Några personlighetsdrag som är typiska för mig är att jag är:

– envis
– duktig
– plikttrogen

Dessa är både styrkor och svagheter. Styrkor eftersom det tar mig framåt och gör att jag åstadkommer bra saker. Skapar ett driv och jävlar-anamma, vilket ju kan vara bra ibland.

Men. Det finns också en annan sida av detta. All denna duktighet, envishet och plikttrogenhet gör också att jag alltid går in för precis allting med skyhöga ambitioner, mål och krav. Kör på, framåt, framåt, vidare och vidare. Strävar och stretar. Vägrar lyssna på signaler som tyder på att varken kropp eller psyke orkar mer. Bara blundar och tränger undan. Det funkar ett tag, ganska länge till och med, men så når jag en punkt när jag helt har kört slut på mig själv och tömt ut all ork och kraft. Utmattad. Utpumpad. Nästan som död fast ju levande ändå.

För att inte sväva iväg allt för mycket genom att tala i gåtor så tänkte jag bli lite mer konkret.
Okej, från början.

De senaste månaderna – ja, hela våren egentligen – har jag varit så trött. Inte lite småsömnig utan helt fruktansvärt ovanligt och obehagligt trött. Jag är inte direkt hypokondrisk av mig så det slog mig aldrig att detta skulle vara något fel. Jag sov väl bara lite för lite helt enkelt. Så jag körde på som vanligt. Jobb, träning, jobb, träning, lite vänner, mera jobb, mera träning, aktivitet, aktivitet, aktivitet. Ingen vila, för höll jag bara igång så funkade det ganska bra. Det är svårt att somna när man ständigt är i rörelse. På jobbet rullade jag iväg min stol och började jag stå upp vid skrivbordet istället. Det var lättare så och jag höll mig mer alert. På måndagsmötena när alla satt ner (som man ju gör, ingen konstigt) fick jag skärpa fokus och koncentration för att inte nicka till. Jag vande mig vid att det var så och jag vande mig också vid att hitta på olika knep för att hålla mig vaken. Man kan vänja sig vid ganska mycket och således vande jag mig också vid detta.

Men för några veckor sedan blev det värre. Jag märkte det mest när jag var och tränade, för vanligtvis brukade jag vara pigg då eftersom jag höll igång och lyfte vikter och rodde och hade mig. Men tillslut så verkade inte heller det funka. En söndag när jag stod och värmde upp på löpbandet kände jag hur jag på ett väldigt obehagligt sätt blev allt dåsigare, för att sedan vips, ta ett ofrivilligt snedsteg, falla åt sidan och nicka till. På bandet! I rörelse! Nä nu jävlar, tänkte den mindre begåvade delen av mig och klev upp igen, höjde hastigheten och körde vidare lite till. 100-0 i matchen mellan dumheten vs. klokheten.

Sedan blev det faktiskt bara ännu värre. En helvetisk onsdag när jag jag liksom i ett töcken (och med feber dessutom) stretat mig iväg till jobbet trots att det bara skrek om mig att jag borde stannat hemma och vilat, då var någonstans nog. Jag tog mig igenom dagen (vad annars?) men när jag slutat gick jag INTE vidare till gymmet som jag brukar, utan satte mig på tåget och åkte hem istället. Ovanligt. Avvika, inte följa planen, strukturen. Frångå ordningen och lyssna till kroppsliga signaler som sa nej. Hoppsan.

Tågresan kändes lång. Jag somnade, vaknade, klev av, satte mig en stund på Mölndals station och vilade. Somnade igen, samlade kraft och tog mig hem med känslan av att just ha uträttat något riktigt stordådigt.

Nästa morgon kunde jag inte resa mig upp ur sängen. Det är ju såntdär man säger ni vet, men den här gången var det verkligen så. När alarmet ringde gjorde jag ett tappert försök men fick snabbt lägga mig ner igen. Allt snurrade, helt matt, svag, slut. På diskbänken stod gårdagens disk kvar. Det händer aldrig annars. Men jag hade inte orkat ta det kvällen innan.

Liten och ynklig fick jag tillslut ringa mamma som slängde sig på första bästa båt från vår sommarö. I samma veva ringde min läkare som hade fått svaren på de prover jag varit och tagit tidigare i veckan. HB:t var uselt. 63. Var det dåligt? Lägre än hälften av vad man bör ha tydligen. Aha. Ojdå. Akut inläggning på Varbergs sjukhus för blodtransfusion. Avskalad sjukhusmiöjö. Nålstick och kanyler. Landstingspyjamas. Beige mat som aldrig varit i närheten av en endaste liten krydda. Tyvärr är detta vardag för många men inte för mig och därför kändes allihop väldigt konstigt. Jag är aldrig sjuk på det där viset. Och jag vill inte ha en droppställning med någon annans blod kopplad till mitt armveck. Underbart rar personal – javisst. Humana och inkännande läkare – absolut. Men ändå. Och hela tiden stressen, oron och ångesten över att – nej, inte huruvida det låg till med mitt fysiska tillstånd – utan över att JAG INTE KUNDE JOBBA.

Och här är vi nu. Jag är inne på min tredje (och förhoppningsvis sista) vecka som sjukskriven och självföraktet och det dåliga samvetet över att ha "gett upp" och "visat mig svag" har faktiskt sakta börjat lägga sig lite grann. "Hälsan går alltid före", säger alla och jag nickar och håller med. I min värld är det självklart och gäller precis alla på hela jorden och på Mars och Venus och Jupiter och Saturnus också – men inte mig. Men nu. Jo, det börjar bli okej. Och på kontoret läggs papperna på hög på mitt skrivbord medan jag ligger på en filt i solen och sover. Det är också okej. Allt är helt jätte-okej och jorden har inte gått under och runt omkring lever de flesta på som vanligt och allting löser sig tillslut på ett eller annat sätt.

Jag brukar se mig själv som en ganska klok typ som har kloka åsikter och mestadels tar ganska kloka beslut. Men det är väl egentligen först nu, när ord blir verklighet, som den riktiga klokheten visar sig. När jag inte bara ger goda råd till andra utan även praktiserar dem själv, trots att tvivel och stark ångest kommer som följd. Det är snällt och bra och förståndigt, och det säger jag också högt till mig själv flera gånger om dagen för att jag inte skall glömma.

Nu ska jag ge er en uppgift: var snälla mot er själva även ni, och lyssna NOGA på ALLA era behov. Det som är viktigt är visst inte så viktigt när allt kommer kring, och är det någon som säger något annat är det faktiskt okej att nyttja sina mentala superbraiga öronproppar ett tag tills tystnaden har lagt sig.