Hjärtegull
Vilken dag. Tillåter mig själv att pusta ut lite efter eftermiddagens turbulens. Lille L var här i vanlig ordning och levde rövare i soffan. Han är så snabb nu. Klättrar, kryper och kravlar. Upp, ner, upp, ner, upp, ner. Helt plötsligt, på en sekund hade han satt sin lilla valkiga hand rakt ut i luften och gjort ett handlöst fall på en höjd à la vit Howardsoffa rakt ner i parketten med huvudet före. Jag var en millisekund från att få tag i honom, men som bekant så skjuter ju "nära" aldrig den där haren som man brukar säga. Skrik, panik och en ilsket blåröd bula mitt i den lilla lena babypannan, och på det en förtvivlad 20-åring med mycket, mycket stark dödsångest. Lillemannen däremot, skrek klart sitt aj-jag-har-ramlat-skrik, gnuggade sig i ögonen och sen var det inte mer med det.
Aningen lättad, men fortfarande lite skärrad körde jag in till närakuten för att kolla så att allt var okej. Rusade in i väntrummet, vidare fram till receptionen och möttes av en neutral sekreterare som undrade om jag möjligtvis hade tagit någon nummerlapp?
Men vi fick fantastiskt fin hjälp. En lugn och kunnig läkare kontrollerade snabbt lillemannens pupiller och ansiktsfärg och skickade sedan hem oss med orden "han ser ut att må fint. Och visst gjorde han det.. Pratade på som vanligt för sig själv i bilstolen och slukade sedan en hel barnmatsburk, inklusive nästan hela skeden, vid köksbordet när vi hade kommit hem.
Älskade unge. Först nu när jag vet att han är trygg, glad, säker och sitt vanliga lilla lillemans-jag
(plus bula i pannan) kan jag slappna av och rannsaka mig själv i jakt på varför jag inte räckte till. Kunde jag gjort något annorlunda? Haft honom i bärsele? Befunnit mig ännu ännu närmare än så super-supernära som jag faktiskt var? Agerat snabbare? Eller klätt vardagsrumsgolvet med tjocka bäddmadrasser? Slutsatsen jag med lite hjälp av sköterskans kloka ord tillslut kan dra är dock att alla barn slår sig mer eller mindre och att man omöjligt kan förhindra att olyckor sker ibland. Det är en näst intill omöjlig uppgift att till fullo undvika vartenda litet skrubbsår, bula och ömma knän och armar. Men det klart att man kan vara ytterligare lite på sin vakt och vara ytterligare lite mer riskmedveten. Eller så kan man köpa en hjälm i storlek XS och låta de små grynen sitta stilla och fint i ett vadderat rum utan farliga möbler, lömska fönster och cancerframkallande leksaker.
Lilla hjärtegull.
Nu saknar jag honom.