Det blev en sovmorgon idag. Äntligen. Faktiskt hela tolv timmars oavbruten nattsömn i vita och alldeles lena hotell-lakan. Så välbehövligt och så fullkomligt underbart. Det är något visst med att komma bort och byta miljö ett tag, även om det bara är för ett väldigt litet tag och den nya miljön inte ligger längre bort än några kilometer. En natt på Säröhus med min fina Lina och inga som helst krav förutom att glida runt i relaxavdelningens 37-gradiga pool och hålla ett öga på de lånade morgonrockarna. Det sista var inte alls svårt eftersom våra var helt klart blötast och därför hade en helt annan färg än de andras. Det gäller att ha sina små knep. Även om det blev ganska kallt sen. Hu.

Det är märkligt hur man kan bli så fullkomligt avslagen och utmattad av att inte göra någonting. Sova tillräckligt, äta hotellfrukost vid 11, vila en stund massagestolen och sedan bara flyta runt helt planlöst i alldels lagom varmt vatten.
Jag har aldrig varit så trött som nu. Kanske är det så att man på något sätt tilllåter sig själv att slappna av så till den milda grad att det helt enkelt slår över. Trots min tolvtimmarssömn i natt hade jag absolut kunnat sova några timmar till.
Nu – fastän klockan bara är halv fem. Känns lite märkligt.

Men jag försöker ändå reflektera lite över de övriga vintsterna med ett litet kort miljöombyte. Märker att jag sätter mig själv i helt andra perspektiv och att det jag ser och känner i mina vanliga, trygga miljöer inte riktigt kommer fram på samma sätt när jag befinner mig på en lite mer okänd plats. Både på gott och ont kanske. Men mest gott. Får helt plötsligt en glimt av något i hotellrummets badrumsspegel som jag annars inte riktigt ser men som andra  runt omkring tycks verka göra hela tiden. Och att ligga och flyta på rygg i poolen och få syn på sig själv i det enorma spegeltaket blev helt plötsligt en ganska förfärlig syn. Lite läskigt, men också säkert ganska nyttigt.

Även om allt det här absolut inte bara handlar om det där som sitter utanpå, så utgör just det ändå en betydande stor bit av hela kakan. Och det går inte att undvika att allt blir så mycket lättare om den bild man har av sig själv stämmer någorlunda överens med verkligheten. Svårt att veta, det där. Vad som är vad och vad som är rätt och vad som är uppåt väggarna fel. En liten balansgång som vissa stunder är mer vinglig än andra. Men nu doftar jag i alla fall jordgubb så det räcker ett bra tag.

Det där med att äta med ögat stämmer inte riktigt alltid. Små blåbär på en macka är inte alls särskilt gott – bara gulligt.

Hoppsan, här blev det chokrosa pastell och fågelsång dagen till ära. Tänkte att det passade lite bra nu när det snart är vår. Just det – vår. På vissa plan är jag en obotlig optemist. För så fort nyåret är avklarat och julsakerna är utslängda kör jag alltid igång med ett hoppfullt och totlat kompromisslöst vår-tänk. Vill genast stoppa undan alla tjocka kläder och dra fram grillen på altanen och bara sitta och vända mitt vinterbleka ansikte mot solen som givetvis då också skall vara framme.

Men det blir sällan så. Och så kommer det helt plötsligt några decimeter snö från ingenstans och vips, så känns allt det där våriga och fina helt plötsligt ganska långt borta. Då kan det behövas lite färggrann pastell och fejkad fågelsång.
Så man inte tappar hoppet ungefär.

Blev nästan lite löjligt nöjd med mig själv när jag lyckades fixa en liten länkningsgrej till Elli&friends Facebook-sida här i vänsterspalten. Vilket flyt. Om man vill får man gärna klicka sig in där. Och när man väl är inne får man gärna gilla lite också om man vill. Då blir vi glada.

Kan ibland bli lite irriterad på mig själv för att jag mesar mig så. Går så långsamt framåt, liksom smyger. Istället för att köra på 100% från första början som alla kunniga människor rekommenderar, så prövar jag istället mig fram i värsta snigelfarten. Vägrar följa skrämmande stora matscheman från första dagen, utan skreddarsyr mitt eget som jag sedan ökar på lite vecka för vecka. En dl extra müsli här, lite mer kyckling där. Äggröran till lunchen började med ett ägg som sedan blev två och som nu är uppe i tre. Framsteg!

Men ibland funderar jag över om detta inte bara är plågsamt och egentligen bidrart till att dra ut på lidandet, men uppriktigt sagt så tror jag faktiskt inte det. Det är ibland svårt att skilja på vad som är sunda och icke sunda tankar, men på det stora hela så har jag alltid varit ganska försiktig av mig, vad det än har gällt. Så det här sättet kanske passar mig trots allt. Genom att ta det stegvis så hinner jag också själv hänga med rent psykiskt, och i längden så tror jag att det kommer leda till att den där polka-metoden (två steg fram – tre tillbaka) som jag kört på så länge nu inte längre kommer att anammas igen. Och det är ju bra. De små förändringar som jag tack vare fina Mora har gjort hittills har alla varit fullt bestående – trots bra och mindre bra dagar. Tar det som ett tecken på att min egensydda lilla metod faktiskt fungerar ganska bra ändå. I alla fall för mig.

Det var längesen jag kände mig såhär liten och ynklig. Någon form av magsjuka slog till med en herrans kraft igårkväll och sedan dess har jag tilbringat mer tid på toaletten än i mitt eget rum. Ungefär så. Känns som att detta kanske inte var det bästa som kunde hända just nu. Jag som annars får myror i benen av att inte hela tiden göra någon nytta har inte kunnat göra så mycket mer idag än att ligga utslagen och febervarm i Hannas stora säng och titta på diverse dåliga TV-program.

Det var hemskt längesen sist jag tittade på TV på dagtid. Det skall jag aldrig mer göra om. Det enda som går då är segdragna såpor och lite hederligt gammalt TV-shop. Idag kunde man köpa en alldeles fantastisk BH utan byglar som satt som en smäck på alla kroppstyper och tydligen var helt utomordentligt bra. Det farliga med mig är att jag i sådana situationer nästan alltid tenderar att tänka saker som "men varför inte, en sådan kanske man skulle ha...?" Superfarligt.

Det är helt klart något visst med de där kritvita fejk-leendena.

Ja, jösses. Vad skall jag börja? Det blir kanske inte alltid som man tänkt sig. Både på gott och ont – mest gott den här gången faktiskt. Hade planerat hur jag skulle ha massor med tid till att skriva dagarna igenom när jag var i Mora, men så blev det inte riktigt. Jag har haft fullt upp med att överraska mig själv och för första gången på väldigt länge ta ansvar för min hälsa utan att någon flåsar mig i nacken. Det har tagit all den tid som jag trodde att jag skulle hinna ägna åt virkning, läsning, pyssel och annat som gjort min väska så tung. Men allt det där fick ligga orört. Det enda jag har haft tid med är att fokusera, ta in, tänka nytt och tänka rätt.

Jag är så glad och tacksam för allt som gjort det möjligt för mig att få komma till Mora. Jag är tacksam för att Lina engagerat sig och ringt tusen samtal för min skull, och jag är tacksam för att Halland har något som heter vårdvalfrihet och för att min lilla desperata anökan om utomlänsvård tillslut gick igenom. Och framförallt så är jag otroligt tacksam för att jag faktiskt bestämde mig för att för en gång skull visa lite mod och våga testa något nytt.

Efter en ynka liten vecka där uppe i kylan känner jag mig nästan lite som pånyttfödd. Från och med nu borde jag kanske dela upp mitt liv i två delar; före Mora och efter Mora. Med risk för att låta som att jag tar ut segern lite i förskott så går det ändå inte att komma ifrån att skillnaden från innan jag åkte och nu är förvånansvärt stor. Och då är ändå bara en vecka av behandlingen gjord. Jag vet inte vad dom har för magiska trollfolrmler där borta. Eller jo, det vet jag faktiskt. Respekt kallas det nog. Och information och kunskap. Ansvar. Växa med ansvar. För första gången kanske någonsin har jag börjat ta små, små steg mot att göra rätt helt och hållet på egen hand. Inget tvång, ingen övervakning, inget: "om du inte äter upp så..." Bara uppmuntran, stöd, vägledning och råd från fantastisk personal och medpatienter. Genom att lägga över hela ansvaret på mig har jag någonstans kommit till insikt om att den enda som verkligen kan göra något för att nå en äkta långsiktig förändring är just jag själv. Genom att få ta allt i min egen lilla takt och bara fokusera på att äta rimliga mängder mat utan tillägg i form av käcka näringsdrycker har jag fått ett kvitto på att även jag kan äta normalt utan att min lilla kroppshydda förändras det allra minsta. Även om det i sig förstås är ett moment som såsmåningom måste genomlidas det med.

Kanske borde man tacka någon. De senaste dagarna har jag känt mig lite barnsligt upprymd och gått runt  och rabblat långa tack-tal i huvudet utan att få någon riktigt ordning på vem som borde få äran. Göran kanske, mannen bakom hela verksamheten. Eller min kloka, lugna, dalmas till terapeut. Eller kanske jag själv och min klokhet som nu äntligen har börjat användas på lite mer rätt sätt. Det där som kallas livet går ju som bekant väldigt mycket upp och ner. Just nu är det ganska mycket upp. Så jag surfar lite på den vågen nu tänkte jag. Det är nog bäst att passa på.

Sådär ja. Har åkt tåg i nästan två timmar nu och tiden har faktiskt gått ganska snabbt ändå. Det blir väl lätt så när man har en laptop i knät antar jag. Utanför fönstret är det alldeles vitt och vackert. Borsett från någon liten hagelskur strax innan jul är det här nog den första snön jag har sett den här vintern. Tackar mig själv för att jag var klok nog att packa ner mina varma Goretex-kängor i sista minuten trorts att de egentligen inte fick plats. Men sätter man sig bara på väskan så går det mesta ner. Ett litet knep för oss som aldrig klarat av att resa med en såndär liten smidig kabin-väska...

Hela huset doftar av nybakat bröd, men jag känner mig ändå tyvärr alldeles förfärligt vemodig just ikväll. Hade ett sista abrupt samtal med min kloka psykoterapeut-kvinna förut idag, och utan att jag förstod hur det gick till hade vi helt plötsligt bestämt att vi inte skulle ses mer. Att ha kvar henne parallellt med min nya behandling i Mora gick tydligen inte
– vilket jag fäller en tår i smyg för.

Hon fick en kram i alla fall och jag tackade dels för den här tiden, och även för alla nya insikter hon gett mig. Det handlar uppenbarligen väldigt lite om högskolepoäng och fräna utbildningar det där, utan snarare om personkemi, sunt förnuft och lite genuin förståelse. För första gången har jag på riktigt kunnat öppna mig helt för någon inom vården, och jag har kunnat blotta alla mina svagheter och tillkortakommanden trots att det säkerligen fått mig att framstå på ett sätt som jag annars aldrig skulle tillåta. Att kunna vara helt fullkomligt ärlig och att öppet kunna säga hur jag känner och hur dåligt jag faktiskt sköter min hälsa har hjälpt mig otroligt mycket – även om framstegen rent kroppsligt hittills har varit små.

Jag lovade i alla fall att skicka ett kort och berätta hur det var i Mora. Och om hjälpen där skulle visa sig vara otillräcklig för mig var jag varmt välkommen tillbaka. Det kändes tryggt. Gick därifrån med känslan av att vara aningen mer ensam, men också aningen mer skyddad. Som att strändigt ha en livvakt efter sig ungefär. En såndär stor och läskig en – med världens pondus. En mörk snubbe som aldrig viker en min eller säger ett knyst utan bara står där alldels blixt stilla och är hundra procent redo att närsomhelst anropa en full piket-styrka om faran skulle vara framme. Ungefär så.
Tänker att det nog är en ganska bra känsla ändå.