Jag har tänkt lite på en sak. Ni är faktiskt ganska många som läser här nu, så för det första: det gör mig så glad! Tack, tack och tack!

Men för det andra: det händer väldigt sällan att någon av er kommenterar eller ger någon form av respons. Det gör mig inte lika glad. Hallå! Jag pratar ju med er! Ni är viktiga för mig! Hur var er julafton? Vad känner ni inför att få betyg? Har ni någonsin ångest inför framtiden? Lyssnar ni på Alex och Sigge? Vilken är den bästa låten att träna till? Jag vill veta!

Jag vill att vi skall kunna diskutera olika saker här. Jättestora som jättesmå. Jag vill veta vilka ni är och vad ni tycker och tänker och tror och vet. Jag skriver och skriver men har bara ansiktena på ett fåtal av er som läser. (Hej mormor! Du är den flitigaste i skaran. Älskar dig förresten.)

Men ni andra? Vad skall vi göra åt detta? Välkomna hit, vill jag säga. Vad skall vi prata om? Skola? Kärlek? Relationer? Jobb? Familj? Eller kanske barn? Hjälp mig!

Idag är det ju nyårsafton till exempel. Har ni några nyårsmål? Det behöver man ju förstås inte ha men ganska många har ju det ändå. Jag har länge gjort misstaget att ha alldeles för diffusa mål, typ "njuta av varje underbar stund" eller "ge dem jag älskar den uppskattning som de förtjänar." Det blir ofta inte så mycket av de där målen. För ogreppbart. Finns inget konkret att ta på.

Så inför 2013 har jag fokuserat på ett fåtal viktiga och mindre viktiga mål. Ett av de lite mindre viktiga kan jag avslöja: jag vill kunna gå ner i splitt! Jag började faktisk öva i smyg redan i höstas och visst har jag blivit bättre, men det är allt en bit kvar. Aj, vad ont det kan göra. Hannah har en kompis som går i gymnastik, och hon kan HOPPA rakt upp i luften för att sedan landa i en alldeles perfekt och oklanderlig split.

 

Och LE samtidigt. Det där vill jag också kunna!

Ha nu en rolig nyårsafton allihopa, oavsett vad ni hittar på. Själv skall jag till Vallda och fira med samma nyårsgäng som jag alltid brukar fira med, minus Lina som är i Skövde i år. Efteråt har jag tagit på mig uppgiften att vara chaufför så alltså skall jag dricka ännu mindre än det pyttelilla som jag annars dricker. Tur att vi har så gott och friskt kranvatten i Kungsbacka!

Från mig, till er: GOTT NYTT ÅR!

Vilken dag! Vilket väder! Vilken sol! Vilken luft! Lite som en vårdag fastän vi inte har kommit längre än till slutspurten av december.

 

Jag har varit på språng och veckohandlat idag. Willys. ICA Maxi. Coop. Lidl. För att jag är prisjägare och finsmakare och för att jag vet exakt vart man skall gå för att hitta den godaste och mest prisvärda tonfisken. Det har blivit lite av en sport för mig det där. 

Skönt med fredag idag. Tror jag. Dagarna går ihop lite när man är ledig. I förmiddags gick det skyttetrafik på gångbanan nere vid ån. Alla var ute och promenerade istället för att sitta instängda på sina kontor. Härligt.

 

Ikväll skall jag och Hannah ha fredagsmys.. Vad det innebär har vi inte kommit fram till än. Om jag får bestämma löser vi korsord tillsammans. Om hon får bestämma gör vi förmodligen något helt annat.

Betygen kom på posten idag. Inte mina, gudskelov – men Hannahs. Hon går i sexan nu och då får man betyg. Hon slängde sig förut nyfiket i soffan och rev upp det stora vita kuvertet, tittade lite snabbt på alla bokstäver och konstaderade förnöjt att det dög.

För en liten stund kastades jag tillbaka till när jag var 14 och gick i åttan och också jag för första gången fick hem mina betyg under jullovet. Det där kuvertet, med Kungsbacka Kommuns logga på, det var så värdefullt, lite som en helig skrift. Vi hade haft betygsamtal innan avslutningen så jag visste nästan precis vad jag skulle få i alla ämnen, men ändå. Riva upp kuvertet, ta fram pappret, ögna igenom ämne för ämne – det var lite som julafton och domedagen på samma gång.

Under hela min grundskoletid hade jag en osund inställning till det där med att få betyg. Jag pluggade extremt mycket och strävade – nej, KRÄVDE – högsta betyg av mig själv i samtliga ämnen. Framförallt var jag livrädd varje gång ett prov eller arbete skulle lämnas tillbaka, för tänk, hemska, hemska tanke, om det bara stod ett VG där nere i hörnet?

Jag minns en gång, i nian tror jag det var, när vi skulle skriva ett långt och stort arbete om en författare i Svenska. Jag hade valt Jonas Gardell. Jag skrev milsvis med text och som vanligt lade jag ner hela min själ och kanske mer därtill för att allt skulle bli precis så bra som det bara kunde bli. På sportlovet när jag loggade in på skolans webbplast Fronter (nostalgi!) för att kolla vilket betyg jag fått, möttes jag inte utav de där tre bokstäverna som jag förväntat mig. Något var fel. De var inte tre, bara två. Jag hade fått VG. Minns att jag bröt ut i en sjuk, osund, kraftfull och icke-adekvat gråtattack som varade alldeles för länge. Minns att jag helt rödgråten och förstörd mötte mamma i hallen när hon kom hem på kvällen, fortfarande med en känsla av overklighet och värdelöshet. "JAG FICK BARA VG!"

Höll mig inne i två dagar, sådär som jag annars aldrig gör. Låg på min säng och funderade på mitt liv och hur det skulle gå efter det här. Funderade på min egen duglighet och kom fram till att den måste vara nästintill obefintlig. Pratade med Lina på telefon men vi kunde inte mötas. Ett betyg? Var det så farligt? Det var världen för mig och ingenting kändes lika viktigt just då.

När jag skriver om det såhär i efterhand kan jag skratta lite åt det. För det var ju absurdt, galet, helt från vettet och alldels uppåt väggarna tokigt. Lilla, lilla jag. Så stark men ändå så svag. Så stor men ändå så jättepyttepytteliten. Jag hade velat säga till mitt fjortonåriga jag att ta det lugnt, att det ordnar sig, att det kommer komma större problem och att ett VG faktiskt inte lika med en dödsdom. Därför är det så skönt att jag och Hannah är så olika och att hon inte har tagit efter mitt destruktiva beteende. Hon tar sig en snabb titt, gillar läget och stänger sedan in sig på sitt rum och kollar på ännu ett avsnitt av Pretty Little Liars. Inga konstigheter. För en storasyster är det som att få en jättestor försenad julklapp. Det finns en sundhet här som inte fanns när jag var i samma ålder. Friska fläktar och en rycka-på-axlarna-känsla som jag både föraktar och förundrar på samma gäng. Jag jobbar fortfarande med mina extrema krav på absolut perfektion, men skillnaden idag är att det sker på en helt annan nivå än tidigare. En högre nivå. En bättre nivå. Lite mer balans mitt i all obalans.

Och det är skönt. Jätteskönt faktiskt.

... trodde jag ja. Lyckades precis med att lura tekniken lite. Satte in mitt minneskort i en annan kamera här hemma och kopplade den till datorn istället, och tah-dah! Det funkade! Fast att hälften av bilderna hade importerats tog batteriet tvärslut. Och Hannah vet inte var hon har lagt kameraladdaren. Så det kan bli. Däremot hann jag få över några få bilder från en dag när jag och Persa (som vanligt) var och lekte i parken!

... ligger i min kamera. Det gör även bilderna från den senaste dryga månaden. Och där verkar de vara för att stanna, för sladden krånglar och kameran ansluts aldrig till datorn och när den väl gör det kopplas den ifrån lika snabbt igen. All denna teknik. Så bra, men många gånger också så dålig.
Annandagen idag. Är julen över nu? Vad fort det gick i så fall. Fast jag tycker julen varar fram till nyår i alla fall. Sedan är jag trött på rött. Vår gran har börjat barra fastän det inte var mer än två dagar sedan vi tog in den. Har vi glömt att vattna kanske? Måste kolla det.

Nu skall jag diska. Måste göra det jättetyst så att inte de andra vaknar. Det blir en sport!

Ja! Är det inte härligt? Snö ute också, och alldels milt. Vi har precis tittat färdigt på sista avsninnet av julkalendern här. Lite mycket effekter och animerat på slutet tycker jag men annars var den bra. Lite vemodigt på något sätt att den är över nu.

Vår gran står här bredvid och strålar. Den är är lite oproportionerlig i år, lika bred där nere som där uppe och med ett smalare parit någonstan i mitten. Men den är fin ändå! Är inte alla granar fina när de är klädda? Under ligger förresten julklapparna. Jag blir med ens som fem år igen när jag tittar på dom. Vill gå fram och känna, läsa på etiketterna och kanske försöka klura ut vad som finns innanför pappret. Gör inte det. Är nog för stor. Eller? Försöker istället spela lite oberörd och låtsas som att det alltid brukar ligga massor av grälla paket på golvet i vårt vardagsrum.

Nu, mina vänner, vill jag bara önska er riktigt GOD JUL och jag hoppas att alla kan få slippa familjeintriger, släktfejder, oro, ångest, onödiga fyllor och annat tråkigt som inte rimmar så bra ihop med presenter och festlighter. Själv skall jag åkta till kusinerna och fira traditionsenligt med familj och släkt. De senaste åren har vi kört jultapas och lite senare på kvällen skaldjuprsplatå, men i år blir det visst ett hederligt gammalt julbord. Fast i version 2.0 med extra allt, om jag känner min morbror rätt.

God jul ännu en gång! Ta hand om varandra och ät en pepparkaka eller två om ni känner er lite elaka. Drick lagom med glögg och bygg en snögubbe om ni har tid. Imorgon skall tydligen snön vara borta så det är bäst att passa på.

Sov till halv elva idag. Sist det hände var jag kanske femton. Kände mig med ens också som femton igen när jag satt och åt frukost fastän klockan var närmare halv ett. Blev också nästan lite sugen på att fräsa iväg på min gamla moppe som jag inte längre har kvar. Sålde den för två år sedan. Då hade den stått trasig sen jag gick ur nian. Bra affär! För mig.

Igår handlade jag klart alla julklapparna. När jag stod i kön på HM för att betala fick jag syn på – tamtaratam! – ingen mindre än självaste Mia Skäringer som stod i den andra kön. På HM! I lilla Kungsbacka! Lite diskret smet jag ur min kö och ställde mig bakom Mia stället, bara för att sola mig lite i stjärnglansen. Överlade med mig själv om jag skulle harkla mig och säga något i stil med "bra jobbat i Solsidan!" men jag han inte komma fram till något beslut innan hon hade betalat och gått därifrån.

 

Funderar ibland på hur kända personer ställer sig till när folk kommer fram på stan och vill prata. Är det roligt? Smickrande? Jobbigt? Vill inte vara till besvär men en komplimang skall man väl å andra sidan aldrig hålla inne med tänker jag.

Ja, för det är precis vad det är idag! Kallt och mörkt ute. Kom in från min morgonpromenad och var helt stelfrusen om kinderna, men pigg och glad och full av enerig. Frukost i soffan md tända ljus och julkalendern på datorn. Kommer på att ett nytt avsnitt av Alex & Sigges podcast ligger ute nu. Känns som lilla julafton. Skall handlar de sista (och första) julklapparna idag hade jag tänkt, och sedan tar jag julhelg.

 

Allt känns så mysigt och härligt nu på något vis. Så juligt, så svenskt. Ikväll är det julmiddag hos min vän Kossis och då skall jag äntligen få träffa alla mina fina härliga som jag inte träffat på alldeles för många månader. Att veta att allt det där som jag saknat plötsligt är så tillgängligt är en svindlande känsla. En buss bort, ett tåg bort, 20 minuter på sin höjd – kanske är det värdldens bästa julklapp?

 

Annars önskar jag mig nya löparskor och en iPhone, eller åt minstone ett litet bidrag till en. Eftersom min blev stulen några dagar innan jag åkte till Grekland och eftersom jag lämnade tillbaka min jobbtelefon nu när jag reste hem, har jag nu återgått till min väldigt gamla Sony Ericson modell jättegammal. Fast man vänjer sig ganska fort faktiskt. Plötsigt är Instagram och alla andra roliga och livsnödvändiga appar nästan bortglömda, och istället blir ljusglimtarna de (väldigt få) stunder då det faktiskt går att skriva ett sms utan att bokstäverna är fördröjda.

 

Med ens blir det lite som höjden av lyx.

 

 

 

 

Sitter på planet påväg hem. Snart lyfter vi. Kollar med ett halvt öga på informationsfilmen om hur man skall bära sig åt om något skulle hända. Hur många gånger har man inte sett en sådan film tänker jag? Ändå vet jag inte alls hur jag skall göra om det verkligen blir kritiskt läge. Eller jo, jag skall ta på mig syrgasmask FÖRST, och SEDAN hjälpa mitt barn. 

Men eftersom jag inte har något barn kanske den informationen är lite överflödig.

Annars har dagen varit konstig. Redan när jag gick in för att plocka upp Persa i morse tänkte jag på att det nog var sista gången som jag gjorde det. Sen blev rullade det på. 

Sista blöjbytet. 
Sista morgonkramen. 
Sista "nej, vi tar inte med nappen ner till frukosten men ja, nallen, den går bra". 
Sista stunden i köket med tända mysljuset, det som räknar ner dagarna fram till julafton. 
Sista Dora the explorer på iPaden.

Sista "äkar dej".

Sista, sista, sista.

Men även om jag tänkte sådär hela tiden så hängde känslorna inte riktigt med. Allt verkade för mycket som en helt vanlig dag. Som det brukar. Rutiner. Inget konstigt. Och efter lunch går vi väl till parken och på kvällen blir det väl bad och sedan säger vi väl god natt och så börjar allt om nästa morgon igen. 

Därför kom själva insikten om det riktiga verkliga läget först när Persa skulle iväg ut och leka och vi skulle säga hej då på riktigt eftersom jag skulle ha åkt under tiden jag var borta. Det blev så konstigt. Lite tafatt klappade jag, pussade, gullade, försökte förklara och visade med ena handen hur jag åkte flygplan högt uppe i luften och vinkade "bye bye". Först vid kramen, en såndär riktig, tung, trygg släppte allt och jag fick anstränga mig för att blinka bort några icke välkomnande tårar.

Det finns så många föreställningar om hur ett avsked skall se ut. Och visst är väl ändå själva top of the edge att man snörvlar och gråter och kramas tillsammans, lite som taget ur någon riktigt amerikansk och känslosam film. Men alla reagerar ju inte så. Och alla känner kanske inte så heller. Att gråta är ofta skönt tycker jag men när ingen annan gör det känns det bara överflödigt.

Tänker mycket på Persa och vad hon gör just nu. Tänker också mycket på mamma och Hannah som kommer att stå på flygplatsen ikväll och möta mig när jag har landat. Jag tänker på min säng och på hur bekant det luktar hemma hos oss när man kommer utifrån. Tänker på fläkten som alltid brusar lite svagt och på Hannahs iPhone som piper och ringer och blinkar med Facebook och Instagram och sms och allt annat som är precis lika viktigt för henne som MSN och Lunarstorm var för mig när jag var i den åldern. 

Allt det där som tillsammans bildar den där härliga känslan av att vara just hemma — det längtar jag efter. Saker som jag annars irriterar mig på men som jag saknar efter att ha varit borta ett tag. Och julen! Vågar nästan inte tänka mer på den med rädsla för att bli för ivrig. När jag gick ombord på planet förut spelades Mariah Careys All I want for Christmas is you. Bästa. En av dem i alla fall. Och Last Christmas med Wham. Känner nästan doften av pepparkakor och glögg trots att hela flygkabinen luktar fränt av svett och stickig damparfym och rakvatten. 

Härligt. Det första alltså. Nu skall jag försöka sovs lite. 

Kram och hej.

Sista lördagen i Grekland. Två dagar kvar tills jag åker hem. Allt känns mycket märkligt. Jag är glad och ledsen, förväntansfull och uppgiven, orolig men ändå lugn. Och ganska stressad också. Mest över hur jag skall få hem alla mina saker utan att behöva betala alltför mycket i övervikt. Det kommer förstås inte gå, så därför rensar jag ut lite för varje dag. Plockar bort, gallrar, överväger och diskuterar med mig själv. Lämnar kvar mycket. Det känns lite bättre att göra så på något sätt. Mer lovande, och lite som att separationen från Persa inte blir lika definitiv om det ligger kvar lite gamla kläder i någon garderob efter att jag har åkt.

För så har vi ju hela den här åka-ifrån-Persa-grejen. Det är en sådan märklig situation som jag aldrig varit med om tidigare. Vi har umgåtts så nära och intensivt under den här tiden, Persa och jag. Varit så fysiska. Jag vet exakt hur hennes lilla svettiga nacke luktar för den luktar ljuvligt. För några månader har hon varit en självklar del av min vardag och jag har varit en del av hennes, vare sig hon har velat eller inte.

Och jag tycker att vi har haft det så bra tillsammans  Hon har tytt sig till mig, upplevt trygghet och tröst, litat på mig. Vi har busat och skrattat, lekt och fnissat, tjafsat och bråkat och gungat tills gungorna på lekplatsen nästan gått sönder.

Och så har hon ju förstås drivit mig till vansinne också, flera gånger om dagen, på det där sättet som ju bara tvååringar kan. Och minst lika många gånger har hon fått mig att bittert tänka att "NU ORKAR JAG INTE MER!" i versaler, precis så. Men allt det där går över så fort. Ett litet leende, en kladdig klapp på kinden, en liten blick in i stora, bruna grekiska ögon med ögonfransar som är perfekt börjda uppåt alla timmar på dygnet helt utan hjälp av någon skavande ögonfransböjare. Borta. Väck. Allt bra. "Äka dej" och så var det ingenting mer med det.

Hon är så mycket av allting, Persa. Extra allt. Extra glad, extra viljestark, extra beslutsam, extra envis, extra energisk, extra påhittig, extra arg och extra uttrycksfull på alla sätt som går. Skillnaden mellan att vara med henne och att faktiskt inte vara det är därför så definitiv och påtaglig. Det blir liksom tomt. Lugnt och skönt, en andningspaus, absolut – men tomt. Känns märkligt.

 

Som det ju skall vara.

 

Titta på Kalle klockan tre, äta jultapas, känna sig lite fin i någon klänning som man aldrig har annars, öppna julklappar, äta skaldjur, dansa kring tomten, höra klackar mot trägolvet och känna doften av morfars rakvatten. Blir så glad när jag tänker på allt det där. Att jag får, att jag ska. Att vi ska. Alla tillsammans, som vi brukar.

Mitt mående är lite som en våg just nu, med två vågskålar som vippar upp, ner, upp, ner. Glad, ledsen, förväntasfull, uppgiven, målmedveten och tveksam.

 

Lite som livet väl är för det mesta antar jag.

 

Mina resväskor är nerplockade från vinden. Igår började jag packa.
Varför? Jo, för nästa måndag går mitt flyg.
Vart? Jo, hem. 

Jag har bestämt mig för att lämna Grekland och Persa tidigare än det var tänkt. Det har med familjeskäl att göra och jag behövs där hemma. Vill vara hemma. Vill vara behövd där hemma. Ska vara hemma. 

Blandade känslor. Glad och lättad över att äntligen igen få vara nära allt det som är viktigast för mig. Förvirrad och ledsen över att behöva åka ifrån Persa som jag fäst mig så hårt vid. Tänker på hur tomt det kommer att bli. Inga små pussar. Inga raseriutbrott. Inga snabba fötter mot trägolvet. Inget spontant "äka dej". Inget "IIIIICCAAAAAA!" och inget "go, Diego, go!" på mornarna från rummet intill. 

Det är som en förälskelse med allt som hör därtill. Skratt, glädje, pirr, ilska, tvivel, eufori. Hur avslutar man något sådant? Hur knyter man ihop säcken? Relationer med små barn är så svåra att ha på distans. Allt är så fysiskt och kommunikationen via telefon och Skype blir en nergradering av värsta slag. Som att byta en iPod Touch mot en såndär gammal freestyle med kassettband och dåliga hörlurar. Det sprakar, hackar och brusar. Nyanserna når inte fram. Sladden glappar och man hör Alice Copers läskiga röst men tänker att kan det inte lika gärna vara Kiss? Så nära men ändå så långt borta. 

Det är en konstigt situation det här, men jag och min mage känner att det är rätt beslut. Nöjd. Är så glad över allt jag fått vara med om här. På ett sätt är jag ju precis samma Fredrica som innan jag åkte, men ändå inte. Så likt men ändå så olikt. 

Tänker och känner så mycket och vill egentligen skriva mer, men nu hör jag visst någon som ligger och nynnar här i rummet bredvid. "Dieeeeegooo!" Lite molnigt idag. Kyligt för att vara här. Blir nog parken ändå. Och Persas mamma fyller år. Grattis! Tänkte blåsa upp några ballonger och hänga i köket men de var visst slut. Men vi skall sjunga Happy Birthday för henne i alla fall, jag och Persa. "Appy öööödeeej tooo joooo!" Hon kan den!

Kram och hej så länge.

Så tänker jag ibland när jag ser folk runt omkring mig som verkar ha kommit väldigt långt i livet trots att deras biloligiska ålder är den samma som min.

En av mina barndomsvänner fick till exempel ganska nyligen en liten dotter tillsammans med sin sambo, och min fina Lina har lämnat sitt flickrum hemma hos mamsen och köpt en bostadsrätt i stora Göteborg. Av misstag råkar jag läsa att ett sätt för kvinnor att markant minska risken för cancer tydligen skall bara att få barn och amma innan 20 års ålder.

Hoppsan. Med ens blev allt plötsligt ganska brottom. Vad hände? Det var ju bara alldeles nyss som jag var 11 år och hade Wow-tröjor från BIKBOK och då det bästa jag visste var att komma hem från skolan och lägga mig i soffan och titta på Fresh Prince in Bel Air och dricka O'boy och äta kritvitt rostebröd med smör och Perssons färdigskivade skinka. Minns det liksom som om det vore ganska alldeles nyss som min och Linas stora hobby var att busringa till okända (och kända) personer, eller som jag var fem och trodde att texten till den där god-natt-barnvisan löd " idiot, slumra in, i-i bädden så fi-in...)

 

Och med ens är jag lite som vuxen och borde helt plötsligt en massa saker som jag fortfarande känns alldeles för liten för.

Fast egentligen känner jag inte så farligt mycket stress inför det där med framtiden. Sanningen är snarare den att jag lever med en ganska god framtidstro och känner stor nyfikenhet inför hur livet kommer bli. Jag gillar tanken på att jag, sittandes med högskolekaralogen i handen, med glädje skulle kunna tänka mig att utbilda mig till i stort sett alla yrken för att de verkar så intressanta och roliga. Och jag känner mig trygg med vetskapen att mina betyg gör det möjligt för mig att välja precis den utbildning som jag vill.

 

Att leva med mig själv i drygt 20 år har gjort att jag lärt mig ganska bra hur jag vill ha mitt liv och vad jag behöver för att må bra. Jag vet att jag vill bo nära havet och leva ett lugnt och strukturerat liv och jobba med något som gör att jag får utlopp för min kreativitet. Jag vill ha ett ljust och vackert hem där jag känner att jag har min bas, och jag vill faktiskt inte alls spendera mina ungdomsår före 30 med att resa jorden runt och göra det där som brukar kallas för att "leva livet". Jag vill ha mina närmaste vänner och familjemedlemmar nära och jag vill skriva, träna, äta bra, äga lagom många saker och kanske sjunga och spela lite gitarr ibland när ingen hör.

Att leva är lite som att lägga ett jättestort pussel tänker jag. I början står man där med flera tusen bitar och får inte ordning på någonting, men allt eftersom tiden går börjar man såsmpningom kunna lägga ihop några av bitarna och tillslut står man där med en färdig bild. Men sedan kanske någon väldigt liten lillebror eller så kommer och plockar bort en bit någon gång och börjar tugga på den så att den blir sådär mjuk och äcklig och omöjligt att använda igen, och då kanske man får gå och hämta en bit kartong och klippa till en ny pusselbit för att bilden skall bli hel igen. Problem solved.

Och idag är det 3: december och det är en solig morgon och det mesta känns ganska bra. Jag äter frukost i tystnaden och Persa sover fortfarande. Om en srund skall jag plocka upp henne och då skall vi gå ner till köket och äta frukost och jag skall göra ytterligare försök att få henne intresserad av årets julkalender. Igår tröttnade hon redan innan vinjetten var över och envisades med att vi skulle sätta på Goofy Baby istället trots att hon har sett samma avsnitt sägert över hundra gånger. 

Jag vill att ni skall ha en fin måndag, alla ni härliga som läser här. Från oss alla ( = jag och mitt för dagen goda humör), till er alla: EN RIKTIGT GOD DAG!
The end.

... vid att få kläder tvättade och strukna, rummet städat, toaletten skuren och handdukar och lakan bytta. Det som i början kändes så konstigt har nu blivit till något ganska naturligt. Kan komma på mig själv med att bli lite irriterad över att mina byxor häromdagen inte torktumlades efter tvätt och därför inte satt så tajt som de brukar. Och på krokarna i badrummet, där hänger en dag TVÅ stora handdukar istället för en liten och en stor. Vilken skall jag nu torka mitt ansikte med?

Jag blir en sämre version av mig själv när jag får det för bekvämt. Pinsamt. Förstår nu med ens innebörden över att det i grunden faller sig naturligt för oss människor att anpassa oss efter den miljön vi lever i. 

Några fler exempel på detta: 

På somrarna när jag är på Kårholmen tycker jag att det lyxigaste som finns är att värma en stor kastrull med vatten och hälla över mig efter duschen, som i vårt fall utgörs av en vattenslang vid husknuten med endast kallvatten. Hemma däremot, växer irritationen sig stor om jag upptäcker att Hannah eller mamma just tagit ett bad före min planerade dusch, och därmed endast lämnat ljummet vatten efter sig.

 

Men nog om det nu. Det är ju första advent idag! Känns märkligt. Har inte fått in någon vidare julfeeling än. Igår var det en kanondag vädermässigt och jag gick runt och svettades i solen. Vi har två julgranar här som redan är klädda och de känns med ens lite malplacerade när det fortfaranade är lite som sensommar ute. I morse när jag åt frukost och kollade på julkalendern satt jag i linne och shorts med båda altandörrarna öppna. Det kändes helt fel men samtigt också helt rätt. Inga mössor, inga vantar, inget snöslask och inga tunga Canada Goose-jackor. På med lätta kläder och ut i solen och lek. Persa använder fortfarande sina sommarskor och det går hur bra som helst. God jul och så var det liksom inte mer med det.