IRL och ASG. Det är lite roltigt när folk pratar i förkortingar. Det finns någon mer också... Hur vad det nu... Just det ja! LOL! Jag måste kolla upp om "ungdomarna" fortfarande pratar så.

(Och med ens blev jag nittio bast...)

Glöm (nästan) allt jag skrev igår! Pumpa är fortfarande jättegott, men godast är den rå. Jag kom på det idag. Jag äter faktiskt nästan alla mina grönsaker råa så därför tänkte jag att jag lika gärna kunde testa med pumpa också. Mormor trodde att det skulle vara som att bita i ett vedträ men det var det inte alls. Lagom hårt och knaprigt, som morot ungefär. 

 

Annars har vi gått in i en ny podcast-vecka. Pappapodden och Värvet har jag lyssnat på idag. Senare ikväll kommer Blondinbellas podd ut, och i morgon är det Barnpodden. Onsdag och torsdag blir tomt, sedan kommer Alex & Sigge och Hannah & Amanda på fredag. På lördag är det Knattetimmen och på söndag Mannheimer & Tengby. Och så börjar det om igen. Vill gärna hitta några som släpps regelbundet på onsdagar och torsdagar också. Sedan är min podcastvecka komplett!

 

Så tänker jag ibland när jag ser folk runt omkring mig som verkar ha kommit väldigt långt i livet trots att deras biloligiska ålder är den samma som min.

En av mina barndomsvänner fick till exempel ganska nyligen en liten dotter tillsammans med sin sambo, och min fina Lina har lämnat sitt flickrum hemma hos mamsen och köpt en bostadsrätt i stora Göteborg. Av misstag råkar jag läsa att ett sätt för kvinnor att markant minska risken för cancer tydligen skall bara att få barn och amma innan 20 års ålder.

Hoppsan. Med ens blev allt plötsligt ganska brottom. Vad hände? Det var ju bara alldeles nyss som jag var 11 år och hade Wow-tröjor från BIKBOK och då det bästa jag visste var att komma hem från skolan och lägga mig i soffan och titta på Fresh Prince in Bel Air och dricka O'boy och äta kritvitt rostebröd med smör och Perssons färdigskivade skinka. Minns det liksom som om det vore ganska alldeles nyss som min och Linas stora hobby var att busringa till okända (och kända) personer, eller som jag var fem och trodde att texten till den där god-natt-barnvisan löd " idiot, slumra in, i-i bädden så fi-in...)

 

Och med ens är jag lite som vuxen och borde helt plötsligt en massa saker som jag fortfarande känns alldeles för liten för.

Fast egentligen känner jag inte så farligt mycket stress inför det där med framtiden. Sanningen är snarare den att jag lever med en ganska god framtidstro och känner stor nyfikenhet inför hur livet kommer bli. Jag gillar tanken på att jag, sittandes med högskolekaralogen i handen, med glädje skulle kunna tänka mig att utbilda mig till i stort sett alla yrken för att de verkar så intressanta och roliga. Och jag känner mig trygg med vetskapen att mina betyg gör det möjligt för mig att välja precis den utbildning som jag vill.

 

Att leva med mig själv i drygt 20 år har gjort att jag lärt mig ganska bra hur jag vill ha mitt liv och vad jag behöver för att må bra. Jag vet att jag vill bo nära havet och leva ett lugnt och strukturerat liv och jobba med något som gör att jag får utlopp för min kreativitet. Jag vill ha ett ljust och vackert hem där jag känner att jag har min bas, och jag vill faktiskt inte alls spendera mina ungdomsår före 30 med att resa jorden runt och göra det där som brukar kallas för att "leva livet". Jag vill ha mina närmaste vänner och familjemedlemmar nära och jag vill skriva, träna, äta bra, äga lagom många saker och kanske sjunga och spela lite gitarr ibland när ingen hör.

Att leva är lite som att lägga ett jättestort pussel tänker jag. I början står man där med flera tusen bitar och får inte ordning på någonting, men allt eftersom tiden går börjar man såsmpningom kunna lägga ihop några av bitarna och tillslut står man där med en färdig bild. Men sedan kanske någon väldigt liten lillebror eller så kommer och plockar bort en bit någon gång och börjar tugga på den så att den blir sådär mjuk och äcklig och omöjligt att använda igen, och då kanske man får gå och hämta en bit kartong och klippa till en ny pusselbit för att bilden skall bli hel igen. Problem solved.

Och idag är det 3: december och det är en solig morgon och det mesta känns ganska bra. Jag äter frukost i tystnaden och Persa sover fortfarande. Om en srund skall jag plocka upp henne och då skall vi gå ner till köket och äta frukost och jag skall göra ytterligare försök att få henne intresserad av årets julkalender. Igår tröttnade hon redan innan vinjetten var över och envisades med att vi skulle sätta på Goofy Baby istället trots att hon har sett samma avsnitt sägert över hundra gånger. 

Jag vill att ni skall ha en fin måndag, alla ni härliga som läser här. Från oss alla ( = jag och mitt för dagen goda humör), till er alla: EN RIKTIGT GOD DAG!
The end.

God morgon!

Eller mer god förmiddag kanske. Persa sover middag och jag förbereder lunchen. Kyckling. Efter att vi har ätit skall vi ta vagnen bort till lekparken och gunga hade jag tänkt. Det börjar bli allt färre och färre barn där för varje dag nu, ibland är vi till och med helt ensamma. Vet inte om det kan bero på att det börjar gå lite mot vinter här och att de grekiska barnen inte är så vana vid att vara ute när det inte är medelhalvsvärme. Men jag är härdad. Och vi gungar oavsett väder. 

 

Igår var vi på grektisk-ortodoxt bröllop kombinerat med dop. Det var en rolig upplevelse. För det första  började vigseln inte förrän halv sju på kvällen när det hade blivit mörkt. För det andra var alla klädda i svart förutom jag. Jag hade ljusa byxor och en gammelrosa blus och en rosablommig sjal i samma ton. När ajg tänker efter var det förresen en till som hade rosa på sig – bruden. Hon hade en stor princessliknande klänning med långt släp som bars upp av tre små söta brudnäbbar. Brudgummen var kostymklädd i svart. 

Alltihop började med att gästerna stod utanför kyrkan och väntade på att bruden skulle komma. Brudgummen stod på kyrktrappan och såg nervös ut. När bruden tillslut kom (drygt en halvtimma försent) gick de tillsammans in i kyrkan, varpå gästerna lite slentrianmässigt hängde på. Vissa stannade utanför. När vi kom in i kyrkan hade vigselcermonin redan börjat och folk vandrade runt lite hur som helst där inne och småpratade och lekte med sina barn medan prästen läste långa texter ur en bibel. Det var lite mer som ett mingelparty på något sätt.

Vigseln höll på längst, och den innefattade att prästen gav brudparet en smakbit av vad jag tror var någon typ av bröd, samt varsin mun sött rödvin. Därefter höll brudgummens bestman upp två metallcirklar över brudparets huvuden samtidigt som prästen läste ytterligare en text ur bibeln. Sedan gick hela skaran med brudtärnor och brudpar och präst och vittne och alltihop några varv runt ett bord framme vid altaret. Även här läste prästen upp någon text. Det var lite synd att jag inte förstod alls vad han sa – det hade varit spännande att veta.

Lite då och då ställde sig gästerna (de som inte redan stod upp eller vandrade omkringn) upp i någon form av hyllning till brudparet. Jag hängde med så gott jag kunde. Sedan var det dop. Den lille bebiskillen blev avklädd naken och doppades därefter upp och ner och upp och ner ett antal gånger i en silverbalja fylld med vatten. Jag har fått veta att de flesta barn brukar skrika hysteriskt när de är med om detta, men den här lille killen verkade tycka att det var ganska roligt. 

Sedan lade föräldrarna och gudfadern och några andra släktingar varsin kyss på prästens jättestora och guldiga bibel, och sedan gick vi hem. Jag tror inte att själva cermonin var helt över vid den tidpunkten med tanke på att vi var de enda som lämnade kyrkan just då, men tydligen är det så det brukar gå till. Folk kommer och går, vissa sitter ner, vissa står upp, andra vandrar runt, man pratar och barnen leker. Persas mamma berättade för mig att vissa gäster inte ens kommer till kyrkan, utan bara till festen som hålls efteråt. Vi gjorde tvärt om.

Det var en spännande upplevelse! Och här kommer några bilder från i lördags när jag och Persa var i parken och tog lite kort.

 

... hänger det fina grejer. Lite som konst faktiskt.

 

Veckorna går så fort, liksom bara rinner iväg. Som sanden i ett såntdär litet timglas som man har ibland när man spelar spel. För mig är det ett tecken på att jag känner mig trygg och trivs med tillvaron. Vardag. Rutin. När allt flyter på. Då mår jag som bäst.

I veckan åt jag en mycket god lunch. Varför jag skriver om den är för att jag den senaste tiden har hållit mig till ett begränsat urval av livsmedel och därför inte reflekterat så mycket över hur maten smakar.

Men så, här kommer ett enkelt och gott recept på framgång:

Jag tog sex stycken färska kycklinginnerlårfiléer (långt ord!) och lade i en ugnsfast form.

Sedan plockade jag lite blandade färska örter från trädgården och körde i en mixer tillsammans med 4 st vitlöksklyftor.

Därefter tillsatte jag 2 msk olivolja och hällde sedan över örtblandningen över kycklingen. På med lite flingsalt och nymalen peppar. In i ugnen på 200 grader i ca 20-30 minuter, beroende på hur tjocka filéerna är.

 

Tah-dah! Rena, enkla och goda smaker. Jag åt kycklingen tillsammans med cottage cheese och färsk broccoli.

Den enda nackdelen med allt det här var att halva huset luktade starkt av vitlök i ett helt dygn efteråt. I själva matlagningsstuden när allt var varmt och hembonat var det en ganska behaglig doft, men morgonen efter, när vitlöksstankrn blandats upp med kall luft från ett ännu icke soluppvärmt hus kändes det mindre trevligt. Rått och oaptitligt. Lite som dagen efter en misslyckad fest.
Fredag idag, mina vänner! Fredagar är så härliga. Så lovande på något vis. Jag börjar morgonen med promenad för att sedan äta frukost med tända ljus och lyssna på ett alldeles nytt avsnitt av Alex & Sigges podcast. Sedan går jag in till Persa och säger god morgon. Vi byter blöja och går ner till köket och tänder äänu fler ljus och dricker mjölk ur nappflaska och äter flingor ur en liten skål. Persa alltså, inte jag. Sedan går vi upp igen och dansar om vi känner för det. Ibland tittar vi också på TV eller leker på mattan med dockor och små Barbiebebisar.

Persa fyller år snart och jag har gått i flera veckor faktiskt och funderat på vad jag skall ge henne. Som endabarn har hon mer leksaker än vad hon hinner med att leka med, så jag tänker att ännu en tindrande docka nog gör varken till eller från. Jag vill köpa något som hon inte har, vad det nu kan vara. Jag har knappt tio dagar på mig att fundera klart. 

Nu är det dags för förmiddagsvila.

Kram och hej.

Veckans Instagram-skörd!