Det är fredag!
2012-11-09 @ 21:13:00
Därför var det så roligt det som jag fick se igår. När jag kom in i Persas rum efter att först ha plockat undan alla tusen små leksaker som hon spritt ut över hela vardagsrumsgolvet (ja, det brukar bli så), så fick jag se hur hon hade dragit fram den lilla röda ministolen och satt sig bredvid sängen i vilken hon noggrant stoppat om sin lilla docka. Och så satt hon där, med handen på dockans hårda plastmage och viskade små ord som "nani" (sova), "kounia" (gunga), "káto" (ner), "roucha" (kläder), "pána" (blöja), "äkar dej" och "bäst" samtidigt som hon försökte trycka in en av sina alldeles för stora nappar i den alldeles för minimala dockmunnen.
Det berörde mig så starkt att se att jag gjort något sorts avtryck i på henne. Att hon ser, upplever, lär, tycker om och tar efter. Att jag är en del av hennes liv och att det ju faktiskt är riktigt jäkla stort och viktigt.
Imorgon är det lördag och jag är ledig. Det är något alldeles speciellt med kvällen före min lediga dag. Den är nästan bättre än den själva lediga dagen i sig. Allt känns så lovande och möjligt och jag kan sitta och smida små roliga planer. Jag trivs så bra med vardagarna med Persa men jag hade nog aldrig orkat om jag inte haft min lediga dag. Min dag. Då bestämmer bara jag och jag gör bara det jag själv vill, precis när jag vill och precis hur jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. Det är så skönt, trots att denna "någon annan" är en supergo och underbar nästan-två-åringsom flera gånger om dagen förtjust skriker "ÄKAR DEJ!" så att man för en stund känner sig som världens härligaste icke-mamma.
God natt!
Foto
Permalink
Varje gång jag nattar Persa när hon skall sova middag kör vi alltid samma rutin. Avslappningsmusik på, nappen i munnen, gosekaninen i ena handen och snuttefiltarna i den andra. Jag sätter mig på en liten röd ministol bredvid sängen och klappar henne på magen samtidigt som vi pratar om vad vi skall göra när hon han sovit klart. Vi säger alltid att vi skall byta blöja, ta på nya kläder, gå ner till köket och äta antingen frukt eller yoghurt, dansa eller gå till lekplatsen om det är fint väder. Sedan pussar jag henne på pannan, munnen och kinderna och säger att jag älskar henne och att hon är bäst. Samma sak, två gånger om dagen. Det är en sådan fin stund.
Därför var det så roligt det som jag fick se igår. När jag kom in i Persas rum efter att först ha plockat undan alla tusen små leksaker som hon spritt ut över hela vardagsrumsgolvet (ja, det brukar bli så), så fick jag se hur hon hade dragit fram den lilla röda ministolen och satt sig bredvid sängen i vilken hon noggrant stoppat om sin lilla docka. Och så satt hon där, med handen på dockans hårda plastmage och viskade små ord som "nani" (sova), "kounia" (gunga), "káto" (ner), "roucha" (kläder), "pána" (blöja), "äkar dej" och "bäst" samtidigt som hon försökte trycka in en av sina alldeles för stora nappar i den alldeles för minimala dockmunnen.
Det berörde mig så starkt att se att jag gjort något sorts avtryck i på henne. Att hon ser, upplever, lär, tycker om och tar efter. Att jag är en del av hennes liv och att det ju faktiskt är riktigt jäkla stort och viktigt.
Min fredagspresent till mig själv idag blev att ta ett hett kvällsbad i badkaret bland alla Persas plastankor. Vi delar badrum hon och jag, så därför blir det så. Dessutom får jag i och med detta som en liten bonus även tillgång till ett halkskydd med fiskar på som ändrar färg och varnar när vattnet är för varmt. Det ni!
God natt!
Kommentarer
Trackback