Ja, då är det bara så det är på något vis. Punkt. Man får grotta ner sig och älta en stund men sedan får man göra något annat för annars orkar man inte med sig själv. 

Sådär. Det räcker så. Imorgon är det första advent och det är ju mysigt. Jag har köpt min första egna adventsljusstake och bytt till en diskhandduk med julmotiv. I morgon köper jag en stjärna till fönstret och sedan får det nog vara bra. Jag har aldrig varit någon överdriven julpyntare och med tanke på storleken på min lägenhet blir det ändå ganska mycket jul per kvadratmeter räknat.

Mina vänner, en toppenfin advent hoppas jag att ni får – allihop! Och nu ÄR det faktiskt helt okej att lyssna på julmusik – äntligen. Slut på smygandet. Hurra!

Varje dag tar jag, liksom så många andra, del av säkert hundra olika statusuppdateringar och bilder på Facebook, på Instragram, på Twitter och på vad-det-nu-finns-för-fler-sociala-medier. Jag läser och tittar och blir för det mesta glad och ler åt allt toktigt och finurligt som mina cyber-vänner har att dela med sig av.

 

Något som slog mig för ett tag sedan var dock att jag väldigt sällan ger någon respons på allt det där. Orkar inte dela, hinner inte kommentera, glömmer till och med av att ens gilla. Och det är synd tänker jag. För just den där lilla gilla-knappen på Facebook, och det lilla hjärtat på Instagram, det kan vara något av det bästa som sociala medier har gett oss. Så lätt att göra så gott. Ett litet gilla och någon blir glad. En liten kommentar och någon blir ännu gladare. 

Så jag har bestämt mig för att för att bättra mig. Numera ska jag bli en supergillare, en som hellre gillar en gång för mycket än en gång för lite. Varje gång jag ser en bild eller läser en statusuppdatering och känner minsta lilla vad-det-nu-är – ja, då ska jag gilla. Gilla, gilla, gilla! Det är ett sådant härligt ord! Och jag ska anstränga mig för att i alla fall ganska ofta lämna en kommentar i alla de bloggar som jag tycker om och läser flera gånger om dagen. För jag vet ju hur glad jag själv blir. 

Så, istället för Cellulit 2013 som Hannah & Amanda kör på, sparkar jag istället igång Gilla 2013.

Bara för att det ju är så härligt!

 

Så, vad säger ni, är ni med?

 

"Du får kanske damma av lite", sa golvläggarkillen när jag pratade med honom i telefon. Jag har gjort det nu. Det tog två timmar. Till och med kastrullerna i skåpet fick jag diska. Men nu är allt rent. Och jag är trött. Ska bara lösa klart Tvådagarskrysset i GP, sen ska jag sova. Bara några ord kvar. Ett som jag klurat på ett tag är det här:

Låga som ska bli **AR**

Någon som vet? 

Idag vaknade jag klockan 07.14, med mobilen i handen och alarmet avstängt. En försovning...

 

... var det minsann inte alls, talade en vän om för mig när jag berättade för honom. Och visst har han väl rätt. Det är bara jag som inte tycker om den där känslan av att se dagen "försvinna."

 

Vilket den ju faktiskt inte gör bara för att man inte går upp halv sex en söndag.

 

Känner mig utsövd idag i alla fall. Skönt. Frukostbuffén här är förresten väldigt bra. Det är så skönt att bara gå ner till restaurangen och få allting framdukat och uppskuret och klart. Och som vanligt när det gäller hotellfrukostar så finns allt. Även en del lite märkliga saker (tycker jag.) Som vita bönor i tomatsås till exempel. Just den kantinen har hela tiden sett väldigt orörd ut – tills idag när jag såg en liten kille i nioårsåldern år stå och sleva upp två rejäla lass på sin tallrik. Tillsammans med en hög bacon och några stekta prinskorvar blev det en frukost som nog var ganska långt ifrån vad många andra i hans ålder skulle välja. Speciellt med tanke på den stora pannkaksbuffén som fanns intill.

 

När resten av hans familj kom visade det sig att han var tysk.

 

Då så. Allt i sin ordning på något vis.

Mina dagar följer alltid en plan. Ibland är planen mer detaljerad, ibland finns det mer utrymme för spontaniteter. Jag tycker om att ha det så och oftast funkar det utmärkt.

Men så ibland händer det att något oväntat inträffar. Något som jag inte räknat med och som inte står med någonstans på min prydliga lista. Då blir jag himla frustrerad och känner genast att jag förlorat all den härliga kontroll som jag så gärna vill ha. 

Det hände idag till exempel. Jag hade avtalat med golvläggarna att de skulle komma till mig klockan 09.00, få en extranyckel och sedan sätta igång med att byta upp golvet. Jag skulle vara påväg hemifrån senast 09.10 och därefter skulle dagen flyta på enligt min noggrannt uttänkta och braiga plan.

 

Så blev det inte. När klockan var tjugo i tio hade dom fortfarande inte dykt upp och jag fick kämpa för att inte börja tönt-gråta av frustration. Till detta hör att de flesta av mina nummer som försvann spårlöst förra veckan fortfarande saknas, och så även numret till golvläggaren. Dessutom hade jag glömt av vad firman hette och kunde därför heller inte googla mig till någon lösning. Kollade snabbt på min dags-plan igen. Stod ingenting om att någon skulle vara försenad. Hur kunde det bli såhär?

Halv elva ringde en käck golvläggarkille och meddelade lite i förbifarten att han visst var "lite sen" men minsann skulle dyka upp alldeles strax. En kvart bara. Jag ville just där och då hemskt gärna säga väldigt många dumma och fula saker till den käcka killen, men eftersom han var så käck så rann det liksom av mig ganska snabbt.

Sedan fortsatte dagen. Inte riktigt som planerat men det blev tillslut ganska bra ändå. Det är nyttigt för mig att det blir sådär ibland, så jag liksom får träna lite. Träna på att anpassa mig. Ställa in, ställa om och komma på nya lösningar. Kanske blir det inte enligt planen, men kanske blir det helt okej ändå.

 

Jag vill börja med att säga tack för den fina responsen som kom i samband med gårdagens inlägg. Tanken var ju att det var mormor som skulle hyllas, men även jag fick en hel del komplimanger och fina ord. Det gjorde mig glad. Så tack för det.

Jag hittade förresten en sådan härligt bild förut. Det är mormor och hennes bästa vän Ingrid. Jag tror den är tagen förr-förra sommaren i samband med att dom skulle på den årliga damlunchen på Kårholmen. Varje år träffas mormor, Ingrid och ett gäng andra härliga kvinnor och äter och pratar och skrattar och sjunger ihop. Varje år är det nytt tema. Den här gången tror jag att de skulle vara utklädda till "fina damer" eller något i den stilen. 

Mormor och Ingrid har känt varandra sedan de gick i skolan. Jag blir så glad av att se att dom fortfarande har det så bra tillsammans. Över 60 år av vänskap. Det är häftigt, eller hur?

 

Och jag älskar den här bilden. Ser ni glädjen, den som är äkta? Ser ni hur gott dom mår? 

Året är kanske 1999 och jag är sju år. Kall morgon efter en av de första frostnätterna. Höstlov. Jag står med mamma i mormor och morfars hall i Kållered klädd i min urtvättade lila pyjamas och fötterna nerstuckna i ett par gummistövlar. Röd plufsig dunjacka över alltihop. Jag har fått den av pappa och egentligen gillar jag den inte alls eftersom den är så stor. Därför har jag den aldrig i skolan.

Mormor ropar från köket. “Ha-lloj!” sådär som bara mormor kan. Jag klär av mig. Slänger stövlarna på golvet och lägger jackan på den vita stolen I hallen. Gör alltid så. Aldrig jackan på kroken. 

Mamma har brottom. Hon skall till jobbet. Hon ger mig en hej då-puss och skyndar iväg. Stänger dörren. Swish. Det låter så speciellt när man stänger mormor och morfars ytterdörr. Den liksom glider igen och stängs så lätt. Inte som vår gamla trädörr hemma som man måste göra ett lite knyck med handtaget på för att den inte skall gå upp igen.

Det luktar te och rostat bröd. Earl Gray och formfranska. Och kaffe. Pålägg står på bordet. Skinka, ost. Smör som blivit mjukt av att ha stått framme för länge. Bregott. Aldrig margarin. Alltid Bregott. 

Mormor och morfars köksbord är vitt och ganska litet. Det står med ena sidan mot väggen, den som har ett fönster mot trädgården. Mormor sitter på sin plats med ryggen mot diskbänken. På platsen mitt emot står en halvdrucken kaffekopp och ett fat med några brödsmulor på. Där sitter morfar. Fast inte nu. Han är på jobbet. Han jobbar på BIC och säljer pennor. Därför har jag hur många som helst i en låda hemma och i min klass har alla fått flera stycken var. Fröknarna också.

Det är dukat för mig på nocken. Te och ett tomt fat. Där skall det snart ligga en nyrostad macka. Ingen äggkopp bredvid. Ägg får jag alltid på somrarna när vi är på landet, men aldrig i stan. Vet inte varför. Det bara är så.

Mormor vill ha en kram. Hon ler och gör som en liten glädjedans där hon sitter på sin stol. Slår med handflatorna på knäna. Myser. Jag kryper upp och snusar lite på hennes frottemorgonrock. Den har hon på sig varje gång jag kommer. Mormor skrattar och är glad. Har morgonröst. Låter skrovligt och det låter mormor. Jag har aldrig morgonröst. Känner ingen annan som har det heller. Bara mormor.

Det är en vanlig dag hos mormor. Jag brukar vara här på loven när skolan är stängd och mamma och pappa jobbar. Det är min och mormors dag. Vi myser. Äter frukost länge och kollar på fåglarna utanför fönstret. Äter. Skrattar. Mår bra. Sedan skall mormor duscha. Jag går och sätter mig under trappan så länge. Där har jag som en liten affär där man kan köpa olika saker. Små plastfigurer som jag fått i Kinderägg. Grälla leksaker från McDondald’s Happy Meal. Vykort. Jag har ritat dem själv. Ett föreställer två nyckelpigor på ett blad. Det kostar tio kronor. Mormor tycker det är dyrt.

Vi lyssnar på Cornelis Wreejsvijk på CD-spelaren i vardagsrummet. Det är mormors skiva och vi tycker om den båda två. Min favoritlåt är den där en barnkör sjunger med i bakgrunden. ”Laj-la-la-la-la-la-la-la-laj-laj-laj.” Jag kan hela texten utantill men tycker att den är lite konstig. ”Över mitt huvud svävar en kolsvart gam. I rummet bredvid mitt sjunger en tokig dam.” Jag och mormor sjunger med. Pysslar. Läser Knasen som morfar prenumererar på. Han har flera hundra stycken i en låda uppe i datorrummet. 

Ibland går vi ner till Ekens Köpcentrum. Det är långt. Vi leker olika lekar på vägen för att det inte skall bli så tråkigt. Har man tur kan man hitta en stor isbit och sparka på varannan gång ända tills man är framme. Det gör vi. Pratar. Skrattar igen. Mår ännu bättre. Kommer hem. Frusna och rosiga om kinderna. Röda öronsnibbar. Mormor gör pannkakor. Sylt och grädde till. Grädde som jag aldrig får hemma. Vi har bara socker och lite sylt ibland om mamma inte glömt att köpa. Jag tänker att jag skall äta tio stycken men mår illa efter en. Mormor tar resten. Fast några sparar vi till morfar som han kan äta när han kommer hem från jobbet. Då blir han glad.

Jag är sju år, min bästis heter Tania och hon har en egen häst. Fast det är egentligen inte sant. Det där med hästen är sant men inte det andra. Min bästis heter egentligen mormor och hon kan rita porträtt i profil och vända pannkakor i luften utan att de går sönder.

Helt plötsligt är det 2012 och jag är 20 år. Stor, nästan vuxen. Jag bor i Grekland och jobbar som aupair i en familj med en liten dotter som snart skall fylla två. Det är kväll. Fortfarande sommarvarmt fastän det är höst. Står i köket och skedar upp grekisk yoghurt i en skål. Kvällsmål. Skall äta det innan jag somnar. Pratar med mormor i telefonen. Hon låter ansträngd och säger att läkaren har hittat en knöl i hennes ena bröst. Cancer. Jag slinter med skeden och det skvätter yoghurt på kaklet. Blir tyst. Blir inte tyst. Börjar svamla och ställa konstiga frågor. Vet inget om cancer. Känner inte cancer. Vi har aldrig träffats. En operation och sedan är det över. Jaha, vad bra. Det här blir bra. Går och lägger mig med en konstig känsla.

Halva bröstet är borta. Mormor försöker visa mig i kameran på Skype men jag ser inte så bra för bilden är suddig och mormor har en stor tröja på sig. Kanske blir det cellgifter säger mormor, om all cancer inte är borta. Cellgifter? Är det farligt? Känner fortfarande inte cancer. Vi har träffats lite grann på olika informationssidor på nätet men jag har inte riktigt vågat läsa allt. Bilder på magra kvinnor med kala huvuden. Ingen liknar min runda kanelbullemormor. Förstår precis allt men samtidigt ingenting.

Det blev cellgifter. Mormor säger det på telefon och jag sitter med Persa i soffan och tittar på morgon-TV. Jag gråter för första gången sedan jag kom hit. Blir rödmosig och ful i ansiktet. Mormor försöker trösta. Känner mig dum. Anstränger mig för att låta stabil på rösten men lyckas inte. Undrar vad jag gör här. Famlar och svamlar och hulkar. Kommer med positiva mantran till mig själv. Måste lägga på. Jag jobbar ju. Slänger fram dockor och plastfigurer. Vi leker. Persa leker och jag leker också fast ändå inte.

Jag har bokat biljett och mina resväskor är nerplockade från vinden. Den 17:e december åker jag hem igen. Det är tidigare än planerat men det är rätt och min mage säger bravo. Jag skall hem och vara nära mormor när hon skall bli frisk. Det är en lättnad och jag är glad och ledsen på samma gång. Glad för att få komma hem till min familj och mormor som är viktigare än alla palmer och medelhalv. Har fått känna det på riktigt nu och med ens blivit nästan fullvuxen i sinnet. Men ledsen för att lämna Persa. Fina tjejen. Gosar in mig i hennes svettiga tvååringsnacke och drar in Persa-doften. Leker. Busar. Gungar. Myser. Känner kärlek, som en förälskelse som är underbar och samtidigt jättejobbig. Det är ett svårt avsked men det hade det så småningom blivit i vilket fall, och kanske är det lättare nu än det hade varit om jag stannat i ett år. Försöker tänka så.

Det ska bli skönt att komma hem. Fira jul och må bra tillsammans med mormor som har det jobbigt nu men som kommit blir frisk sedan. Äta skaldjursplatå hos kusinerna på julafton och skratta och känna mig som hemma. Kolla på Kalle och skratta ännu mer. Mormors favorit är när tomtenissen målar schackbräde med rutig färg. Det är ju genialt, tycker hon. Det tycker jag med.

Det är den 20 november 2013 och jag står och väntar på spårvagnen. Hemma, i Göteborg, Sverige. Mormor har gjort sina behandlingar i ett år nu. Tappat håret och fått tillbaka det igen. Tjockare, finare. Hon ser frisk ut, i alla fall på utsidan. Men vi väntar på besked från röntgen som ska visa om cancern i bröstet är botad. Det skulle komma ett brev på posten någon gång förra veckan om allt såg bra ut. Annars skulle mormor bli kallad för samtal. Då var det inte bra.

Vi väntade och väntade och mormor kollade noga i brevlådan varje dag. Men i fredags hade det fortfarande inte kommit något. I mina tankar hade jag redan funderat ut på hur vi skulle fira när beskedet kom om att mormor blivit botad. Nu skulle det kanske inte bli så ändå. Jag blev tom, monoton, ställde in planer och åkte hem till mormor och morfar på fredagsmys. Vi åt gott och hade trevligt, som alltid. Pratade om roliga saker. Morfar berättade anekdoter från förr, också som alltid. Fast egentligen var vi ju ledsna och det visste vi ju om.

Men så står jag där och väntar på spårvagnen. Det är kallt. Svinkallt. Kylan kom i natt. Men jag har en stor och varm jacka med pälsig luva så det gör ingenting. Får ett sms. Från mormor. Hon har fått brevet. Röntgen visade normala värden. Cancern är borta ur bröstet.

Fattar allt fast samtidigt ingenting. Skriver ett svar och skickar. Ångrar mig och ringer upp. Mormor råkar trycka bort samtalet och linjen dör. Hon ringer upp igen och jag gråter för att jag är så glad. Folk som står runt omkring tror att jag är ledsen och tittar osäkert. Känner sig obekväma. Jag hinner inte bry mig för jag bara gråter och plötsligt känns allt så lätt. Mormor har nått den första viktiga milstolpen som tack vare månader av tuffa cellgifter och strålningar nu har resulterat i ett cancerfritt bröst. Ett halvt bröst, men ändå.

Och under hela den här tiden har hon jobbat, jobbat, jobbat för att hålla livsgnistan vid liv och vara den fantastiska mormor, farmor, mamma och fru som hon annars jämt är. Familjens medelpunkt. Alltid med en brunsås puttrande på spisen och en rolig historia att berätta. Hon har varit helt jävla otrolig och därför är det hennes dag idag. 

Jag älskar dig så förbannat mycket, mormor och jag är så stolt och glad över att du inte gav upp fastän jag vet att du ibland kände för det. Du är så fantastisk och bra och stark och bäst så adjektiven räcker helt enkelt inte till.

Du och jag, min goa Momi.  

Du och jag. 

Min julspellista har fått vila lite de senaste dagarna. Varför? Jo, jag råkade hitta min schlagerspellista med 298 av de allra bästa schlagerhitsen häromdagen, och sedan var jag fast. Ajdö Stilla Natt, Julen Är Här och Mary's Boychild och välkomna Diggiloo Diggiley, Manboy och Tusen Och En Natt!

Jag blir så glad av schlager! Jag vill bara dansa och sjunga högt i falsett med Carola-röst fast jag inte kan. Just nu sitter jag och funderar ut hur man gör för att länka spellistan från Spotify. Det borde gå på något sätt kan jag tycka. Nej. Nu råkade jag visst dela till Facebook istället. Men nu ska vi se här... Ja!

Här har vi den: Melodifestivalsbästisar

Det roliga med den här listan är att det finns så många låtar som man aldrig riktigt lagt på minnet eftersom de åkte ut direkt och aldrig spelades igen. Det är synd, för många av dem är riktigt bra. Den här är till exempel ganska rolig och alldeles för bortglömd. När jag hör den tänker jag på ett helt fantastiskt roligt klipp där Christine Meltzer gör en parodi på Malena Ernman. Det var i tvåan på gymnasiet och jag och min vän Nora kunde titta på det om och om och om och om igen och skratta lika mycket varje gång.

Titta! 

• undervisa goa femteklassare 

• svettas på gymmet

• promenera hem i regnet med Pappapodden i öronen 

• duscha varmt med släckt lampa och tända doftljus

• lösa korsord i soffan i mina jättejättemjuka pyjamasbyxor

Så bra kan det faktiskt vara en vanlig måndag! 

Min lilla mormor kommenterade och frågade vad förkortningen ASG stod för. Jag berättade det för henne igår men jag tänkte att det kanske var fler här som inte hade koll. Är man äldre än, tja, trettio, så kanske det inte är så självklart. Så för upplysningens skull: ASG står för ASGARVAR. 

I morse hände något konstigt med min telefon. Det stendog (som den brukar) men sedan gick den inte att starta igen. Inte ens när jag laddade den. Efter några timmar vaknade den till liv och visade en iTunes -symbol och en USB-sladd på skärmen, vilket jag tolkade som att den ville bli kopplad till datorn. Korrekt. Kopplade in och startade upp. Men nej minsann, då kom det upp en ruta på skärmen som sa att enheten visst krånglade och måste återställas. Och så fick det bli. Alla bilder, sms, kontaker och inställningar försvann och jag ville bara gråta lite grann för att allt var så sorligt. Min relation till framförallt mina bilder och mina sms är så speciell och helt plötsligt känns det nästan som att jag har förlorat en liten del av mig själv. Alla fina bilder! Så dum jag är som inte regelbundet ser till att göra en säkerhetskopia på alltihop. Ska börja göra det från och med nu. Och alla sms! Jag brukar (ganska ofta) öppna gamla sms och läsa igenom konversationer igen och minnas fina saker om vad som skrivits och när det var och hur det kändes och allt såntdär. Det blir som en liten nostalgitripp i miniformat och det är ganska härligt på något vis. 

Men nu får jag börja om igen. När jag öppnar meddelande-appen nu finns där bara två små konversationer. Resten är tomt. Det känns naket och fattigt så nu måste jag ge gärnet ett tag för att komma ikapp. Skriva onödiga saker till alla jag känner bara för att få till ett riktigt gediget arkiv igen. Har ni förrestens sett den där reklamen som finns i busskurerna nu? Den som visar en sms-konversation som går ungefär såhär:

 

– Vad är du?

– Kommer om tio.

   Hoppar av bussen nu.

   Nu ser jag porten. 

 

Tror det är reklam för någon mobiloperatör som har superlåga sms-priser eller något i den stilen. Roligt tycker jag! Finns en som handlar om något med korv också. Även den är lite kul.

Jag ska byta mitt golv nästa helg. Det kommer sig av att det jag har nu har fått en fuktskada sedan vattenläckan i somras och rest sig på flera ställen. Skrider man fram med fötterna släpandes i golvet kan man känna bulor lite överallt. Det syns ganska mycket också. Inte så snyggt. Så även om det känns lite omständigt att jag blir tvungen att flytta ut några dagar, ska det ändå bli skönt att få det fixat. Dessutom har jag valt ett annat golv, ett ljusare, och trestavigt istället för tvåstavigt som jag har nu. Jag tror att det kommer bli himla snyggt!

Så igår var golvläggaren här och tog lite mått och kollade lister och trösklar och allt vad han nu gjorde. Det som slog mig då var vilka härliga typer hantverkare oftast är. De som jag har träffat hittills har alla varit lättsamma medelålders män som gärna pratar med någon grov och härlig göteborgsdialekt. De klampar in med sina dammiga stålhätteskor och säger "inga problem" och "det här fixar vi" och de kan allt om trä och sprik och golv och snickeri som jag inte kan. Och samtliga män uppfyller alla kriterier som behövs för att klassas som "goa gubbar." Det gillar jag! Jargongen inom hantverkarbranchen verkar vara så skön. Nu kanske det inte alls är så, men jag har fått den känslan.

Annars är det ju fredag idag. Det brukar jag fira med att lyssna på Alex & Sigges och Hannah & Amandas poddar. Alex & Sigge tar jag på morgonen, och Hannah & Amanda lite senare på dagen. Fast idag blev det ingen Hannah- & Amanda-podd för Amanda hade tydligen halsfluss.

 

Så istället lyssnade jag på ett gammalt sommarprat med Mark Levengood som jag redan lyssnat på lite väl många gånger. Vissa partier kan jag nästan utantill. Men det är så bra! Hela Mark är så bra!

 

Lyssna om ni inte redan har gjort det. Och har ni redan gjort det: lyssna igen!

 

IRL och ASG. Det är lite roltigt när folk pratar i förkortingar. Det finns någon mer också... Hur vad det nu... Just det ja! LOL! Jag måste kolla upp om "ungdomarna" fortfarande pratar så.

(Och med ens blev jag nittio bast...)

Evelina skrev:

 

Hej Evelina! Och tack för din fina kommentar! Roligt att du gillar mina ugglor. Det går absolut bra att beställa en (eller två eller tre eller fyra) att ha i ram, eller som ett tryck på en tröja till exempel. Eller om du har någon annan rolig idé. Skicka ett mail till [email protected] och skriv hur du vill att den ska se ut. Jag har många som redan är färdiga men om du vill ha någon spreciell färg eller bakgrund eller pratbubbla eller vadsomhelst så går det förstås bra. Vi hörs!

Jag måste bara få beklaga mig lite. Min rygg. Aj. Den gör så ont. När jag körde russian twist på gymmet igår kände jag att det vred till i ryggraden på ett väldigt obehagligt sätt, så jag bestämde mig för att avbryta övningen. Brukar inte göra det annars (vilket är är dumt) men jag är ganska rädd om just ryggen. Hade ett släng av ryggskott i somras och det var hemskt. Min pappa har haft problem med ryggen nästan hela sitt liv och det har begränsat honom på så många sätt. Jag vill inte att det ska bli så för mig med. Dessutom verkar det vara lite klurigt att fixa ryggar så det verkar bäst att undvika att dra på sig några skador där. 

Jo, hursomhelst. Jag kom hem, tog en dusch och när jag var klar och skulle hämta kläder i min nedersta byrålåda kom det. Klicket. Den är lite trasig, den byrålådan, så när man ska stänga måste man liksom böja sig ner och putta upp botten på lådan samtidigt som man skjuter in den, gärna med lite kraft också eftersom den är aningen trög. 

Och det var då. Klick. Precis i mitten av ryggen, och därefter uppstod en ilande smärta som liksom strålade vidare ner i svanskotan. Och sedan var jag bara helt stel. Fick klä på mig med spikrak rygg och plocka upp saker från golvet genom att enbart böja benen, som i en alldeles perfekt och oklanderligt utförd squat. 

Fast det är lite bättre nu. Lite. Känner mig mer rörlig men det gör fortfarande väldigt ont. Jag ska köpa Tigerbalsam och Voltaren sedan, samt komma på ett fiffigt sätt att lyckas smörja in mig själv där jag inte når. 

Så, nu var det slutgnällt om det.

I lördags hade jag en såndär dag. Alltså en SÅNDÄR dag, ni vet, när allt bara känns fel fast man inte riktigt vet varför. När man tittar sig i spegeln och undrar vad det är för en fuling som står där och glor tillbaka med döda ögon.

 

Det började redan på morgonen med att jag tappade telefonen i badrumsgolvet så att skärmen fick ett vackert mönster av glaskross. Sedan fortsatte det. Inte med några större katastrofer egenligen, utan mer bara med en tung, dålig känsla som liksom genomyrade allt jag gjorde. Satt på bussen och stirrade tomt framför mig och undrade vad jag gjorde där och var det egentligen för mening med alltihop.

 

Sådana dagar har man egentligen bara två alternativ tänker jag. Antingen går man och lägger sig igen och sover  bort allt elände, eller så ger man sig fasen på att vända misären. Jag körde på alternativ nummer två och tog en sväng till Ikea och beblandade mig med högljudda barnfamiljer och köksplanerande par. Köpte några doftljus, en gosig filt, en ny grön växt till fönstret plus de där gardnerna (som ju sedan skulle visa sig vara en flopp, men ändå. Lämnade förresten tillbaka dem idag så jakten på den perfeka hissgardinen pågår fortfarande.)

Hursomhelst. Poängen jag ville komma fram till var att jag vid det här laget känner mig själv så pass bra att jag för det mesta vet vad jag ska göra för att vända de där helvetesdagarna. Man behöver inte dra på så stora växlar egentligen utan oftast räcker det med det lilla. Vill ni ha en tips-lista? Här kommer den!

Saker som får mig att må bra:

– ta en promenad

– ringa någon av mina härliga vänner

– köpa något fint till lägenheten

– köpa något fint till mig själv

– köpa något överlag, typ vadsomhelst (och som gärna känns lite för dyrt)

– äta något extra gott

– träna

– ta en dusch, peela kroppen, göra ansiktsmask och smörja in mig med en god kräm

– lyssna på en bra podcast

– städa (med mycket rengöringsspray - viktigt!)

– ta upp gitarren från källaren och spela lite i smyg

– lyssna på glad musik, typ schlager

– sjunga med högt och falskt till glad musik, typ schlager

– tända doftljus

– titta på fina sommarbilder

– göra en snygg illustration

– ta på mig höga klackar bara för att det är snyggt och för att det känns bra

– planera, skriva listor och skapa struktur och återfå känslan av kontroll

 

Jag har så många brister och visst är jag inte en fulländad människa på något sätt (ännu!), men jag vet i alla fall vad som får mig att må bra, och DET är bra! Jättebra faktiskt. Vet man inte det tänker jag att man nog borde sätta sig ner och fundera lite tills man kommer på något. Skriva en egen lista kanske. För att det kan vara skönt att ha en sådan när de där hopplösa dagarna helt plötsligt slår till.  

 

 

På hela stora Ikea finns det bara en enda hissgardin. Alltså inte ett exemplar, men bara en sort. Vit, enkel och fin. Jag köpte två sådana idag eftersom att jag trodde att dom skulle passa hos mig, men det blev en flopp. Min lägenhet är så vit att allt som inte är utra-super-duper-snö-vitt (som att snö är så vitt egentligen...) ser gult ut.  

Så jakten på den perfekta hissgardinen fortsätter. Har ni några tips så vill jag hemskt gärna veta! 

Jag lördagsmyser lite nu. Har precis duschat och äter Keso, frön och squash i min nya snygga skål. På tal om dusch så fick jag ett såntdär litet prov idag på en showelgel från en tidning, ni vet. Det var från Axe, för män alltså, men jag tänkte att jag lika gärna kunde använda den nu när jag duschade. Det blev lite som att åka tillbaka till 90-talet, när jag var sädår fem år, och pappa kom ut ur duschen med handduken runt höften och alltid luktade sådär sportligt och rent och pappa-härligt. Minns också att jag var lite fascinerad över det där med hannduken, hur han kunde få den att sitta uppe på höften. Jag ville också ha min handduk så men den ramlade alltid ner och en gång när jag faktiskt fick till det på en badstrand en sommar, lät min klasskompis mig veta att tjejer minsann inte skulle ha handduken så. Den skulle sitta längre upp, så att de täckte brösten också. Men jag hade ju inga bröst?

 

Det där är förresten ganska intressant. Jag började få bröst ganska sent, runt trettonårsåldern kanske, och fram tills dess badade jag alltid topless. Och det gjorde många andra i min ålder också. Men idag när jag ser på Hannah och andra som är jämnåriga med henne, så är det ingen som badar utan bikiniöverdel. Till och med platta sexåringar går omkring med små färgglada trekants-överdelar fastän det ju är så mycket skönare att låta det där som egentligen inte hänger i den åldern ändå hänga fritt.

 

Det tyckte i alla fall jag. (Och tycker fortfarande för den delen.) Plötsligt blev jag med ens ganska gammal när jag skrev sådär. Lite som en skröpplig gumma och beklagar sig över dagens ungdom. Fast det var inte menat så. Men det är intressant att se hur tiderna förändras. Ibland till det bättre, ibland inte.

Ett litet sidospår egentligen. Jag hade tänkt skriva om något helt annat men nu är klockan över elva och jag är trött. Får ta det i morgon istället. Sålänge kommer en bild på min favoritgrej just nu här hemma: klongen. Den är multifuktionell och kan användas som ljushållare, pappershållare, flingsaltskar och förvaring av typ lite allt möjligt som är smått. Och så är det ju så snygg också!

Annars har det ju blivit november. Alltså är det inte långt kvar tills man kan börja lyssna på julmusik även lite mer officiellt. Och på Liseberg har man tänt upp de fina upp ljusslingorna som sitter i träden. Jag såg det igår kväll när jag kom ut från gymmet som ligger alldeles intill lilla ingången i Almedal. Då fick jag en såndär härlig julmys-känsla, precis som när man var liten och tomten kom, eller som när man fick premiärsmaka pappas nyrullade julköttbullar. 

Jag längtar så väldigt efter julen och jag längtar efter att få köpa min allra första egna adventsljusstake och julpynta min lägenhet. Det finns många fina stjärnor och grejer överallt nu men jag har lovat mig själv att inte köpa något innan första december. Måste hålla på det härliga lite. Så att inte magin försvinner. Det får räcka med att jag har smyglyssnat på julmusik sedan i oktober. 

Det kanske har blivit lite väl mycket Ulf Lundell här det senaste, men jag är inne i en liten Ulf-period just nu och då blir det lätt så. Idag när jag lyssnade på När jag kysser havet (hurra, så bra den är!) kom jag att tänka på hur jag trodde texten gick när jag var liten.

 

Eller liten och liten... Fram tills att jag var kanske tolv, tretton år trodde jag att han sjöng "när jag kysser Hans" istället för "när jag kysset havet." Lite gulligt på något vis. Jag minns faktiskt inte heller att jag tyckte att det var något konstigt att han kysste den där Hans. Kommer inte riktigt ihåg vem jag tänkte mig att Hans skulle vara, kanske var det en kompis, eller kanske var det en son. Men då förstod jag nog inte heller skillnaden mellan en kyss och en puss. 

Andra roliga misstolkningar av låttexter är väl den klässiska Trygga räkan. Eller som jag sjöng för mina dockor när jag var liten: "idiot, slumra in..." istället för "nu i ro, slumra in..." som ju texten är egentligen.

 

Också lite gulligt på något vis.

 

Men idag! Lördag, och vid tre-tiden kände jag mig så trött. Jag hade städat och fixat och lagat mat och varit hos mormor och morfar och åkt hit och dit med bussar och tåg som först aldrig kom men som tillslut gjorde det ändå. Jag hade några oplanerade timma framför mig och då passade väl en liten vila egentligen alldeles perfekt. Så jag tände mitt doftljus, satte på det senaste avsnittet av Kropp & Själ, värmde min vetekudde i mikron och sträckte ut mig på divansoffan. Somnade – och sov gott i femtio minuter. Vaknade och kände mig som nyss utcheckad från lyxigaste sortens spa-helg. Så skönt.

Såg förresten att det bara var Sara som antagit min lilla Lundell-utmaning, eller i alla fall var hon den enda som lämnat ett litet omdöme. Kul ändå! Kanske fanns det fler som lyssnade men som helt enkelt blev för exhalterade av Ulfs storhet för att ens kunna beskriva det i ord. Eller så var det troligtvis inte så.

Jag lyssnar vidare i alla fall! Och är det någon som vill fortsätta med steg två så rekommenderar jag En lycklig man. Jag sitter precis och försöker lista ut hur man länkar till låten på Spotify och jag tror jag löste det nu. 

Vi testar: Ulf Lundell – Lycklig Man

Spelas det upp en härlig låt när ni klickar så har det blivit rätt. Händer något annat så har det blivit fel. 

Höj och dansa, mina vänner!