Tänker ibland på vilken tur det är att vissa saker har blivit som de har blivit. Till exempel som att jag har fått en fin Lina som står mig så alldeles jättenära och som känner mig bättre än vad jag själv gör och kanske någonsin kommer att göra. Tänker att det inte är helt självklart att bli tilldelad en sådan nära relation med någon som dessutom är klokare och visare än alla världens böcker. Men någonstans tyckte någon att det skulle bli så för oss och därför har vi nu varandra.
Som ett vanligt gift gammalt par fast utan bröllopsfoto och trista parmiddagar.

Känner ibland att jag skulle vilja gå runt med en stor skylt där det stod TACK, bara för att fina Lina alltid skulle få bli påmind om hur bra hon är. För mig. För oss. Men om jag gjorde det skulle hon bara bli arg och irriterad, eftersom hon tycker att det hon gör för mig är så självklart och inget jag borde gå runt och vara tacksam för.

Sådan är hon, min fina Lina. Med ett enormt jättehjärta i denna nätta lilla kropp bryr hon sig mer om mig än vad jag själv någonsin kanske kommer att göra. Och det är väl tur det, att hon delar med sig av sin kloka hjärna nu när min egen visar vissa tendenser till att vara ur funkion.

Min fina underbara och fantastiska Lina. Det bästa med mig är du.
Jag är så glad att jag har dig att hålla i nu när åskan verkar gå så pass ofta.

Sitter och umgås lite med min virkning en stund och jobbar på en ny liten figur. Familjen är just nu lite mindre än vanligt eftersom några små vänner fick stanna hos tre barn i Hovås i lördags efter att det blivit vilda protester när jag skulle gå. Och det får man ju förstå. Först komma dit och introducera nya små leksaker och sedan bara avbyta leken just när allt är som roligast för att ta med de små godningarna hem igen. Rätt skall vara rätt. Barn är fantastiska och vet vad som gäller.

Idag ger jag mig själv en stor, rungande jätteklapp på axeln. Jag dunkar mig själv i ryggen så hårt och så otroligt jättemanligt att jag måste spjärna emot för att inte ramla omkull. Jag förtjänar det, klappen på axeln alltså. För idag har jag helt hänsynslöst kört över den lilla delen av mig själv som tyävrr har begåvats med IQ noll och jag har suttit med fina Linas hand i min och sagt ett tydligt JA till två bedömningsveckor på dagvården i den gråa byggnaden i den vackra staden V. Och som gensvar har jag fått genuina leenden från tre fantastiska eldsjälar som bara vill så otroligt väl.

Jag brukar sällan säga att jag är bra, men idag är jag faktiskt det. Alldeles otroligt jättebra.Till och med bättre än alla de gånger då jag maxat på diverse prov och tentor gällande Freuds utvecklingsteorier, derivatans definition eller fornnordisk litteraturhistoria. Idag är det Fredrica 2.0 som tittar fram. Lite smartare, lite klokare och med lite mer fokus på rätt saker.

Det är kanske ett litet steg för mänskligheten det här, men ett enormt jättekliv för mig. Jag funderar på att ge mig själv en riktigt stor belöning för det. Kanske köpa något snuskigt dyrt, som en Rolex-klocka eller något annat som jag egentligen inte vill ha. Bara för symbolikens skull och för att jag är så klok och snäll mot mig själv.

Imorgon är det dags för vårdplaneringsmöte i den fina staden V. jag tar med mig min fina Lina och jag har laddat upp med soundtracken till Mamma Mia i bilen så vi skall bli riktigt pigga och spralliga och lite extra kloka.

Eller i alla fall jag. Min fina Lina är alltid lika klok och förståndig, medan en sämre del av mig ibland tyävrr har förmågan att brista lite på den punkten. Men imorgon lämnar jag den delen av mig hemma. Hon får stanna inne alldeles ensam hela dagen och hon får inte sitta vid datorn eller pilla med iPhonen eller äta godis ur skafferiet eller något annat roligt. Hon får bara sitta på en stol och ha tråkigt i flera långa timmar och har man tur kanske hon hinner svälta ihjäl innan vi är hemma igen.

Imorgon skall bara mycket kloka, förnuftiga, mogna och hållbara beslut fattas.
Så. Nu har vi rätt ut det. Och vad bra det känns!

Blir alldeles varm och glad i hjärtat när jag ser att vissa har tagit sig tid att lämna en liten uppmntrande kommentar här. Till mig. Trots att tiden är knapp och middagen kanske kokar över på spisen och telefonen ringer och Facebook-chatten plingar högre än någonsin och livet i största allmänhet pockar på uppmärksamhet. Trots allt det där som kräver så mycket tid väljer vissa ändå att stanna upp och skriva en vänlig liten rad.

Det gör mig så glad.

Tack.

Ringer Försäkringskassan och får efter otroligt komplicerade knapptryckningar hit och dit veta att jag är på plats 52 i kön. Lite klassisk musik sätts på och en trevlig mansröst försöker låta hurtig:
Vi är just nu tio handläggare som arbetar med att hjälpa dig.

Tio handläggare? Undrar exakt på vilket sätt dom arbetar med att hjälpa mig. Försöker hallåa lite i luren och se om någon svarar. Ingen där. Bara den förbannade klassiska musiken som nu går på högvarv med flöjtar och stråkar och hela paketet. Aha. De där tio handläggarna kanske sitter i orkestern? Ja, så måste det väl vara. Känns med ens som att deras arbetsuppgifter är helt överflödiga. Men det är säkert en desperat satsning för att minska arbetslösheten eller så.
Det får man ju ha förståelse för.

Väntar en halv evighet och möts slutligen av en fantastiskt trevlig kvinna som med äkta engagemang hjälper mig på fem minuter. Lägger på med en fånig upprymdhet. Länge leve Försäkringskassan!

Det känns på något sätt lite som att jag gör ett litet kliv ut ur garderoben här. Faktiskt. Inte den garderoben, men kanske en annan. Om det nu finns fler. Vaknade inatt och kände djup ånger över vad jag gett mig in på och gick genast in och lösenordsskyddade den här sidan. Somnade igen. Så lättad.

Men idag möttes jag av en mycket teknik-förvirrad mormor som med upprördhet i rösten undrade vad det var för konstig kod som datorn ville att hon skulle ange för att få läsa allt klokt och fint som hennes barnbarn skrivit.
Morfar nickade instämmande.

Jag tog till mig av den lilla komplimangen och tänkte ett varv till. Och så ändrade jag mig igen, gick in och tog bort lösenordet och svalde min förbannade stolthet en gång för alla. I flera år har jag skrivit om allt mellan himmel och jord men hela tiden lyckats gå runt det som mina tankar ändå kretsat kring allra mest. Jag har skrivit och skrivit och skrivit om allt annat och tänkt att om jag bara låter det som på riktigt är viktigt vara osagt kommer allt nog lösa sig ändå tillslut. Vilket fiffigt litet knep. Synd bara att det inte riktigt fungerade.

Jag har alltid nog velat förmedla till allt och alla hur stark och självständig jag är och hur jag oavsett omständigheter kan se till att klara precis vad som helst. Alltid. Hela tiden. Jag har velat ställa mig mitt på torget i Kungsbacka med en jättestor megafon och skrika: "HALLÅ ALLIHOPA! TITTA PÅ MIG HUR FANTASTISKT BRA JAG MÅR!"
Men så har det ju inte alltid varit. Och först nu har jag väl insett att det faktiskt är okej att det är så ibland.

Men så tänker jag att man ju visst inte behöver skriva om sina brister och sorger såhär till allmän beskådan. Man behöver ju faktiskt inte skriva alls överhuvudtaget om man inte vill. Folk går igenon kriser och misärer utan att skriva milsvis med text om det och det verkar ju gå bra det med. Men jag vill ju faktiskt skriva. Och då får det nog bli såhär ändå.

Livet är en berg-och-dalbana ibland och ensam är väl inte alltid stark och allt det där. Tänker på det ibland och tänker att det nu äntligen är min tur att vara lite lagom sårbar i någon liten blogg som någon kanske läser någon gång ibland.
Bara för att jag behöver det och för att det faktiskt känns helt okej just nu.

Bläddrade några varv i min kalender precis och insåg att det ju är första advent redan nu på söndag. Hoppsan.
Tittar ut på det gråa där utanför fönstret och minns att jag var alldeles blöt (och varm!) när jag kom in från min morgonpromenad i morse. Tänker på november förra året och minns att det var snö då. Massor med snö. Tänker ännu mer och hoppas att det här milda vädret inte har med min överkonsumtion eller mitt hårspray-användande att göra.
Men det har det ju troligtvis alldeles säkert.

Och då borde man ju bli fasligt ångerfull och genast slänga alla sina hårprodukter i soporna, börja källsortera och handla alla framtida kläder och annat på Myrorna. Men skall jag vara helt ärlig så känns det faktiskt ganska skönt ändå, det här. Att det är lagom varmt ute och att jag slipper förfrysa tårna varje gång jag lämnar huset.

Så jag sprayar lite till, bättrar på mitt hårsvall och tar bilen iväg och köper ännu en onödig pryl att lägga till samlingen. Och det är väl så vi flesta funkar antar jag. Det är svårt att tänka på jordens undergång när man kan låta sin jättetjocka vinterjacka stanna i garderoben och unna sig att gå i Converse året om.
Lysholmen, november 2010.

Min lilla kreativa nerv blir så glad och lycklig när jag får (eller tar mig ) tid att fixa med mitt lilla barnboksprojekt. Det började med några skisser som blev liggandes ett tag eftersom livet kom emellan, men nu är själva råjobbet klart, teckningarna inskannade i datorn och jag sitter för stunden och blir pigg och glad av att se min bok växa fram i InDesign.

Men som vanligt tänker jag inte: "jösses, så bra det här blir!" utan snarare: "varför är jag inte lika duktig som Astrid Lindgren eller någon annan valfri avundsvärd barnboks-skapare?"

Men det är roligt att pilla med det här – ändå. Och jag blir upprymd och lite stirrig av att få fixa och dona med något som ger utlopp för lite kreativitet. Den slutliga testpanelen får bli alla mina små barnvaktsbarn såsmåningom.

Idag har jag haft mycket energi. Kände mig kaloristinn och pigg efter närningsdrycken i morse och sprang iväg på en anställningsintervju för ett jobb som jag varken behöver eller har tid med. Satt där mitt emot den den stelaste rekryteraren jag någonsin träffat och fick nästan anstränga mig för att inte brista ut i gapskratt.

Men min kropp har mått bra idag. Jag har kunnat tänka klart och hjärnan har tackat mig för all den näring som jag varit klok nog och ge den. Det är sådana vinster jag skriver upp på plus-sidan i min stora svarta bok. Pigg. Tänka klart. Orka mer. Det är sånt som följer med när man äter bra och tar hand om sig själv. Som ett brev på posten kommer allt det där varje gång jag lägger manken till och gör det som en del av mig egentligen absolut inte vill.

Men jag tar till mig allt, varje gång. Minns det och inser att det är så man kan må om man gör rätt. Skriver och skriver i min bok tills plus-sidan blir flera sidor medan minus-sidan stannar på en halv. Eller knappt det.

Det kallas att lura sig själv och är man tillräckligt bra på det så fungerar det faktiskt.
Alltid. Nästan alltid. Oftast.


Blir så sugen grillat ute i solen. Njuter nog aldrig så mycket av mat som på sommaren.

Jag är verkligen ingen knäckebrödstyp. Men det här var faktiskt riktigt gott. Alldeles tunnt och krispigt och med små goda sesamfrön på. Jag blir så glad när jag hittar något som jag tycker om. Tyvärr följde det med vår matkasse från Middagsfrid så jag vet inte om det går att få tag på i vanliga mataffärer.

Lilla mamma hade gjort linssoppa till middag ikväll. Var så orolig för att jag inte skulle tycka om den att jag bara var tvungen att slänga in en kycklingfilé i ugnen som backup.
För säkerhets skull.

Men soppan var god. Riktigt god. Och lättäten. Och stämningen vid middagen var för ovanlighetens skull väldigt bra. Inget tjat och inget gnäll. Bara trevligt prat och skratt åt livets alla små lustigheter. Då känns allt så lätt och bra.

Jag vacklar fram och tillbaka hela tiden, varje dag. Äta eller inte äta. Blir frisk eller inte bli det. Det borde ju vara helt logiskt att bara göra ett rejält krafttag på alla plan så att jag en gång för alla kommer ur det här. Men det där med logik spelar inte så stor roll har jag märkt. Det finns inget som är det minsta logiskt med allt det här.

Vaknar med hopp och stora planer om att idag, då skall allt bli så bra. Idag är dagen så jag skall äta en bamsefrukost och följa mitt matschema till punkt och pricka och sluka alla mina näringsdrycker i ett enda svep. Ja, jag kanske till och med tar en extra bara för att jag är så sugen.

Men så går tiden. Och så blir det inte alls som jag har tänkt mig. Sitter vid köksbordet vid lunchtid och kan bara inte komma på en enda vettig maträtt som jag är sugen på. Ägg kanske? Kokt? Stekt? Omelett? Äggröra? Ingenting känns gott och egentligen är väl ägg inget som kan räknas som en fullvärdig lunch. Egentligen borde man ju äta en stor biff med potatis, brunsås och lingon till, samt ett stort glas röd mjölk. Gärna två.

Så går mina tankar. Fram och tillbaka, upp och ner. Och vips, så går tiden och jag borde ha ätit för längesen. Då blir det müsli från skafferiet istället. Med skivad banan och havremjölk. Bara för att det är så lätt att ta fram och för att det var det enda jag var sugen på.

Hej på er. Jag trodde nog aldrig jag skulle starta en blogg i den här stilen, men det råkade bli så ändå. Jag skriver mer än gärna överallt och hela tiden men det som är mest personligt förblir ofta bara simpla word-dokument som sparas någonstans i min högst privata dator.

Men nu tänkte jag ändra på det lite grann. Jag tänkte utnyttja bloggens magiska kraft och jag tänkte börja skriva av mig om allt i en lite mer offentlig miljö. Jag tänkte dela med mig av mina tankar och min lilla resa mot ett liv innehållades lite mer livskvalité och lite mindre anorexi och dålig självkänsla. För jag tror jag behöver det.

Hjärtligt välkomna, alla (?) ni som nu har hittat hit.
Jag hoppas ni stannar.