Vad lätt det är att skaffa sig nya vanor. Vid en busshållplats som jag passerar varje dag när jag är ute på min lilla morgonrunda har man ställt en stor Metro-box med gratistidningar. Sedan första dagen jag upptäckte detta har jag numera tagit för vana att alltid plocka åt mig en liten tidning i farten — gratis, lagligt och jättebra för Metro som då i alla fall får en läsare den dagen och kanske slipper gå med förlust igen år efter år. Varje morgon möter jag en kvinna som också är ute och går, raskt och hurtigt och också hon med en tidning i högsta hugg. "Hej hej", säger vi INTE eftersom både hon och jag har musik i öronen och inte hör ett knyst, men vi ler i alla fall lite mot varandra innan vi skyndar vidare hem för att uppdatera oss med dagens alla goda och mindre goda nyheter.

Allt det där var egentligen bara en liten bakgrundsberättelse, för den självaste nya vanan stavas egentligen K-O-R-S-O-R-D. I sluten av dagens färska Metro finns nämligen ett litet minikryss på ca 1 x 1 dm. Perfekt och alldeles lagom litet för att hinna med att lösas under frukosten. Det är ju faktiskt jättekul med korsord. Att jag aldrig insett det innan. Nu vill jag gärna korsa och orda mest hela tiden om jag får möjlighet. Jag smyger omkring i huset och vänder och vrider på olika tidningar för att se ifall det kanske möjligtvis kan finnas något annat gammalt tidningskryss att aktivera hjärnan med. Häromdagen lyckades jag skaka fram Hannas KP som passande nog innehöll ett trevligt krysspecial. Det var jätteroligt, trots att det egentligen riktade sig till barn nånstans i åldrarna 9-13 år. Eller kanske just därför. Oj, så bra det gick! "Inte glad", 6 bokstäver: ledsen. "Föds bebisar på", 2 bokstäver: BB. "Kan man mat", 3 bokstäver: äta. Och så vidare. Det är en fröjd när allt stämmer och blir rätt. Varje bokstav i sin ruta och varje ord tillsammans med sin förklaring. Snyggt och prydligt och inget att tolka eller orda om. Rätt är rätt och inget annat. Ordning, struktur, tankeflöde, perfektion. Åh. Det är sånt här som får mig att gå igång på mornarna!

— Okej, vi leker att jag är bebis och du är min pappa.
— Okej. Fast då är jag spindelmannen-pappa i så fall.
— Ja, och jag är din lilla söta spindelmannen-bebis!
— Jag kan spruta eld också.
— Och jag hade en ny prinsessklänning!
— Mmm, men nu skulle du sova. God natt lilla bebis, skrik inte nu för nu skall pappa titta på TV.

Vilken dag. Tillåter mig själv att pusta ut lite efter eftermiddagens turbulens. Lille L var här i vanlig ordning och levde rövare i soffan. Han är så snabb nu. Klättrar, kryper och kravlar. Upp, ner, upp, ner, upp, ner. Helt plötsligt, på en sekund hade han satt sin lilla valkiga hand rakt ut i luften och gjort ett handlöst fall på en höjd à la vit Howardsoffa rakt ner i parketten med huvudet före. Jag var en millisekund från att få tag i honom, men som bekant så skjuter ju "nära" aldrig den där haren som man brukar säga. Skrik, panik och en ilsket blåröd bula mitt i den lilla lena babypannan, och på det en förtvivlad 20-åring med mycket, mycket stark dödsångest. Lillemannen däremot, skrek klart sitt aj-jag-har-ramlat-skrik, gnuggade sig i ögonen och sen var det inte mer med det.

Aningen lättad, men fortfarande lite skärrad körde jag in till närakuten för att kolla så att allt var okej. Rusade in i väntrummet, vidare fram till receptionen och möttes av en neutral sekreterare som undrade om jag möjligtvis hade tagit någon nummerlapp?

Men vi fick fantastiskt fin hjälp. En lugn och kunnig läkare kontrollerade snabbt lillemannens pupiller och ansiktsfärg och skickade sedan hem oss med orden "han ser ut att må fint. Och visst gjorde han det.. Pratade på som vanligt för sig själv i bilstolen och slukade sedan en hel barnmatsburk, inklusive nästan hela skeden, vid köksbordet när vi hade kommit hem.

Älskade unge. Först nu när jag vet att han är trygg, glad, säker och sitt vanliga lilla lillemans-jag
(plus bula i pannan) kan jag slappna av och rannsaka mig själv i jakt på varför jag inte räckte till. Kunde jag gjort något annorlunda? Haft honom i bärsele? Befunnit mig ännu ännu närmare än så super-supernära som jag faktiskt var? Agerat snabbare? Eller klätt vardagsrumsgolvet med tjocka bäddmadrasser? Slutsatsen jag med lite hjälp av sköterskans kloka ord tillslut kan dra är dock att alla barn slår sig mer eller mindre och att man omöjligt kan förhindra att olyckor sker ibland. Det är en näst intill omöjlig uppgift att till fullo undvika vartenda litet skrubbsår, bula och ömma knän och armar. Men det klart att man kan vara ytterligare lite på sin vakt och vara ytterligare lite mer riskmedveten. Eller så kan man köpa en hjälm i storlek XS och låta de små grynen sitta stilla och fint i ett vadderat rum utan farliga möbler, lömska fönster och cancerframkallande leksaker.

Lilla hjärtegull.
Nu saknar jag honom.