagor, målarböcker och Alla vi barn i Bullerbyn på DVD.

Det är något med energin hos barn som gör mig så fascinerad. Alltid så hög. Blir glad (och bara lite trött) av att se två små knattar som orkar springa runt, runt, runt i huset och hinna bygga en koja med soffans alla kuddar och filtar medan jag bara lämnar rummet i fem minuter för att byta en blöja. Det är härligt!

Swischade hem på motorvägen i ren glädjeyra igår efter ännu ett möte med min kloka psykoterapeut-kvinna. Sjöng med till ABBA:s Take a chance on me med falsk och hög röst och lyckades till och med missa avfarten till Kungsbacka.

Det är så det kan bli när rätt man hamnar på rätt plats. Rätt psykoterapeut i rätt landsting och med helt rätt kompetens och engagemang i det hon tar sig för. Känner hopp om framtiden och förstår faktiskt inte alls de som påstår att vården idag är så dålig.‏