Varför resa bort när man har det så bra hemma?
Det börjar närma sig nu. Jag köpte en ny kalender idag och började skriva ner lite viktiga saker som händer de kommande veckorna. När jag kom fram till den 10:e september tyckte jag att något klingade väldigt bekant. Hm. Tandläkaren? Barnvakt? Ringa något viktigt samtal kanske?
Så kom jag på det. Just det ja, Grekland! Kände mig som en idiot. Den 10:e september åker jag till Grekland och stannar där i ett år. Det har varit bestämt sedan i våras och på ett sätt har mitt liv det senaste mer eller mindre kretsat kring just detta, samtidigt som det på ett annat sätt inte alls har gjort det. Jag har skrivit listor. Många och långa. Saker som måste göras innan jag åker och saker som måste göras när jag kommer fram. Fixa sjukförsäkring. Ringa SAS och boka extrabagage. Köpa den största resväskan som jag kan hitta och som har plats för allt som man kan tänkas behöva under ett helt år. Borde nog förresten köpa två.
Jag har planerat och funderat och tänkt och föreställt mig, men trots detta har jag inte riktigt förstått än att jag faktiskt skall åka. Det har varit lite som ett fantasitänkande över något som kanske eventuellt någon gång i framtiden vore roligt att göra om det blir läge. Inget som är bokat och klart och skall ske på riktigt. Och dessutom ganska snart.
Listan på allt som måste göras innan jag åker är lång och totalt icke-avbockad. När den insikten slog mig idag blev jag stressad. Det är i sådana lägen som jag frågar mig varför jag över huvud taget skall göra det här. Allt eftersom mitt välmående har stigit den senaste tiden har det också inneburit att jag uppskattar saker på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förut. Att då åka iväg till en ganska okänd plats med ny kultur och nya människor när jag ju har det så bra här hemma känns som en mycket märklig och främmande kombo.
Jag skall vara borta ett år. Som au pair, precis som förmodligen 80 % av alla andra tjejer i min ålder. Det är inget konstigt med det. Nuförtiden flyger ju alla och far fram och tillbaka över hela världen och kommer hem och minns knappt hur man pratar svenska längre. När min mormor var liten var en längre resa utomlands ungefär likvärdig med en tur till månen, men såhär 65 år senare är det knappast någon som höjer ögonbrynen när man säger att man tänkte bo utomlands en kortare tid. Kul och spännande – lärorikt! Men inget mer.
Men för mig är det jättemycket mer. Det känns som både slutet och början på hela livet, och kanske är det lite just vad det är också. Blir man någonsin sitt vanliga svenska mellanmjölks-jag igen när man åker iväg och är borta så länge? Eller kommer man hem och börjar prata grekiska med kassörskan på ICA och går ut på gatan och frågar efter vägen till Akropolis och finns det möjligen någon som har en iskall Ouzo på lager någonstans?
Många frågor. Absolut inga svar.
Lite spännande. Väldigt läskigt.
Bildregn
Välbefinnande är...
- att ta ett iskallt dopp i kvällsolen och sedan stå på en klippa och hälla en kastrull med uppvärmt vatten över sig.
- att plocka fem musslor vid Underbara stenen och koka och äta till lunch med lite egenplockad klippt gräslök på.
- och att sjunga falskt till Allsång på Skansen ihop med mormor medan morfar drar på sig fiskarskjotran och åker ut och fiskar makrill och har det bra.
Skogsmulle
När jag var liten avskydde jag skogen. Och nu kommer någon säkert säga att nej, aja baja, inte kan man väl avsky en sådan fin del av vår vackra natur som livet skänkt oss, men jo, jag AVSKYDDE verkligen skogen. Jag tyckte den var stökig och rörig, instängd och äcklig, full av trän, småkryp och blöta löv och mossa. Och inte fanns det någon toslett heller. Om man blev kissenödig, vad skulle man göra då? Hu.
Varje måndag när vi skulle gå till skogen med dagis blev jag väldigt sjuk. Jag minns att jag inte kunde förstå hur alla mina dagiskompisar kunde tycka att det var så förbaskat roligt att leta småkryp, krama träd, äta Mariekex och dricka alldeles för svag saft ur slitna plastkåpor. Ibland försökte jag pusha mig själv lite genom att tänka något i stil med "hallå där, skärp till dig nu. Det är ju faktiskt jättekul att springa omkring bland träden och kasta löv och bli geggig och blöt i skorna och allt..." Men nej. En gång följde jag faktiskt med vår grannes Skogsmulle-grupp och jadå, det var bra eftersom det innebar att man fick gå hem lite tidigare från dagis en dag i veckan — men åter igen: nej. Jag följde med en gång och sen tyckte jag att jag hade jag fått nog av skogsupplevelser för några år framöver.
Men så går åren, man blir äldre, mer mogen, får nya perspektiv och insikter och huxflux så följde jag med morfar ut och plockade svamp igår. I skogen — ja. Bland mygg och mossa, träd och blöta löv, småkryp och björnar och älgar och rådjur och vargar och vildsvin och ormar och allt vas det nu heter. Och: det var så härligt. Vi gick omkring där, jag och morfar med varsinn svampkorg och varsina rejäla gummistövlar och letade och letade och blev lurade av massor av gula löv som låg på marken och såg ut som kantareller. Ingen gegga. Inga Mariekex. Ingen svag blandsaft. Dessvärre ingen svamp heller —men desto fler blåbär. Morfar var lite besviken men jag kände mig helnöjd över att ha plockat nästan hela (botten av) korgen full med blåa små läckerheter. Sedan åt vi god medhavd lunch vid ett tjärn och drack vatten ur riktiga rejäla plastflaskor med kork och bara njöt av att det var så fridfullt och skogsmulleaktigt.
När jag kom hem googlade jag fram en svampbok som verkade bra och som jag tänkte gå och låna på biblioteket imorgon. Kanske köper jag en liten svampkorg också. Och en svampkniv med kniv i ena änden och en liten borste i andra. Och en liten anteckningsbok, där jag kan skriva upp allt nytt jag lär mig. Som att det finns en viss sorts svamp som kallas för sopp,samt att alla dessa soppar är ofarliga att äta förutom en viss speciell lurig en som kallas för djävulssopp och som bara växer på Gotland. Tur!
