Sverige vs Grekland #2
2012-09-21 @ 20:02:16
Grekland
Permalink
Första gången jag och Persa var på lekplatsen här märkte jag direkt att det var en del som skilde svenska respektive grekiska lekplatserna åt.
För att börja med det ytliga; nej, grekiska lekplatser (i alla fall de jag hittills har besökt, dvs tre) håller väl inte riktigt samma standard som i Sverige – varken när det gäller säkerhet eller ren wow-vad-kul-känsla. Allt är ganska gammalt och slitet, det är klottrat nästan överallt och istället för typ sand eller gräs har man hårt och dammigt grått grus.
Men: på de grekiska lekplatserna pratar man med varandra. Och då tänker ni kanske nu att jaja, det gör man väl på lekplatserna i Sverige också, och visst, det gör man. Men inte på samma sätt. Och inte alls i samma utsträckning.
När jag kliver in genom de halvtrasiga grindarna på Persas favorit-playground möts vi av ett tiotal glada hejanden. Alla tittar på oss och ser ut lite som att de faktiskt på riktigt är glada över att se oss, (vilket jag också någobstans får för mig att de är.) Någon börjar prata och gulla med Persa, någon annan börjar prata med mig och sedan är det igång. På den grekiska lekplatsen är alla lite som en enda stor familj. Alla pratar med alla, både barn och vuxna. Någon skrattar högt och någon annan skriker ännu högre. Man lägger sig i och kommenterar och pratar om allt – högt och lågt – och man leker och busar med sina barn på riktigt och verkar faktiskt även tycka att det är roligt.
Jag vet inte om jag har haft otur med de svenska lekplatserna jag har varit på, men av det jag har upplevt hittills kan jag i alla fall konstatera att stämningen på de grekisks är upp åt väggarna, golven ock taken totalt annorlunda. Härligare. Inte så lågmäld, inte så tillbakahållen, inte lika stort avstånd mellan de olika föräldrarna och barnen. Och inte en enda gång hittills har jag sett en grekisk förälder stå och lite halvdant putta en gunga samtidigt som blicken är djupt försjunken ner i displayen på en iPhone 4S (eller om det nu kanske har kommit någon senare modell.)
Okej, jag har visserligen besökt svenska lekplatser kanske runt hundra gånger fler än vad jag hittills gjort med grekiska så risken att min uppfattning kommer att ändras med tiden, men jag hoppas inte det. Och på något sätt så känns det inte så heller.
Det finns nåt här – bland oliver, souvlaki och fetaost. Blir man mer närvarande av det? Och av turkosa hav och en gassande sol. Och håriga farbröder och tavernor och krämig yoghurt som räcker till hur många vitlöksstinkande Tsatziki-såser som helst.
För att börja med det ytliga; nej, grekiska lekplatser (i alla fall de jag hittills har besökt, dvs tre) håller väl inte riktigt samma standard som i Sverige – varken när det gäller säkerhet eller ren wow-vad-kul-känsla. Allt är ganska gammalt och slitet, det är klottrat nästan överallt och istället för typ sand eller gräs har man hårt och dammigt grått grus.
Men: på de grekiska lekplatserna pratar man med varandra. Och då tänker ni kanske nu att jaja, det gör man väl på lekplatserna i Sverige också, och visst, det gör man. Men inte på samma sätt. Och inte alls i samma utsträckning.
När jag kliver in genom de halvtrasiga grindarna på Persas favorit-playground möts vi av ett tiotal glada hejanden. Alla tittar på oss och ser ut lite som att de faktiskt på riktigt är glada över att se oss, (vilket jag också någobstans får för mig att de är.) Någon börjar prata och gulla med Persa, någon annan börjar prata med mig och sedan är det igång. På den grekiska lekplatsen är alla lite som en enda stor familj. Alla pratar med alla, både barn och vuxna. Någon skrattar högt och någon annan skriker ännu högre. Man lägger sig i och kommenterar och pratar om allt – högt och lågt – och man leker och busar med sina barn på riktigt och verkar faktiskt även tycka att det är roligt.
Jag vet inte om jag har haft otur med de svenska lekplatserna jag har varit på, men av det jag har upplevt hittills kan jag i alla fall konstatera att stämningen på de grekisks är upp åt väggarna, golven ock taken totalt annorlunda. Härligare. Inte så lågmäld, inte så tillbakahållen, inte lika stort avstånd mellan de olika föräldrarna och barnen. Och inte en enda gång hittills har jag sett en grekisk förälder stå och lite halvdant putta en gunga samtidigt som blicken är djupt försjunken ner i displayen på en iPhone 4S (eller om det nu kanske har kommit någon senare modell.)
Okej, jag har visserligen besökt svenska lekplatser kanske runt hundra gånger fler än vad jag hittills gjort med grekiska så risken att min uppfattning kommer att ändras med tiden, men jag hoppas inte det. Och på något sätt så känns det inte så heller.
Det finns nåt här – bland oliver, souvlaki och fetaost. Blir man mer närvarande av det? Och av turkosa hav och en gassande sol. Och håriga farbröder och tavernor och krämig yoghurt som räcker till hur många vitlöksstinkande Tsatziki-såser som helst.
g
Känner mig ganska hemma även fast jag är borta.
Kommentarer
Trackback