Hej på er! (Ni som finns kvar.) Jag tänkte att vi skulle prata om lite viktiga saker idag. Det var ett tag sedan jag skrev här nu och jag saknar det lite faktiskt. Det är kul att blogga, och det är kul när ni läser. Jag förstår förresten inte hur jag fortfarande kan ha besökare här trots att jag nästan aldrig skriver. Men det gör mig jättejätteglad!

Så tack till er!
Ni är fantastiska. 

Jag har fått med mig så mycket bra kunskap om hur kroppen fungerar och det i sig har varit den viktigaste anledningen till att jag inte längre tycker det är någon ide att underäta, svälta och gå hungrig. För det är det inte. Och jag delar gärna med mig av allt jag kan, för den som vill. Det är bara att höra av sig. Mail eller Facebook, eller kom och ring på min dörr. Vänortsgatan 8 i Mölndal. Jag bjuder på mörkrostat presskaffe eller grönt the.

Men så tror man att allt är bra där. Färdigt, löst. För kontrasten mellan att svälta och att faktiskt äta normalt igen blev så väldigt stor. Livet kom tillbaka igen, lite så. Bara det att kunna äta en middag tillsammans med folk utan att få konstiga blickar på en tallrik som aldrig blev tom. Eller att kunna hänga med på en spontan utelunch på jobbet och tänka “vad gott!” istället för “hjälp, hur skall jag ta mig ur det här?!” Bara en sådan sak. Länge trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha ett normalt jobb med lunchrast varje dag, eftersom det skulle vara omöjligt för mig att ständigt hitta på olika anledningar till att inte äta. Men just det där är löst nu, och det är så befriande.

Men så finns det fortfarande vissa problem. Problem som liksom glömts bort och ursäktats med mantran som “jag äter ju faktiskt och då är jag ju frisk” eller “jag tränar ju mest styrketräning nu och har ingen plan på att gå ner i vikt och då är jag sund och allt är bra.”

Men så behöver det ju förstås inte vara, och liksom allt annat är även detta lite mer komplext än så. Sedan en tid tillbaka har jag kommit in i ett väldigt starkt träningsberoende som faktiskt inte är sunt. Det har tagit ett tag att inse, eller i alla fall erkänna, att träningen är ett problem för mig och något som jag måste ta tag i. För när stavgång före frukost och ett pass på gymmet sju dagar i veckan tillslut inte känns mycket nog, och när träningen alltid kommer i första hand, ja, då är det ett problem. När vänner, familj, jobb, sjukdom och allt annat hela tiden blir sekundärt och när den gymfria heliga lördagen helt plötsligt försvinner och bara känns helt omöjlig att återinföra igen. Och när man alltid strävar efter att äta optimalt och när all mat på något sätt måste fylla en funktion i kroppen, eller när disciplinen blir så stark att det aldrig någonsin finns utrymma får några undantag. När tankar som “äh, jag äter detta bara för att det är gott” aldrig existerar och när kroppen blir lite mer som en bil som alltid skall fyllas med bästa möjliga bränsle. Då har visionen om hälsa fått ett litet ”o” framför sig och blivit till något som är mer dåligt än bra.

Oftast tänker jag att jag kan leva såhär, att det inte gör något. Jag lider inte alltid av att förhålla mig på det här sättet, och som med alla beroenden finns det ju även en massa vinster och fördelar att hämta. Men jag kan se, om jag kollar utifrån, att det jag håller på med ändå inte är helt sunt. Och om jag tanker lite längre, typ femton år fram I tiden, så vill jag inte att min eventuella dotter eller son skall titta på mig och ta efter.

Så därför är det problem.

Jag skriver det här nu för då blir det tydligt. För er, för mig, för alla, och då kan jag inte förneka något längre. Det hade varit lättare att hålla tyst och låta de som inte vet fortsätta att vara ovetandes, men jag vet också att genom att göra precis tvärt om så blir kravet på mig om att göra en förändring så mycket större. Vilket ju är bra, men samtidigt jobbigt. 

Det är så lätt att hamna här idag tanker jag. Över hela Instagram finns olika fitness-konton med bilder på kroppar och mat och tips om träning och vad man skall äta och när och hur och varför. Och med hjälp av populära mantran som “strong is the new skinny” och “eat to grow” kan många tjejer (och killar) ganska lätt komma undan med en ohälsosam livsstil. För man äter ju minsann  bra och man vill ju faktiskt bygga muskler och bli stark och man bantar absolut inte med någon kalorisnål pulverdiet. Det är lätt att missa helheten och att en onormal fixering vid att få en muskulös kropp kan vara minst lika illa som att ägna sig åt överdriven konditionsträning och vilja vara en Size Zero.

 
Jag hade inte planerat någon viktnedgång den här gången, men som ett resultat att för mycket träning har en sådan tyvärr också kommit på köpet. Inte aktivt önskad, men nu när den är ett faktum tar det emot att ta sig tillbaka igen. Men det är ett måste. Liksom tidigare känner jag av symptomen av undervikten både psykiskt och fysiskt och jag vet ju att kroppen inte mår bra så som den ser ut just nu. Ändå är det svårt. Och ändå är det ibland omöjligt att se att en bild som postas på Instagram kanske inte borde vara där egentligen.

Jag funderar mycket på det där faktiskt. Om jag ville, hade jag liksom många andra kunnat lägga upp minst en bild varje dag på mig själv i träningskläder i gymspegeln med texter som “grymt pass idag!” och “biceps and triceps done!” Jag känner ofta för att göra det, för att träningen är en så stor del av mitt liv och för att jag också vill kunna dela den med andra. Men så blir jag så ambivalent, för någonstans vet jag ju att det jag håller på med inte bara handlar om hälsa, och då känns det så förljuget och icke-moraliskt försvarbart.

Jag kan ofta känna att jag inte har rätt att glädjas över träning, och de få gånger jag lägger ut bilder som har med sådant att göra får jag alltid skuldkänslor efteråt. Men å andra sidan, visst måste jag få träna och visst måste jag få vara glad över det och kunna dela med mig av den känslan, precis som alla andra. Men någonstans har väl alla ett litet ansvar också, tänker jag. Jag ska inte sprida bilder på en osunt mager och deffad kropp utan att också påpeka att den är just det: osund. Samtidigt kan jag ju inte börja bära ­– vad vet jag, burka – och helt förneka mig själv bara för att ingen skall bli negativt påverkad. Så svårt att veta hur man skall göra där. Men jag tror, eller vet, att det tyvärr finns alldeles för många Instagram-hälso-fitness-konton där ute som egentligen inte är så hälsosamma som de utgör sig att vara.

För vad är hälsa egentligen? Är det att aldrig kunna skippa ett gympass? Är det att vara så fixerad vid sin kropp att man måste posta tio bilder om dagen på den i olika vinklar? Är det att alltid leva optimalt och aldrig kunna äta något som inte går att visualisera som en ultimat kommande byggsten i en biceps? Man får fundera själv. Det är väl subjektivt men jag kan inte låta bli att bli att bli lite skeptisk ibland. 

Jag skall inte sluta träna. Men försöka trappa ner ett tag, och ändra mitt tvångsmässiga och kompromisslösa förhållningssätt. Sluta följa tränings-konton på Instagram och låta mig inspireras av andra saker som inte har med kropp, proteinmängder, dips, squats och gym att göra. Låta vänner och andra intressen bli vikigare än magrutor. Återinföra gymfri lördag och kanske helt oväntat äta något bara för att det är just gott. 

Träning är som vilket beroende som helst. Man skulle på sätt och vis kunna jämföra det med en alkoholists förhållande till alkohol. Det är starka krafter. Och för att göra en förändring krävs en sjuhelvetes vilja och beslutsamhet, och jag är inte riktigt där än. Motivationen pendlar upp och ner, hela tiden, och för att inte tappa fokus krävs ett aktivt arbete som måste pågå typ hela tiden. Jag får professionell hjälp med att ta mig ur det här, och tanken är ju såklart att det skall lyckas. Men det kan ta tid, och det får ta tid också.
Inte alltför lång tid, men lite lagom.

Och som vanligt har jag världens största och bästa stöd från alla mina vänner och hela min fina familj. Dom försöker så gott det går att förstå sig på mig, och jag vet att det för det mesta inte är lätt. Antagligen lika svårt som det är för mig att på rikligt förstå vilken frustration det måste innebära att stå bredvid och titta på när någon man älskar inte är snäll mot sig själv och sin kropp.

Nu blev det här väldigt långt, och kanske var det många av er som inte orkade läsa allt. Men till er som gjorde det: tack! Och till er andra som inte gjorde det: tack ni med! Nu ska jag diska. Sedan ska jag ta bussen bort mot mormor och morfar och äta älgmiddag. Och idag är det faktiskt en gymfri lördag. Den andra i rad på väldigt länge.
Och det funkar! Jag mår ganska bra.

Stor kram.