Det regnar (ja, faktiskt!) ute och jag är trött. Inte utmattad-trött utan mer mys-trött. Jag sov inte så bra i natt. Vaknade flera gånger och var tvungen att kolla nyheterna och se vem som vunnit valet. Varför? Mitt liv fortsätter som vanligt oavsett om det är Obama eller Romney som styr där borta i staterna. Ändå känns det viktigt. Inget är ju som bekant svart eller vitt och Obamas tid som president har lämnat efter sig viss besvikelse för många amerikaner, men det vore ännu mer tragiskt om USA fått en president vars politik exkluderar vissa människors grundläggande rättigheter.

 

Tycker jag. Det kan bli en lång debatt men det får bli en annan gång. Om någon vill. Jag välkomnar allt. 

Svaret är: det går bra! Vi blandar hej vilt; lite engelska, lite grekiska, lite franska och en stor del kroppsspråk och gester. Att prata med henne är nästan som ett lättare gympapass. Det gestikuleras vilt, händer flyger i luften, kroppen jobbar för fullt för att underlätta kommunikationen när det talade språket inte räcker till. Vill jag säga att jag tycker om att springa gör jag det genom att jogga lätt på stället samtidigt som jag entusiastiskt håller upp ena handen knuten i en tummen-upp-gest. Det blir levande och ovanligt och säkert ser det inte riktigt klokt ut för den som råkar passera utifrån. 

Men det är så härligt på något vis. Och det slår mig hur mycket vi vet om varandra och hur mycket vi har att "prata" om trots att vi inte har något gemensamt talspråk. Det är mäktigt! Det slår mig också hur lätt förspänt man har det när man skall bygga en relation med någon som faktiskt talar ett språk som man förstår. Nästan lyxigt på något vis. Som att spela golf med ett jättestort fotbollsmål som hål. 

 

Hushållerska E dammar och torkar och putsar i mitt rum varje dag. Och hon byter mina lakan och lägger små prydliga högar med strukna kläder på mitt skrivbord. Det är ett märkligt sätt att leva på tycker jag som ända sedan jag var typ 10 har tvättat mina kläder själv och haft det perfekt städat på mitt rum. Av mig själv, utan hjälp eller tjat. I början visade jag stor tacksamhet över allt E gjorde, men sedan kom jag på att det kanske inte är helt rätt. Det är ju hennes jobb, det handlar om att ge och ta och hon får månadslön för att putsa min spegel. Som att sitta i kassan på ICA eller vara en högt uppsatt minister i regeringen. Varken mer eller mindre viktigt.

 

Så istället gör jag tummen-upp och säger "fint!" när jag hittar mina trosor oklanderligt strukna och vikta när jag kommer hem. För att visa min uppskattning bara. Uppmuntran behöver ju alla, gärna jämt, hela tiden och hur mycket som helst. 

 

Här har ni oss!