Det är så vackert här i Voùla. Hela Grekland är ju förresten väldigt vackert. Därför blir jag lite ledsen när jag märker att det överallt, vart man än går, på gatorna, längs med strandpromenaden och på små stigar, ligger enorma drivor med gammalt skräp och förstör. Det är allt från godispapper och mjölkkartonger, till hela soppåsar och även ibland möbler. När jag var ute och gick häromdagen såg jag en hel säng som låg slängd i ett dike.

En man som jag har lärt känna här säger att det ligger i grekernas mentalitet att inte bry sig om vem som tar hand om den skit de lämnar efter sig. Stämmer det blir jag ledsen. För mig rimmar det väldigt dåligt med den där härliga oliv- och yoghurtbilden som jag har av Grekland. Helst vill jag behålla min föreställning om att grekerna är ett härligt folk som lever nära sin fina natur och bryr sig om vad som händer med den. Jag vill helst inte tvingas inse att många av dem verkar ha för vana att använda landets gator som soptipp istället för att göra något så basalt och självklart som att leta upp närmsta papperskorg.

Som svensk får jag i alla fall chans att sträcka på mig lite extra här nere. "Såhär är det absolut inte i Sverige", har jag rätt att säga och känna mig lite stolt. I Sverige har vi ju papperskorgar runt varje hörn och redan på dagis får vi lära oss vad som är okej att slänga i naturen och vad som inte är det. Äppelskrutt, päronskrutt och apelsinskal = okej. Trasig TV, gamla tidningar och en överbliven säng = inte okej.

Där hade vi dagens tanke. Nu skall jag fortsätta ta vara på min lediga dag.

Hej så länge.

Hurra! Hurra! Hurra! Idag fyller min greklandsvistelse sju dagar. Känns konstigt, för jag tycker att jag varit här mycket längre än så. Jag trivs och känner mig hemma och någonstans känns det nästan som att jag alltid bott här.

Låter lite klychigt kanske, men det är så det känns. Är lite förvånad över hur snabbt jag verkar anpassa mig i och med att jag alltid trott att jag är en sån som absolut INTE kan det.

Igår var det min lediga dag så då begav jag mig ut på utflykt. Jag tog med ryggsäck, badkläder och lunch och vandrade gata efter gata ner tills jag kom till stranden, brisen, fiskarna och storheten itself: havet.

Det var som själsligt spa — UNDERBART. För första gången sedan jag kom hit var det riktigt molnigt och faktiskt lite regnigt också, och det var skönt. Tillräckligt varmt för att gå i shorts och linne och tillräckligt svalt för att slippa bli otrevligt genomblöt av svett. Jag börjar nästan känna mig som en riktig äkta grek som föredrar skuggan framför den sol som jag och alla andra turister alltid jagar. Kanske är det för att jag vet att jag kommer att vara här under en ganska lång tid och att jag med största säkerhet kommer att få uppleva den grekiska solen igen och igen och igen och därför inte behöver ta vara på varenda liten värdefull solglimt.

En skön känsla som skapar ro.

Framme! Framme? Framme?! Ja, framme! Vad konstigt det låter när man säger det så många gånger.

Hursomhelst. Nu ÄR jag framme i alla fall. Har packat upp och gjort mig hemmastadd genom att dekorera mitt rum med mina ramar, ljuslyktor och andra personliga saker. Känner mig faktiskt väldigt hemma trots att jag ju egentligen är borta. Det får man ta som ett gott tecken.

Nu faller jag snart i dvala av trötthet och utmattning. Gick upp strax efter tre i morse och nu är klockan elva på kvällen, så då ska vi se... Nej, orkar inte ens räkna hur många vakna timmar det blir.

God natt, eller kallenichta som man säger på grekiska. (OBS! Skrev i ljudskrift så jag tar inte ansvar för några som helst eventuella grova stavfel.)

På flygplatsen. Har sagt hej då till mamma och Hanna och tankat kramar för en tid framöver. Känns som att jag skall väg på en vanlig semester — ändå är det ju inte riktigt så.

Nu är det dags att boarda. Det är jag, ett tiotal kostymklädda män samt ett par fnittriga kvinnor i 30-årsåldern som skall iväg på vad jag antar är någon form av tjej-shopping-mys-resa.

Köpenhamn nästa!
Därefter Aten.