11 timmar på tåg idag. Än så länge. SJ, SJ, gamle vän, fina tåg har ni allt men tiderna är ni inte lika bra på att passa.

Fast det gör ingenting. Faktiskt, på riktigt. Jag är fortfarane lite smått lyrisk över att Svergie faktiskt vann igår och att det dessutom är helt ljuvligt väder ute idag. Fick två timmar i Katrineholm att spendera solandes i stadsparken i väntan på ett tåg som inte kom, och även om det hade varit skönt att vara framme på hotellet i Mora vid det här laget så lyckades i alla fall lite sol dämpa eventuella raseriutbrott från min sida. Jag är vanliga fall annars vansinnigt dålig på att hantera när saker och ting inte går som planerat, men idag bara skrattar jag och rycker på axlarna, köper vattenflaska efter vattenflaska och håller mig ganska cool medan folk runt omkring mig svär och hetsar upp sig över något som de ändå inte kan göra så mycket åt.

Idag är det en strålande (Mors!) dag och inte ens SJ skall få förstöra den för mig.

Vet inte riktigt vad jag skall säga. Satt och kollade på lite gamla bilder igår och insåg att mitt första dopp i havet förra året skedde redan den 4:e april. Det här året blev första doppet... nog aldrig riktigt av. Jag har försökt kompensera detta genom att liksom "bada ikapp" när jag var på Gran Canaria, men det gills nog inte riktigt.

Faktum är att det känns lite sorgligt alltihop. Att det vi snart är halvvägs in i maj och att jag fortfarande inte har svalkat av (läs: kylt ner) min kropp i det gudomliga västerhavet skapat av Gud himself, eller Big Bang om man hellre vill tro på det. Det är nästan lite som att mista en kär gammal vän. En stor, blå, frisk och salt vän som alltid får en att bli sådär hurtigt glad och pågång igen. Antidepressiva i flytande form. Gratis, naturligt och helt utan biverkningar.

Åh. Suck. Längtan!

I torsdags satt jag ute på altanen i Mora iklädd linne och shorts och åt middag samtidigt som solen strålande alldeles bländande och sommarhärligt. I fredags var jag ute och lufsade i piskande snöstorm och svor lite över att jag inte packat ner några vinterkängor. Kontrasternas tid är här. Jag tycker Mora är en fantastiskt mysig liten stad men lite glad är jag ändå att jag nu är tillbaka i Göteborg igen där det ju alltid är så soligt och varmt och fullt av skriande fiskmåsar överallt.

Och idag är det den 5:e maj.
Gothard och Erhard hra namnsdag. (Grattis!)
28 år sedan bröderna Herrey vann Eurovisionsschagerfestivalen med den gamla godingen Diggi-loo Diggi-ley.
61 år sedan Alan Shephard blev den första amerikanen i rymden.
Och så är det min födelsedag.

20 år. Det låter så stort. Så stabilt på nåt sätt. "Hur gammal är du? Jaså, bara nitton? Själv är jag t-j-u-g-o." TJUGO. När min mormor var 20 år hade hon varit tillsammans med mannen i hennes liv (= morfar) i fyra år. Hon hade flyttat hemifrån och snart hade hon en unge (= mamma) att ta hand om. När jag tänker på det får jag med ens lite lätta kris-vibbar. Herregud. 20 år — dags att bli vuxen! Börja plugga, göra karriär, träffa Mr Right, skaffa barn, hus, hund, båt, bil, sommarstuga, trädgård, familjealmänacka, motorgräsklippare, jättedyr gasolgrill och en såndär gnagande otillräcklighets-känsla som jag har hört att man så lätt får när man blir förälder.

Det känns på många sätt väldigt bra faktiskt!