... och det är härligt! Persa sover. Vi har varit vår vanliga sväng på lekplatsen idag och Persa har lekt med sina små kompisar. Jag börjar få in namnen riktigt bra nu faktiskt. Elena. Aliki. Marilita. Dimitris. George. Adliris. Dunja. Jag varnar för eventuella grova felstavningar. Troligtvis är de felstavade allihop.

I början hade jag stora problem med att minnas alla nya namn. Allt lät som rena grekiskan i mina öron (och det var det ju faktiskt också.) Försökte slingra mig med att kalla alla för hon och han men det lät lite fånigt i längden. På eftermiddagarna när Persa skall sova sitter vi och räknar upp alla som hon lekt med under dagen och jag har märkt att det är ungefär lika bra träning för mig som för henne. Har förresten börjat tycka att de flesta grekiska namn är väldigt fina. Härligt klang! Persa heter egentligen Persephone och det gillar jag. Låter så ståtligt på något vis. 

Lördag imorgon. Min lediga dag! Därför skall jag sova nu så jag orkar göra allt det där som jag alltid planerar att jag skall göra men som jag nästan aldrig hinner med. 

Här kommer fyra bilder från idag.

God natt!

Min kropp är helt slut. Jag lyckades med att höja alla vikter på gymmet idag och kände mig starkare än någonsin. Jag älskar den känslan. Det fanns en tid då jag såg det helt annorlunda och mest bara ville vara liten, skör och svag. Både mentalt och fysiskt. Kan bli lite ledsen när jag tänker tillbaka på det.

Numera är det helt annorlunda. Ju starkare jag blir rent fysiskt, desto starkare känner jag mig också inuti och det gör mig glad. När jag står där med världens tyngsta bodybuildarvikt (obs, överdrift) och med stadiga armar och på ett oklanderligt sätt lyfter den rakt upp i luften, då känner jag lite som att jag nästan klarar vad som helst.

Härlig känsla. 

Jag lyfter och lyfter och pressar och gör armhävningar och plankor och situps och svettas och dricker vatten och just då är jag hela världens kungligaste kung. Med superkrafter och trollspö och en såndär guldig skatt som aldrig tar slut.  Annars har det varit en härlig dag. Vi har varit i parken som vanligt och Persa har lekt med den nya kompisen Elena för tredje dagen i rad. Det är så roligt att se hur två små tvååringar skapar sig en vänrelation. Hur de med sina icke-kompletta ordförråd pratar med varandra, betraktar, känner in, ger och tar. De leker och busar och skrattar och har kul tillsammans och jag får liksom nästan hålla i mig för att inte gå in och störa hela tiden. Vill gärna vara med på ett hörn och skrika saker som "tjohej!" och "vad roligt ni har!" men känner att det kanske är lite överflödigt. Och när de sitter i gruset och leker med hinkar och plastspadar vill jag gärna vara där och hjälpa till och kratta ihop grus till en liten hög och visa hur roligt man kan göra med den lilla koppen och visste ni förresten små gullungar att man kan kasta iväg de små stenarna lite tokigt om man vill?

Det är som att jag inte litar på att de klarar av att sysselsätta sig själva, vilket de såklart gör.

 

Förstås. Som de smarta, kloka och intelligenta tvååringar de är. 

 

Blev så glad när jag hittade den här filmer från i somras.

Hur go? Jättego!

 

 

 

 

 

 

Oj. Vad slarvigt jag skrev igår. Var tvungen att ändra och publicera om inlägget med en bättre rättad version av alla små missar som ju lätt kan uppstå när man är trött och har bråttom i säng. För att sova alltså, inget annat.

Idag är det en härlig morgon. Eller hur? Soligt och härligt ute. Frisk, klar luft. Har gått en skön morgonrpromenad och ätit frukost i lugn och ro i ett alldeles tyst och stilla hus. Alla andra sover. Utom Persa. Jag hörde henne precis dunsa omkring inne i sin säng så det är nog läge att plocka upp henne snart. Känner mig piggare i sinnet idag än igår. Smider planer över vad vi skall hitta på men har inte riktigt bestämt mig än. Förmodligen vill Persa fortsätta att testa sina nya leksaker så jag tänker att det blir förmiddagens aktivitet. Sedan promenad och en sväng till parken kanske. 

Vi hörs senare!

Så många år fyller Persa idag. Hurra! Hurra! Hurra! I morse smög jag in till henne och sjöng Ja må hon leva så fint jag kunde, sedan gick vi ner till köket och tände ljus och öppnade presenter. Alla andra presenterna öppnade hon igår på kalaset men jag hade sparat mina tills idag istället för att det skulle bli lite mer utspritt. Doktorsväskan var mycket uppskattad– de små dockblöjorna likaså. Jag hoppas vi kan lyckas med att leka fram en skön och avslappnad inställning till att gå till doktorn så att hon slipper uppleva det som det traumat hon gör nu. Jag lovar att återkomma om några veckor med en rapport om hur det går. 

Annars är det en konstig dag idag. Känner mig helt slut i huvudet och totalt dränerad på energi. Samtidigt kan jag, komplext nog, inte sitta still och känner helst för att springa ett marathon eller två. Har en dålig känsla som antagligen stavas å-n-g-e-s-t och den förstör det faktum att (fördelse)dagen annars är så fin och att det är soligt och varmt ute. Persa fick massor med leksaksinstrument igår och alla dessa har testats – mer eller mindre samtidigt – till och från under förmiddagen. Mitt huvud gör ont och jag blir irriterad på det skarpa ljudet av ett skrällande plastpiano samtidigt som jag blir ännu mer irriterad på att jag känner så när Persa bara är glad och har roligt.

Nåväl. Sådär kan det ju vara ibland. Jag gör så gott jag kan; sjunger, spelar, skrattar, busar och puttar gungor, och sedan tillåter jag mig att tycka lite synd om mig själv när jag har mina fria timmar. Sjunker ihop lite som en trasig balong och vill gärna att någon trygg, härlig och nära själ skall komma hit och ge mig en kram. Imorgon är det måndag och vardag igen och det känns skönt. Tillbaka till rutiner och trygghet. Det blev den kort sömn i natt i och med att vi kalasade sent igår, och i morse var det jag som plockade upp Persa. Jag blev erbjuden sovmorgon men avböjde eftersom jag vet att Persa får det lugnare om hon väcks av samma person som skall vara med henne under dagen. För hur gullig och go hon än är mot mig, och hur mycket hon än tycker om mig så är det ju fortfarande inget som går upp emot bästaste bästa mamas och babas. 
        

Nu blir det Instagramkollage!

 

På söndag fyller Persa två år. Hurra! Imorgon är det kalas. Jag har köpt en doktorsväska så att vi kan leka doktor tillsammans. Persa tycker inte om att gå till doktorn och gråter varje gång hon måste, så jag tänkte att vi kanske kunde neutralisera det hela genom att låta henne själv leka med sprutor ock stetoskop och såntdär. Av plast såklart, och i babyblått. 

Så har jsg köpt blöjor också – till dockan. Hittills har vi fått använda Persas stora blöjor och de blir nästan lite dom en åkpåse på när de skall på den där lilla plastkroppen. Man måste liksom dra upp blöjan över armarna och knäppa den i halsen, som någon sorts heltäckande overall fast utan ben och med hål för armarna. Dessutom är dockans kläder fastsydda på kroppen och går inte att ta av. Därför måste blöjan sitta utanpå. Skall försöka komma ihåg att ta en bild på detta någon gång.

Annars är det fredag idag och jag har varit ledig. Jag fick ta min lediga dag en dag tidigare den här veckan i och med att Persas kalas är imorgon. Jag har varit nere en sväng i stan och köpt nytt proteinpulver och nya Converse. Och tuggumi! Ett nerköp. Smakade sött i några sekunder (trots jag köpt med smak av frisk mint) och sedan var det över. Annat är det med det gamla hederliga svenska tuggumit från Extra. Lite som att jämföra en frän iPhone 5 med en klumpig gammal Nokia 3310.

 

Fast den senare hade ju faktiskt Snake när jag tänker efter. Vilka tider det var!

God morgon!

Eller mer god förmiddag kanske. Persa sover middag och jag förbereder lunchen. Kyckling. Efter att vi har ätit skall vi ta vagnen bort till lekparken och gunga hade jag tänkt. Det börjar bli allt färre och färre barn där för varje dag nu, ibland är vi till och med helt ensamma. Vet inte om det kan bero på att det börjar gå lite mot vinter här och att de grekiska barnen inte är så vana vid att vara ute när det inte är medelhalvsvärme. Men jag är härdad. Och vi gungar oavsett väder. 

 

Igår var vi på grektisk-ortodoxt bröllop kombinerat med dop. Det var en rolig upplevelse. För det första  började vigseln inte förrän halv sju på kvällen när det hade blivit mörkt. För det andra var alla klädda i svart förutom jag. Jag hade ljusa byxor och en gammelrosa blus och en rosablommig sjal i samma ton. När ajg tänker efter var det förresen en till som hade rosa på sig – bruden. Hon hade en stor princessliknande klänning med långt släp som bars upp av tre små söta brudnäbbar. Brudgummen var kostymklädd i svart. 

Alltihop började med att gästerna stod utanför kyrkan och väntade på att bruden skulle komma. Brudgummen stod på kyrktrappan och såg nervös ut. När bruden tillslut kom (drygt en halvtimma försent) gick de tillsammans in i kyrkan, varpå gästerna lite slentrianmässigt hängde på. Vissa stannade utanför. När vi kom in i kyrkan hade vigselcermonin redan börjat och folk vandrade runt lite hur som helst där inne och småpratade och lekte med sina barn medan prästen läste långa texter ur en bibel. Det var lite mer som ett mingelparty på något sätt.

Vigseln höll på längst, och den innefattade att prästen gav brudparet en smakbit av vad jag tror var någon typ av bröd, samt varsin mun sött rödvin. Därefter höll brudgummens bestman upp två metallcirklar över brudparets huvuden samtidigt som prästen läste ytterligare en text ur bibeln. Sedan gick hela skaran med brudtärnor och brudpar och präst och vittne och alltihop några varv runt ett bord framme vid altaret. Även här läste prästen upp någon text. Det var lite synd att jag inte förstod alls vad han sa – det hade varit spännande att veta.

Lite då och då ställde sig gästerna (de som inte redan stod upp eller vandrade omkringn) upp i någon form av hyllning till brudparet. Jag hängde med så gott jag kunde. Sedan var det dop. Den lille bebiskillen blev avklädd naken och doppades därefter upp och ner och upp och ner ett antal gånger i en silverbalja fylld med vatten. Jag har fått veta att de flesta barn brukar skrika hysteriskt när de är med om detta, men den här lille killen verkade tycka att det var ganska roligt. 

Sedan lade föräldrarna och gudfadern och några andra släktingar varsin kyss på prästens jättestora och guldiga bibel, och sedan gick vi hem. Jag tror inte att själva cermonin var helt över vid den tidpunkten med tanke på att vi var de enda som lämnade kyrkan just då, men tydligen är det så det brukar gå till. Folk kommer och går, vissa sitter ner, vissa står upp, andra vandrar runt, man pratar och barnen leker. Persas mamma berättade för mig att vissa gäster inte ens kommer till kyrkan, utan bara till festen som hålls efteråt. Vi gjorde tvärt om.

Det var en spännande upplevelse! Och här kommer några bilder från i lördags när jag och Persa var i parken och tog lite kort.

 

... hänger det fina grejer. Lite som konst faktiskt.

 

Veckorna går så fort, liksom bara rinner iväg. Som sanden i ett såntdär litet timglas som man har ibland när man spelar spel. För mig är det ett tecken på att jag känner mig trygg och trivs med tillvaron. Vardag. Rutin. När allt flyter på. Då mår jag som bäst.

I veckan åt jag en mycket god lunch. Varför jag skriver om den är för att jag den senaste tiden har hållit mig till ett begränsat urval av livsmedel och därför inte reflekterat så mycket över hur maten smakar.

Men så, här kommer ett enkelt och gott recept på framgång:

Jag tog sex stycken färska kycklinginnerlårfiléer (långt ord!) och lade i en ugnsfast form.

Sedan plockade jag lite blandade färska örter från trädgården och körde i en mixer tillsammans med 4 st vitlöksklyftor.

Därefter tillsatte jag 2 msk olivolja och hällde sedan över örtblandningen över kycklingen. På med lite flingsalt och nymalen peppar. In i ugnen på 200 grader i ca 20-30 minuter, beroende på hur tjocka filéerna är.

 

Tah-dah! Rena, enkla och goda smaker. Jag åt kycklingen tillsammans med cottage cheese och färsk broccoli.

Den enda nackdelen med allt det här var att halva huset luktade starkt av vitlök i ett helt dygn efteråt. I själva matlagningsstuden när allt var varmt och hembonat var det en ganska behaglig doft, men morgonen efter, när vitlöksstankrn blandats upp med kall luft från ett ännu icke soluppvärmt hus kändes det mindre trevligt. Rått och oaptitligt. Lite som dagen efter en misslyckad fest.
Fredag idag, mina vänner! Fredagar är så härliga. Så lovande på något vis. Jag börjar morgonen med promenad för att sedan äta frukost med tända ljus och lyssna på ett alldeles nytt avsnitt av Alex & Sigges podcast. Sedan går jag in till Persa och säger god morgon. Vi byter blöja och går ner till köket och tänder äänu fler ljus och dricker mjölk ur nappflaska och äter flingor ur en liten skål. Persa alltså, inte jag. Sedan går vi upp igen och dansar om vi känner för det. Ibland tittar vi också på TV eller leker på mattan med dockor och små Barbiebebisar.

Persa fyller år snart och jag har gått i flera veckor faktiskt och funderat på vad jag skall ge henne. Som endabarn har hon mer leksaker än vad hon hinner med att leka med, så jag tänker att ännu en tindrande docka nog gör varken till eller från. Jag vill köpa något som hon inte har, vad det nu kan vara. Jag har knappt tio dagar på mig att fundera klart. 

Nu är det dags för förmiddagsvila.

Kram och hej.

Jag och Persa har kvällsbadat tillsammans. Nu sitter vi i soffan och är trötta och kollar på Bubble Guppies. Vår favorit är när den store lärarfisken dansar och sjunger "PÁME ÓLIO ÉXO! PÁME, PÁME, PÁME, PÁME, PÁME ÓLIO ÉXO!" samtidigt som de andra barnfiskarna diggar. Då sjunger vi med och är glada. 

Jag fick precis veta att jag har orsakat stopp i husets avlopp och att toavatten nu rinner ut i trädgården och sprider en ganska ohärlig bajslukt. Persas mamma frågade om jag möjligtvis inte hade slängt toapapper i toaletten, och jovisst, självklart, det har jag gjort i snart tre månader. Det skulle man tydligen inte göra. Allt toapapper skall slängas i den lilla soptunnan alldeles intill toaletten. Nu vet jag det. 

Idag är det en speciell dag! Någon som kan gissa?

Det är tisdag. Ja. 
Den 13 november. Ja. 
En månad kvar till lucia. Ja. 
Dagen före onsdag. Ja. 

Men: en grej till! Idag avslöjas vem som blir... tamtaratamtaratam... ÅRETS JULVÄRD! Hurra! Alltid lika spännande – tycker jag. Kanske är jag en av få som känner så kom jag på nu. Hoppas inte. 

Julvärdar vi minns: 

Arne Weise
Mr Julvärd nr 1. The Man. Urfadern. I alla fall för dem som tillhör mig generation. När jag var liten var jag (och är i och för sig fortfarande) väldigt känslig för förändringar, så jag tog det hårt när det stod klart att Arne skulle sluta. Hur skulle julen bli nu? Utan allas vår Arne? Aldrig som förr? Hur skulle det gå? Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite gulligt, men just där och då gällde det livet. Nästan. 

Lotta Bromé
Nästan lite som den kvinnliga versionen av Weise. Bra efterträdare! Kommer dock inte ihåg så mycket mer av hennes prestation. 

Ernst Kirchsteiger
Min favorit! Tycker så mycket om Ernst och hans bara fötter. Lika härlig på sommaren som på vintern. Borde fått köra några år till.

Ingvar Oldsberg
En annan favorit! Gamla trygga På Spåret-Ingvar. Skön röst, bra stämning. Bra val.

Kalle Moraeus

Förra årets värd. Missade honom helt eftersom vi satte på TV:n en kvart för sent. Men Kalle och hans spelmän är ju alltid så bra så visst måste väl även julvärderidet varit lyckat. 

Och i år? Jag vet inte. Någon spelsajt tippade Gina Dirawi som mest trolig. Hon är duktig men jag hoppas på någon med lite mer trygg-jultomte-känsla. Som Lasse Bengtsson från Nyhetsmorgon till exempel. Eller Malou von Sivers från Efter Tio. Eller Leif Loket Olsson. Eller Mark Levengood? Markoolio? Renée Nyberg? 

 

Direktsänd presskonferens kl 16 och jag sitter bänkad såklart.  

Måndag igen! Soligt och härligt ute, frisk och klar luft. Det gillar jag. Vi sitter i soffan och tittar på den dagliga morgon-TV:n. Just nu är det Blue's Clues, ett program med en riktig människokille som vandrar runt i en tecknad värld. Dubbat, nästan värre än Vanish-reklamen. Lite gulligt ändå.

Titta på den här bilden.

Så ser det ut överallt här. Jag reagerar nästan inte längre. Här om dagen kom jag på mig själv med att kasta en kletig våtservett i diket, bara sådär. Jag kan förstå att trenden är svårt att bryta. Det är lätt att få en känsla av att det ändå inte spelar någon roll när det ändå ser ut som det gör. Och vem vill gå med en kletig våtservett i fickan när man lika gärna kan slänga den på makren?

Så tänkte mitt lata jag, men överjaget är mycket klokare än så coh skall härdanefter se till att det inte händer igen. Det är ju höjden av lathet och inte det minsta försvarbart på något vis alls. 

Veckans Instagram-skörd!
      

Varje gång jag nattar Persa när hon skall sova middag kör vi alltid samma rutin. Avslappningsmusik på, nappen i munnen, gosekaninen i ena handen och snuttefiltarna i den andra. Jag sätter mig på en liten röd ministol bredvid sängen och klappar henne på magen samtidigt som vi pratar om vad vi skall göra när hon han sovit klart. Vi säger alltid att vi skall byta blöja, ta på nya kläder, gå ner till köket och äta antingen frukt eller yoghurt, dansa eller gå till lekplatsen om det är fint väder. Sedan pussar jag henne på pannan, munnen och kinderna och säger att jag älskar henne och att hon är bäst. Samma sak, två gånger om dagen. Det är en sådan fin stund. 

Därför var det så roligt det som jag fick se igår. När jag kom in i Persas rum efter att först ha plockat undan alla tusen små leksaker som hon spritt ut över hela vardagsrumsgolvet (ja, det brukar bli så), så fick jag se hur hon hade dragit fram den lilla röda ministolen och satt sig bredvid sängen i vilken hon noggrant stoppat om sin lilla docka. Och så satt hon där, med handen på dockans hårda plastmage och viskade små ord som "nani" (sova), "kounia" (gunga), "káto" (ner), "roucha" (kläder), "pána" (blöja), "äkar dej" och "bäst" samtidigt som hon försökte trycka in en av sina alldeles för stora nappar i den alldeles för minimala dockmunnen.

Det berörde mig så starkt att se att jag gjort något sorts avtryck i på henne. Att hon ser, upplever, lär, tycker om och tar efter. Att jag är en del av hennes liv och att det ju faktiskt är riktigt jäkla stort och viktigt.

Min fredagspresent till mig själv idag blev att ta ett hett kvällsbad i badkaret bland alla Persas plastankor. Vi delar badrum hon och jag, så därför blir det så. Dessutom får jag i och med detta som en liten bonus även tillgång till ett halkskydd med fiskar på som ändrar färg och varnar när vattnet är för varmt. Det ni!

Imorgon är det lördag och jag är ledig. Det är något alldeles speciellt med kvällen före min lediga dag. Den är nästan bättre än den själva lediga dagen i sig. Allt känns så lovande och möjligt och jag kan sitta och smida små roliga planer. Jag trivs så bra med vardagarna med Persa men jag hade nog aldrig orkat om jag inte haft min lediga dag. Min dag. Då bestämmer bara jag och jag gör bara det jag själv vill, precis när jag vill och precis hur jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. Det är så skönt, trots att denna "någon annan" är en supergo och underbar nästan-två-åringsom flera gånger om dagen förtjust skriker "ÄKAR DEJ!" så att man för en stund känner sig som världens härligaste icke-mamma. 

God natt!

Det regnar (ja, faktiskt!) ute och jag är trött. Inte utmattad-trött utan mer mys-trött. Jag sov inte så bra i natt. Vaknade flera gånger och var tvungen att kolla nyheterna och se vem som vunnit valet. Varför? Mitt liv fortsätter som vanligt oavsett om det är Obama eller Romney som styr där borta i staterna. Ändå känns det viktigt. Inget är ju som bekant svart eller vitt och Obamas tid som president har lämnat efter sig viss besvikelse för många amerikaner, men det vore ännu mer tragiskt om USA fått en president vars politik exkluderar vissa människors grundläggande rättigheter.

 

Tycker jag. Det kan bli en lång debatt men det får bli en annan gång. Om någon vill. Jag välkomnar allt. 

Svaret är: det går bra! Vi blandar hej vilt; lite engelska, lite grekiska, lite franska och en stor del kroppsspråk och gester. Att prata med henne är nästan som ett lättare gympapass. Det gestikuleras vilt, händer flyger i luften, kroppen jobbar för fullt för att underlätta kommunikationen när det talade språket inte räcker till. Vill jag säga att jag tycker om att springa gör jag det genom att jogga lätt på stället samtidigt som jag entusiastiskt håller upp ena handen knuten i en tummen-upp-gest. Det blir levande och ovanligt och säkert ser det inte riktigt klokt ut för den som råkar passera utifrån. 

Men det är så härligt på något vis. Och det slår mig hur mycket vi vet om varandra och hur mycket vi har att "prata" om trots att vi inte har något gemensamt talspråk. Det är mäktigt! Det slår mig också hur lätt förspänt man har det när man skall bygga en relation med någon som faktiskt talar ett språk som man förstår. Nästan lyxigt på något vis. Som att spela golf med ett jättestort fotbollsmål som hål. 

 

Hushållerska E dammar och torkar och putsar i mitt rum varje dag. Och hon byter mina lakan och lägger små prydliga högar med strukna kläder på mitt skrivbord. Det är ett märkligt sätt att leva på tycker jag som ända sedan jag var typ 10 har tvättat mina kläder själv och haft det perfekt städat på mitt rum. Av mig själv, utan hjälp eller tjat. I början visade jag stor tacksamhet över allt E gjorde, men sedan kom jag på att det kanske inte är helt rätt. Det är ju hennes jobb, det handlar om att ge och ta och hon får månadslön för att putsa min spegel. Som att sitta i kassan på ICA eller vara en högt uppsatt minister i regeringen. Varken mer eller mindre viktigt.

 

Så istället gör jag tummen-upp och säger "fint!" när jag hittar mina trosor oklanderligt strukna och vikta när jag kommer hem. För att visa min uppskattning bara. Uppmuntran behöver ju alla, gärna jämt, hela tiden och hur mycket som helst. 

 

Här har ni oss!

Jag måste berätta om vår hushållerska. Vi kan kalla henne E. Hon är här fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen och sköter all markservice i huset. Hon städar, dammar, torkar, diskar, bäddar, putsar, lagar mat, tvättar och stryker allt. Även strumpor. 

Det är ett annorlunda liv som jag i början hade svårt att vänja mig vid eftersom jag alltid har städat efter mig själv och dessutom tyckt att det varit ganska tillfredsställande. Plötsligt har det gått upp för mig hur mycket tid man får över när man aldrig behöver göra såntdär. Dammsuga huset. Putsa speglar. Skura toaletten. Byta sängkläder. Hänga tvätt. En oas av timmar som kan läggas på så mycket annat som man kanske tycker är roligare. För många kan det säkert vara skönt. 

Det nyttiga med att byta miljö och vanor är att det plötsligt blir så tydligt hur man själv vill ha det. På de här två månaderna har jag kommit till mängder med insikter om hur jag vill ha mitt liv. Jag vill leva ett gott, tryggt och kärleksfullt liv som materiellt är ganska småskaligt, men av hög kvalité. Jag vill ha ett vackert men inte för stort hus, och jag vill hålla ordning i det själv. Jag vill gå ut med mina egna sopor och jag vill tvätta min egen tvätt och putsa mina egna speglar och allt såntdär. För att jag mår bra av det, och för att det får mig att känna mig behövd. Jag funderade lite på om det sista i sig inte är en ganska tragisk känsla men kom fram till att den nog är ganska mänsklig. Det måste vara fler än jag som känner tillfredsställelse av att få göra rätt för sig. 

Egentligen hade jag tänkt berätta mer om hushållerskan E's och min relation, men nu hinner jag inte riktigt det. Jag har ju en ledig dag att ta vara på. Men ikväll så! Då skall ni få höra om en vänskap som saknar ett gemensamt språk, ja, egentligen alla sorters gemensamma referensramar, men som ändå är väldigt fin och på riktigt. 

Persa sover. Jag sitter uppe i ett tomt hus och har fredagsmys med mig själv. Barnvakt. 

Jag tycker om sådana här kvällar. Det är tyst, lugnt, jag har tagit en lång dusch, tänt massor med levande ljus och satt mig med datorn i min stora säng. Jag skall lyxa till det ikväll och lägga mig tidigt så att jag är superpigg imorgon när jag har min lediga dag. Jag tänker stranden om vädret är fint och det skall det tydligen vara också.

 

Det slog mig idag att det redan är november och till och med jul snart. Ändå känns det inte alls så när jag ligger i bikini i eftermiddagssolen och får svettpärlor på överläppen. Ovant. Men härligt såklart. 

Här kommer några bilder från veckan. Kvällssol, morgonmys, promenad, balkonghäng och bästa Alex & Sigges podcast – bland annat!