På planet
2012-12-19 @ 08:42:12
Annars har dagen varit konstig. Redan när jag gick in för att plocka upp Persa i morse tänkte jag på att det nog var sista gången som jag gjorde det. Sen blev rullade det på.
Sista blöjbytet.
Sista morgonkramen.
Sista "nej, vi tar inte med nappen ner till frukosten men ja, nallen, den går bra".
Sista stunden i köket med tända mysljuset, det som räknar ner dagarna fram till julafton.
Sista Dora the explorer på iPaden.
Det finns så många föreställningar om hur ett avsked skall se ut. Och visst är väl ändå själva top of the edge att man snörvlar och gråter och kramas tillsammans, lite som taget ur någon riktigt amerikansk och känslosam film. Men alla reagerar ju inte så. Och alla känner kanske inte så heller. Att gråta är ofta skönt tycker jag men när ingen annan gör det känns det bara överflödigt.
Tänker mycket på Persa och vad hon gör just nu. Tänker också mycket på mamma och Hannah som kommer att stå på flygplatsen ikväll och möta mig när jag har landat. Jag tänker på min säng och på hur bekant det luktar hemma hos oss när man kommer utifrån. Tänker på fläkten som alltid brusar lite svagt och på Hannahs iPhone som piper och ringer och blinkar med Facebook och Instagram och sms och allt annat som är precis lika viktigt för henne som MSN och Lunarstorm var för mig när jag var i den åldern.
Allt det där som tillsammans bildar den där härliga känslan av att vara just hemma — det längtar jag efter. Saker som jag annars irriterar mig på men som jag saknar efter att ha varit borta ett tag. Och julen! Vågar nästan inte tänka mer på den med rädsla för att bli för ivrig. När jag gick ombord på planet förut spelades Mariah Careys All I want for Christmas is you. Bästa. En av dem i alla fall. Och Last Christmas med Wham. Känner nästan doften av pepparkakor och glögg trots att hela flygkabinen luktar fränt av svett och stickig damparfym och rakvatten.
Härligt. Det första alltså. Nu skall jag försöka sovs lite.
Kram och hej.
Grekland
Permalink
Sitter på planet påväg hem. Snart lyfter vi. Kollar med ett halvt öga på informationsfilmen om hur man skall bära sig åt om något skulle hända. Hur många gånger har man inte sett en sådan film tänker jag? Ändå vet jag inte alls hur jag skall göra om det verkligen blir kritiskt läge. Eller jo, jag skall ta på mig syrgasmask FÖRST, och SEDAN hjälpa mitt barn.
Men eftersom jag inte har något barn kanske den informationen är lite överflödig.
Men eftersom jag inte har något barn kanske den informationen är lite överflödig.
Annars har dagen varit konstig. Redan när jag gick in för att plocka upp Persa i morse tänkte jag på att det nog var sista gången som jag gjorde det. Sen blev rullade det på.
Sista blöjbytet.
Sista morgonkramen.
Sista "nej, vi tar inte med nappen ner till frukosten men ja, nallen, den går bra".
Sista stunden i köket med tända mysljuset, det som räknar ner dagarna fram till julafton.
Sista Dora the explorer på iPaden.
Sista "äkar dej".
Sista, sista, sista.
Men även om jag tänkte sådär hela tiden så hängde känslorna inte riktigt med. Allt verkade för mycket som en helt vanlig dag. Som det brukar. Rutiner. Inget konstigt. Och efter lunch går vi väl till parken och på kvällen blir det väl bad och sedan säger vi väl god natt och så börjar allt om nästa morgon igen.
Därför kom själva insikten om det riktiga verkliga läget först när Persa skulle iväg ut och leka och vi skulle säga hej då på riktigt eftersom jag skulle ha åkt under tiden jag var borta. Det blev så konstigt. Lite tafatt klappade jag, pussade, gullade, försökte förklara och visade med ena handen hur jag åkte flygplan högt uppe i luften och vinkade "bye bye". Först vid kramen, en såndär riktig, tung, trygg släppte allt och jag fick anstränga mig för att blinka bort några icke välkomnande tårar.
Sista, sista, sista.
Men även om jag tänkte sådär hela tiden så hängde känslorna inte riktigt med. Allt verkade för mycket som en helt vanlig dag. Som det brukar. Rutiner. Inget konstigt. Och efter lunch går vi väl till parken och på kvällen blir det väl bad och sedan säger vi väl god natt och så börjar allt om nästa morgon igen.
Därför kom själva insikten om det riktiga verkliga läget först när Persa skulle iväg ut och leka och vi skulle säga hej då på riktigt eftersom jag skulle ha åkt under tiden jag var borta. Det blev så konstigt. Lite tafatt klappade jag, pussade, gullade, försökte förklara och visade med ena handen hur jag åkte flygplan högt uppe i luften och vinkade "bye bye". Först vid kramen, en såndär riktig, tung, trygg släppte allt och jag fick anstränga mig för att blinka bort några icke välkomnande tårar.
Det finns så många föreställningar om hur ett avsked skall se ut. Och visst är väl ändå själva top of the edge att man snörvlar och gråter och kramas tillsammans, lite som taget ur någon riktigt amerikansk och känslosam film. Men alla reagerar ju inte så. Och alla känner kanske inte så heller. Att gråta är ofta skönt tycker jag men när ingen annan gör det känns det bara överflödigt.
Tänker mycket på Persa och vad hon gör just nu. Tänker också mycket på mamma och Hannah som kommer att stå på flygplatsen ikväll och möta mig när jag har landat. Jag tänker på min säng och på hur bekant det luktar hemma hos oss när man kommer utifrån. Tänker på fläkten som alltid brusar lite svagt och på Hannahs iPhone som piper och ringer och blinkar med Facebook och Instagram och sms och allt annat som är precis lika viktigt för henne som MSN och Lunarstorm var för mig när jag var i den åldern.
Allt det där som tillsammans bildar den där härliga känslan av att vara just hemma — det längtar jag efter. Saker som jag annars irriterar mig på men som jag saknar efter att ha varit borta ett tag. Och julen! Vågar nästan inte tänka mer på den med rädsla för att bli för ivrig. När jag gick ombord på planet förut spelades Mariah Careys All I want for Christmas is you. Bästa. En av dem i alla fall. Och Last Christmas med Wham. Känner nästan doften av pepparkakor och glögg trots att hela flygkabinen luktar fränt av svett och stickig damparfym och rakvatten.
Härligt. Det första alltså. Nu skall jag försöka sovs lite.
Kram och hej.
Kommentarer
Trackback