Sitter på planet påväg hem. Snart lyfter vi. Kollar med ett halvt öga på informationsfilmen om hur man skall bära sig åt om något skulle hända. Hur många gånger har man inte sett en sådan film tänker jag? Ändå vet jag inte alls hur jag skall göra om det verkligen blir kritiskt läge. Eller jo, jag skall ta på mig syrgasmask FÖRST, och SEDAN hjälpa mitt barn. 

Men eftersom jag inte har något barn kanske den informationen är lite överflödig.

Annars har dagen varit konstig. Redan när jag gick in för att plocka upp Persa i morse tänkte jag på att det nog var sista gången som jag gjorde det. Sen blev rullade det på. 

Sista blöjbytet. 
Sista morgonkramen. 
Sista "nej, vi tar inte med nappen ner till frukosten men ja, nallen, den går bra". 
Sista stunden i köket med tända mysljuset, det som räknar ner dagarna fram till julafton. 
Sista Dora the explorer på iPaden.

Sista "äkar dej".

Sista, sista, sista.

Men även om jag tänkte sådär hela tiden så hängde känslorna inte riktigt med. Allt verkade för mycket som en helt vanlig dag. Som det brukar. Rutiner. Inget konstigt. Och efter lunch går vi väl till parken och på kvällen blir det väl bad och sedan säger vi väl god natt och så börjar allt om nästa morgon igen. 

Därför kom själva insikten om det riktiga verkliga läget först när Persa skulle iväg ut och leka och vi skulle säga hej då på riktigt eftersom jag skulle ha åkt under tiden jag var borta. Det blev så konstigt. Lite tafatt klappade jag, pussade, gullade, försökte förklara och visade med ena handen hur jag åkte flygplan högt uppe i luften och vinkade "bye bye". Först vid kramen, en såndär riktig, tung, trygg släppte allt och jag fick anstränga mig för att blinka bort några icke välkomnande tårar.

Det finns så många föreställningar om hur ett avsked skall se ut. Och visst är väl ändå själva top of the edge att man snörvlar och gråter och kramas tillsammans, lite som taget ur någon riktigt amerikansk och känslosam film. Men alla reagerar ju inte så. Och alla känner kanske inte så heller. Att gråta är ofta skönt tycker jag men när ingen annan gör det känns det bara överflödigt.

Tänker mycket på Persa och vad hon gör just nu. Tänker också mycket på mamma och Hannah som kommer att stå på flygplatsen ikväll och möta mig när jag har landat. Jag tänker på min säng och på hur bekant det luktar hemma hos oss när man kommer utifrån. Tänker på fläkten som alltid brusar lite svagt och på Hannahs iPhone som piper och ringer och blinkar med Facebook och Instagram och sms och allt annat som är precis lika viktigt för henne som MSN och Lunarstorm var för mig när jag var i den åldern. 

Allt det där som tillsammans bildar den där härliga känslan av att vara just hemma — det längtar jag efter. Saker som jag annars irriterar mig på men som jag saknar efter att ha varit borta ett tag. Och julen! Vågar nästan inte tänka mer på den med rädsla för att bli för ivrig. När jag gick ombord på planet förut spelades Mariah Careys All I want for Christmas is you. Bästa. En av dem i alla fall. Och Last Christmas med Wham. Känner nästan doften av pepparkakor och glögg trots att hela flygkabinen luktar fränt av svett och stickig damparfym och rakvatten. 

Härligt. Det första alltså. Nu skall jag försöka sovs lite. 

Kram och hej.

Sista lördagen i Grekland. Två dagar kvar tills jag åker hem. Allt känns mycket märkligt. Jag är glad och ledsen, förväntansfull och uppgiven, orolig men ändå lugn. Och ganska stressad också. Mest över hur jag skall få hem alla mina saker utan att behöva betala alltför mycket i övervikt. Det kommer förstås inte gå, så därför rensar jag ut lite för varje dag. Plockar bort, gallrar, överväger och diskuterar med mig själv. Lämnar kvar mycket. Det känns lite bättre att göra så på något sätt. Mer lovande, och lite som att separationen från Persa inte blir lika definitiv om det ligger kvar lite gamla kläder i någon garderob efter att jag har åkt.

För så har vi ju hela den här åka-ifrån-Persa-grejen. Det är en sådan märklig situation som jag aldrig varit med om tidigare. Vi har umgåtts så nära och intensivt under den här tiden, Persa och jag. Varit så fysiska. Jag vet exakt hur hennes lilla svettiga nacke luktar för den luktar ljuvligt. För några månader har hon varit en självklar del av min vardag och jag har varit en del av hennes, vare sig hon har velat eller inte.

Och jag tycker att vi har haft det så bra tillsammans  Hon har tytt sig till mig, upplevt trygghet och tröst, litat på mig. Vi har busat och skrattat, lekt och fnissat, tjafsat och bråkat och gungat tills gungorna på lekplatsen nästan gått sönder.

Och så har hon ju förstås drivit mig till vansinne också, flera gånger om dagen, på det där sättet som ju bara tvååringar kan. Och minst lika många gånger har hon fått mig att bittert tänka att "NU ORKAR JAG INTE MER!" i versaler, precis så. Men allt det där går över så fort. Ett litet leende, en kladdig klapp på kinden, en liten blick in i stora, bruna grekiska ögon med ögonfransar som är perfekt börjda uppåt alla timmar på dygnet helt utan hjälp av någon skavande ögonfransböjare. Borta. Väck. Allt bra. "Äka dej" och så var det ingenting mer med det.

Hon är så mycket av allting, Persa. Extra allt. Extra glad, extra viljestark, extra beslutsam, extra envis, extra energisk, extra påhittig, extra arg och extra uttrycksfull på alla sätt som går. Skillnaden mellan att vara med henne och att faktiskt inte vara det är därför så definitiv och påtaglig. Det blir liksom tomt. Lugnt och skönt, en andningspaus, absolut – men tomt. Känns märkligt.

 

Som det ju skall vara.

 

Titta på Kalle klockan tre, äta jultapas, känna sig lite fin i någon klänning som man aldrig har annars, öppna julklappar, äta skaldjur, dansa kring tomten, höra klackar mot trägolvet och känna doften av morfars rakvatten. Blir så glad när jag tänker på allt det där. Att jag får, att jag ska. Att vi ska. Alla tillsammans, som vi brukar.

Mitt mående är lite som en våg just nu, med två vågskålar som vippar upp, ner, upp, ner. Glad, ledsen, förväntasfull, uppgiven, målmedveten och tveksam.

 

Lite som livet väl är för det mesta antar jag.

 

Mina resväskor är nerplockade från vinden. Igår började jag packa.
Varför? Jo, för nästa måndag går mitt flyg.
Vart? Jo, hem. 

Jag har bestämt mig för att lämna Grekland och Persa tidigare än det var tänkt. Det har med familjeskäl att göra och jag behövs där hemma. Vill vara hemma. Vill vara behövd där hemma. Ska vara hemma. 

Blandade känslor. Glad och lättad över att äntligen igen få vara nära allt det som är viktigast för mig. Förvirrad och ledsen över att behöva åka ifrån Persa som jag fäst mig så hårt vid. Tänker på hur tomt det kommer att bli. Inga små pussar. Inga raseriutbrott. Inga snabba fötter mot trägolvet. Inget spontant "äka dej". Inget "IIIIICCAAAAAA!" och inget "go, Diego, go!" på mornarna från rummet intill. 

Det är som en förälskelse med allt som hör därtill. Skratt, glädje, pirr, ilska, tvivel, eufori. Hur avslutar man något sådant? Hur knyter man ihop säcken? Relationer med små barn är så svåra att ha på distans. Allt är så fysiskt och kommunikationen via telefon och Skype blir en nergradering av värsta slag. Som att byta en iPod Touch mot en såndär gammal freestyle med kassettband och dåliga hörlurar. Det sprakar, hackar och brusar. Nyanserna når inte fram. Sladden glappar och man hör Alice Copers läskiga röst men tänker att kan det inte lika gärna vara Kiss? Så nära men ändå så långt borta. 

Det är en konstigt situation det här, men jag och min mage känner att det är rätt beslut. Nöjd. Är så glad över allt jag fått vara med om här. På ett sätt är jag ju precis samma Fredrica som innan jag åkte, men ändå inte. Så likt men ändå så olikt. 

Tänker och känner så mycket och vill egentligen skriva mer, men nu hör jag visst någon som ligger och nynnar här i rummet bredvid. "Dieeeeegooo!" Lite molnigt idag. Kyligt för att vara här. Blir nog parken ändå. Och Persas mamma fyller år. Grattis! Tänkte blåsa upp några ballonger och hänga i köket men de var visst slut. Men vi skall sjunga Happy Birthday för henne i alla fall, jag och Persa. "Appy öööödeeej tooo joooo!" Hon kan den!

Kram och hej så länge.

Så tänker jag ibland när jag ser folk runt omkring mig som verkar ha kommit väldigt långt i livet trots att deras biloligiska ålder är den samma som min.

En av mina barndomsvänner fick till exempel ganska nyligen en liten dotter tillsammans med sin sambo, och min fina Lina har lämnat sitt flickrum hemma hos mamsen och köpt en bostadsrätt i stora Göteborg. Av misstag råkar jag läsa att ett sätt för kvinnor att markant minska risken för cancer tydligen skall bara att få barn och amma innan 20 års ålder.

Hoppsan. Med ens blev allt plötsligt ganska brottom. Vad hände? Det var ju bara alldeles nyss som jag var 11 år och hade Wow-tröjor från BIKBOK och då det bästa jag visste var att komma hem från skolan och lägga mig i soffan och titta på Fresh Prince in Bel Air och dricka O'boy och äta kritvitt rostebröd med smör och Perssons färdigskivade skinka. Minns det liksom som om det vore ganska alldeles nyss som min och Linas stora hobby var att busringa till okända (och kända) personer, eller som jag var fem och trodde att texten till den där god-natt-barnvisan löd " idiot, slumra in, i-i bädden så fi-in...)

 

Och med ens är jag lite som vuxen och borde helt plötsligt en massa saker som jag fortfarande känns alldeles för liten för.

Fast egentligen känner jag inte så farligt mycket stress inför det där med framtiden. Sanningen är snarare den att jag lever med en ganska god framtidstro och känner stor nyfikenhet inför hur livet kommer bli. Jag gillar tanken på att jag, sittandes med högskolekaralogen i handen, med glädje skulle kunna tänka mig att utbilda mig till i stort sett alla yrken för att de verkar så intressanta och roliga. Och jag känner mig trygg med vetskapen att mina betyg gör det möjligt för mig att välja precis den utbildning som jag vill.

 

Att leva med mig själv i drygt 20 år har gjort att jag lärt mig ganska bra hur jag vill ha mitt liv och vad jag behöver för att må bra. Jag vet att jag vill bo nära havet och leva ett lugnt och strukturerat liv och jobba med något som gör att jag får utlopp för min kreativitet. Jag vill ha ett ljust och vackert hem där jag känner att jag har min bas, och jag vill faktiskt inte alls spendera mina ungdomsår före 30 med att resa jorden runt och göra det där som brukar kallas för att "leva livet". Jag vill ha mina närmaste vänner och familjemedlemmar nära och jag vill skriva, träna, äta bra, äga lagom många saker och kanske sjunga och spela lite gitarr ibland när ingen hör.

Att leva är lite som att lägga ett jättestort pussel tänker jag. I början står man där med flera tusen bitar och får inte ordning på någonting, men allt eftersom tiden går börjar man såsmpningom kunna lägga ihop några av bitarna och tillslut står man där med en färdig bild. Men sedan kanske någon väldigt liten lillebror eller så kommer och plockar bort en bit någon gång och börjar tugga på den så att den blir sådär mjuk och äcklig och omöjligt att använda igen, och då kanske man får gå och hämta en bit kartong och klippa till en ny pusselbit för att bilden skall bli hel igen. Problem solved.

Och idag är det 3: december och det är en solig morgon och det mesta känns ganska bra. Jag äter frukost i tystnaden och Persa sover fortfarande. Om en srund skall jag plocka upp henne och då skall vi gå ner till köket och äta frukost och jag skall göra ytterligare försök att få henne intresserad av årets julkalender. Igår tröttnade hon redan innan vinjetten var över och envisades med att vi skulle sätta på Goofy Baby istället trots att hon har sett samma avsnitt sägert över hundra gånger. 

Jag vill att ni skall ha en fin måndag, alla ni härliga som läser här. Från oss alla ( = jag och mitt för dagen goda humör), till er alla: EN RIKTIGT GOD DAG!
The end.

... vid att få kläder tvättade och strukna, rummet städat, toaletten skuren och handdukar och lakan bytta. Det som i början kändes så konstigt har nu blivit till något ganska naturligt. Kan komma på mig själv med att bli lite irriterad över att mina byxor häromdagen inte torktumlades efter tvätt och därför inte satt så tajt som de brukar. Och på krokarna i badrummet, där hänger en dag TVÅ stora handdukar istället för en liten och en stor. Vilken skall jag nu torka mitt ansikte med?

Jag blir en sämre version av mig själv när jag får det för bekvämt. Pinsamt. Förstår nu med ens innebörden över att det i grunden faller sig naturligt för oss människor att anpassa oss efter den miljön vi lever i. 

Några fler exempel på detta: 

På somrarna när jag är på Kårholmen tycker jag att det lyxigaste som finns är att värma en stor kastrull med vatten och hälla över mig efter duschen, som i vårt fall utgörs av en vattenslang vid husknuten med endast kallvatten. Hemma däremot, växer irritationen sig stor om jag upptäcker att Hannah eller mamma just tagit ett bad före min planerade dusch, och därmed endast lämnat ljummet vatten efter sig.

 

Men nog om det nu. Det är ju första advent idag! Känns märkligt. Har inte fått in någon vidare julfeeling än. Igår var det en kanondag vädermässigt och jag gick runt och svettades i solen. Vi har två julgranar här som redan är klädda och de känns med ens lite malplacerade när det fortfaranade är lite som sensommar ute. I morse när jag åt frukost och kollade på julkalendern satt jag i linne och shorts med båda altandörrarna öppna. Det kändes helt fel men samtigt också helt rätt. Inga mössor, inga vantar, inget snöslask och inga tunga Canada Goose-jackor. På med lätta kläder och ut i solen och lek. Persa använder fortfarande sina sommarskor och det går hur bra som helst. God jul och så var det liksom inte mer med det.

... och det är härligt! Persa sover. Vi har varit vår vanliga sväng på lekplatsen idag och Persa har lekt med sina små kompisar. Jag börjar få in namnen riktigt bra nu faktiskt. Elena. Aliki. Marilita. Dimitris. George. Adliris. Dunja. Jag varnar för eventuella grova felstavningar. Troligtvis är de felstavade allihop.

I början hade jag stora problem med att minnas alla nya namn. Allt lät som rena grekiskan i mina öron (och det var det ju faktiskt också.) Försökte slingra mig med att kalla alla för hon och han men det lät lite fånigt i längden. På eftermiddagarna när Persa skall sova sitter vi och räknar upp alla som hon lekt med under dagen och jag har märkt att det är ungefär lika bra träning för mig som för henne. Har förresten börjat tycka att de flesta grekiska namn är väldigt fina. Härligt klang! Persa heter egentligen Persephone och det gillar jag. Låter så ståtligt på något vis. 

Lördag imorgon. Min lediga dag! Därför skall jag sova nu så jag orkar göra allt det där som jag alltid planerar att jag skall göra men som jag nästan aldrig hinner med. 

Här kommer fyra bilder från idag.

God natt!

Min kropp är helt slut. Jag lyckades med att höja alla vikter på gymmet idag och kände mig starkare än någonsin. Jag älskar den känslan. Det fanns en tid då jag såg det helt annorlunda och mest bara ville vara liten, skör och svag. Både mentalt och fysiskt. Kan bli lite ledsen när jag tänker tillbaka på det.

Numera är det helt annorlunda. Ju starkare jag blir rent fysiskt, desto starkare känner jag mig också inuti och det gör mig glad. När jag står där med världens tyngsta bodybuildarvikt (obs, överdrift) och med stadiga armar och på ett oklanderligt sätt lyfter den rakt upp i luften, då känner jag lite som att jag nästan klarar vad som helst.

Härlig känsla. 

Jag lyfter och lyfter och pressar och gör armhävningar och plankor och situps och svettas och dricker vatten och just då är jag hela världens kungligaste kung. Med superkrafter och trollspö och en såndär guldig skatt som aldrig tar slut.  Annars har det varit en härlig dag. Vi har varit i parken som vanligt och Persa har lekt med den nya kompisen Elena för tredje dagen i rad. Det är så roligt att se hur två små tvååringar skapar sig en vänrelation. Hur de med sina icke-kompletta ordförråd pratar med varandra, betraktar, känner in, ger och tar. De leker och busar och skrattar och har kul tillsammans och jag får liksom nästan hålla i mig för att inte gå in och störa hela tiden. Vill gärna vara med på ett hörn och skrika saker som "tjohej!" och "vad roligt ni har!" men känner att det kanske är lite överflödigt. Och när de sitter i gruset och leker med hinkar och plastspadar vill jag gärna vara där och hjälpa till och kratta ihop grus till en liten hög och visa hur roligt man kan göra med den lilla koppen och visste ni förresten små gullungar att man kan kasta iväg de små stenarna lite tokigt om man vill?

Det är som att jag inte litar på att de klarar av att sysselsätta sig själva, vilket de såklart gör.

 

Förstås. Som de smarta, kloka och intelligenta tvååringar de är. 

 

Blev så glad när jag hittade den här filmer från i somras.

Hur go? Jättego!

 

 

 

 

 

 

Oj. Vad slarvigt jag skrev igår. Var tvungen att ändra och publicera om inlägget med en bättre rättad version av alla små missar som ju lätt kan uppstå när man är trött och har bråttom i säng. För att sova alltså, inget annat.

Idag är det en härlig morgon. Eller hur? Soligt och härligt ute. Frisk, klar luft. Har gått en skön morgonrpromenad och ätit frukost i lugn och ro i ett alldeles tyst och stilla hus. Alla andra sover. Utom Persa. Jag hörde henne precis dunsa omkring inne i sin säng så det är nog läge att plocka upp henne snart. Känner mig piggare i sinnet idag än igår. Smider planer över vad vi skall hitta på men har inte riktigt bestämt mig än. Förmodligen vill Persa fortsätta att testa sina nya leksaker så jag tänker att det blir förmiddagens aktivitet. Sedan promenad och en sväng till parken kanske. 

Vi hörs senare!

På söndag fyller Persa två år. Hurra! Imorgon är det kalas. Jag har köpt en doktorsväska så att vi kan leka doktor tillsammans. Persa tycker inte om att gå till doktorn och gråter varje gång hon måste, så jag tänkte att vi kanske kunde neutralisera det hela genom att låta henne själv leka med sprutor ock stetoskop och såntdär. Av plast såklart, och i babyblått. 

Så har jsg köpt blöjor också – till dockan. Hittills har vi fått använda Persas stora blöjor och de blir nästan lite dom en åkpåse på när de skall på den där lilla plastkroppen. Man måste liksom dra upp blöjan över armarna och knäppa den i halsen, som någon sorts heltäckande overall fast utan ben och med hål för armarna. Dessutom är dockans kläder fastsydda på kroppen och går inte att ta av. Därför måste blöjan sitta utanpå. Skall försöka komma ihåg att ta en bild på detta någon gång.

Annars är det fredag idag och jag har varit ledig. Jag fick ta min lediga dag en dag tidigare den här veckan i och med att Persas kalas är imorgon. Jag har varit nere en sväng i stan och köpt nytt proteinpulver och nya Converse. Och tuggumi! Ett nerköp. Smakade sött i några sekunder (trots jag köpt med smak av frisk mint) och sedan var det över. Annat är det med det gamla hederliga svenska tuggumit från Extra. Lite som att jämföra en frän iPhone 5 med en klumpig gammal Nokia 3310.

 

Fast den senare hade ju faktiskt Snake när jag tänker efter. Vilka tider det var!

God morgon!

Eller mer god förmiddag kanske. Persa sover middag och jag förbereder lunchen. Kyckling. Efter att vi har ätit skall vi ta vagnen bort till lekparken och gunga hade jag tänkt. Det börjar bli allt färre och färre barn där för varje dag nu, ibland är vi till och med helt ensamma. Vet inte om det kan bero på att det börjar gå lite mot vinter här och att de grekiska barnen inte är så vana vid att vara ute när det inte är medelhalvsvärme. Men jag är härdad. Och vi gungar oavsett väder. 

 

Igår var vi på grektisk-ortodoxt bröllop kombinerat med dop. Det var en rolig upplevelse. För det första  började vigseln inte förrän halv sju på kvällen när det hade blivit mörkt. För det andra var alla klädda i svart förutom jag. Jag hade ljusa byxor och en gammelrosa blus och en rosablommig sjal i samma ton. När ajg tänker efter var det förresen en till som hade rosa på sig – bruden. Hon hade en stor princessliknande klänning med långt släp som bars upp av tre små söta brudnäbbar. Brudgummen var kostymklädd i svart. 

Alltihop började med att gästerna stod utanför kyrkan och väntade på att bruden skulle komma. Brudgummen stod på kyrktrappan och såg nervös ut. När bruden tillslut kom (drygt en halvtimma försent) gick de tillsammans in i kyrkan, varpå gästerna lite slentrianmässigt hängde på. Vissa stannade utanför. När vi kom in i kyrkan hade vigselcermonin redan börjat och folk vandrade runt lite hur som helst där inne och småpratade och lekte med sina barn medan prästen läste långa texter ur en bibel. Det var lite mer som ett mingelparty på något sätt.

Vigseln höll på längst, och den innefattade att prästen gav brudparet en smakbit av vad jag tror var någon typ av bröd, samt varsin mun sött rödvin. Därefter höll brudgummens bestman upp två metallcirklar över brudparets huvuden samtidigt som prästen läste ytterligare en text ur bibeln. Sedan gick hela skaran med brudtärnor och brudpar och präst och vittne och alltihop några varv runt ett bord framme vid altaret. Även här läste prästen upp någon text. Det var lite synd att jag inte förstod alls vad han sa – det hade varit spännande att veta.

Lite då och då ställde sig gästerna (de som inte redan stod upp eller vandrade omkringn) upp i någon form av hyllning till brudparet. Jag hängde med så gott jag kunde. Sedan var det dop. Den lille bebiskillen blev avklädd naken och doppades därefter upp och ner och upp och ner ett antal gånger i en silverbalja fylld med vatten. Jag har fått veta att de flesta barn brukar skrika hysteriskt när de är med om detta, men den här lille killen verkade tycka att det var ganska roligt. 

Sedan lade föräldrarna och gudfadern och några andra släktingar varsin kyss på prästens jättestora och guldiga bibel, och sedan gick vi hem. Jag tror inte att själva cermonin var helt över vid den tidpunkten med tanke på att vi var de enda som lämnade kyrkan just då, men tydligen är det så det brukar gå till. Folk kommer och går, vissa sitter ner, vissa står upp, andra vandrar runt, man pratar och barnen leker. Persas mamma berättade för mig att vissa gäster inte ens kommer till kyrkan, utan bara till festen som hålls efteråt. Vi gjorde tvärt om.

Det var en spännande upplevelse! Och här kommer några bilder från i lördags när jag och Persa var i parken och tog lite kort.

 

... hänger det fina grejer. Lite som konst faktiskt.

 

Veckorna går så fort, liksom bara rinner iväg. Som sanden i ett såntdär litet timglas som man har ibland när man spelar spel. För mig är det ett tecken på att jag känner mig trygg och trivs med tillvaron. Vardag. Rutin. När allt flyter på. Då mår jag som bäst.

I veckan åt jag en mycket god lunch. Varför jag skriver om den är för att jag den senaste tiden har hållit mig till ett begränsat urval av livsmedel och därför inte reflekterat så mycket över hur maten smakar.

Men så, här kommer ett enkelt och gott recept på framgång:

Jag tog sex stycken färska kycklinginnerlårfiléer (långt ord!) och lade i en ugnsfast form.

Sedan plockade jag lite blandade färska örter från trädgården och körde i en mixer tillsammans med 4 st vitlöksklyftor.

Därefter tillsatte jag 2 msk olivolja och hällde sedan över örtblandningen över kycklingen. På med lite flingsalt och nymalen peppar. In i ugnen på 200 grader i ca 20-30 minuter, beroende på hur tjocka filéerna är.

 

Tah-dah! Rena, enkla och goda smaker. Jag åt kycklingen tillsammans med cottage cheese och färsk broccoli.

Den enda nackdelen med allt det här var att halva huset luktade starkt av vitlök i ett helt dygn efteråt. I själva matlagningsstuden när allt var varmt och hembonat var det en ganska behaglig doft, men morgonen efter, när vitlöksstankrn blandats upp med kall luft från ett ännu icke soluppvärmt hus kändes det mindre trevligt. Rått och oaptitligt. Lite som dagen efter en misslyckad fest.
Fredag idag, mina vänner! Fredagar är så härliga. Så lovande på något vis. Jag börjar morgonen med promenad för att sedan äta frukost med tända ljus och lyssna på ett alldeles nytt avsnitt av Alex & Sigges podcast. Sedan går jag in till Persa och säger god morgon. Vi byter blöja och går ner till köket och tänder äänu fler ljus och dricker mjölk ur nappflaska och äter flingor ur en liten skål. Persa alltså, inte jag. Sedan går vi upp igen och dansar om vi känner för det. Ibland tittar vi också på TV eller leker på mattan med dockor och små Barbiebebisar.

Persa fyller år snart och jag har gått i flera veckor faktiskt och funderat på vad jag skall ge henne. Som endabarn har hon mer leksaker än vad hon hinner med att leka med, så jag tänker att ännu en tindrande docka nog gör varken till eller från. Jag vill köpa något som hon inte har, vad det nu kan vara. Jag har knappt tio dagar på mig att fundera klart. 

Nu är det dags för förmiddagsvila.

Kram och hej.

Jag och Persa har kvällsbadat tillsammans. Nu sitter vi i soffan och är trötta och kollar på Bubble Guppies. Vår favorit är när den store lärarfisken dansar och sjunger "PÁME ÓLIO ÉXO! PÁME, PÁME, PÁME, PÁME, PÁME ÓLIO ÉXO!" samtidigt som de andra barnfiskarna diggar. Då sjunger vi med och är glada. 

Jag fick precis veta att jag har orsakat stopp i husets avlopp och att toavatten nu rinner ut i trädgården och sprider en ganska ohärlig bajslukt. Persas mamma frågade om jag möjligtvis inte hade slängt toapapper i toaletten, och jovisst, självklart, det har jag gjort i snart tre månader. Det skulle man tydligen inte göra. Allt toapapper skall slängas i den lilla soptunnan alldeles intill toaletten. Nu vet jag det.