Jag måste berätta om vår hushållerska. Vi kan kalla henne E. Hon är här fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen och sköter all markservice i huset. Hon städar, dammar, torkar, diskar, bäddar, putsar, lagar mat, tvättar och stryker allt. Även strumpor. 

Det är ett annorlunda liv som jag i början hade svårt att vänja mig vid eftersom jag alltid har städat efter mig själv och dessutom tyckt att det varit ganska tillfredsställande. Plötsligt har det gått upp för mig hur mycket tid man får över när man aldrig behöver göra såntdär. Dammsuga huset. Putsa speglar. Skura toaletten. Byta sängkläder. Hänga tvätt. En oas av timmar som kan läggas på så mycket annat som man kanske tycker är roligare. För många kan det säkert vara skönt. 

Det nyttiga med att byta miljö och vanor är att det plötsligt blir så tydligt hur man själv vill ha det. På de här två månaderna har jag kommit till mängder med insikter om hur jag vill ha mitt liv. Jag vill leva ett gott, tryggt och kärleksfullt liv som materiellt är ganska småskaligt, men av hög kvalité. Jag vill ha ett vackert men inte för stort hus, och jag vill hålla ordning i det själv. Jag vill gå ut med mina egna sopor och jag vill tvätta min egen tvätt och putsa mina egna speglar och allt såntdär. För att jag mår bra av det, och för att det får mig att känna mig behövd. Jag funderade lite på om det sista i sig inte är en ganska tragisk känsla men kom fram till att den nog är ganska mänsklig. Det måste vara fler än jag som känner tillfredsställelse av att få göra rätt för sig. 

Egentligen hade jag tänkt berätta mer om hushållerskan E's och min relation, men nu hinner jag inte riktigt det. Jag har ju en ledig dag att ta vara på. Men ikväll så! Då skall ni få höra om en vänskap som saknar ett gemensamt språk, ja, egentligen alla sorters gemensamma referensramar, men som ändå är väldigt fin och på riktigt.