Betygsdax
2012-12-27 @ 19:32:00
Tankar och funderingar
Permalink
Betygen kom på posten idag. Inte mina, gudskelov – men Hannahs. Hon går i sexan nu och då får man betyg. Hon slängde sig förut nyfiket i soffan och rev upp det stora vita kuvertet, tittade lite snabbt på alla bokstäver och konstaderade förnöjt att det dög.
För en liten stund kastades jag tillbaka till när jag var 14 och gick i åttan och också jag för första gången fick hem mina betyg under jullovet. Det där kuvertet, med Kungsbacka Kommuns logga på, det var så värdefullt, lite som en helig skrift. Vi hade haft betygsamtal innan avslutningen så jag visste nästan precis vad jag skulle få i alla ämnen, men ändå. Riva upp kuvertet, ta fram pappret, ögna igenom ämne för ämne – det var lite som julafton och domedagen på samma gång.
Under hela min grundskoletid hade jag en osund inställning till det där med att få betyg. Jag pluggade extremt mycket och strävade – nej, KRÄVDE – högsta betyg av mig själv i samtliga ämnen. Framförallt var jag livrädd varje gång ett prov eller arbete skulle lämnas tillbaka, för tänk, hemska, hemska tanke, om det bara stod ett VG där nere i hörnet?
Jag minns en gång, i nian tror jag det var, när vi skulle skriva ett långt och stort arbete om en författare i Svenska. Jag hade valt Jonas Gardell. Jag skrev milsvis med text och som vanligt lade jag ner hela min själ och kanske mer därtill för att allt skulle bli precis så bra som det bara kunde bli. På sportlovet när jag loggade in på skolans webbplast Fronter (nostalgi!) för att kolla vilket betyg jag fått, möttes jag inte utav de där tre bokstäverna som jag förväntat mig. Något var fel. De var inte tre, bara två. Jag hade fått VG. Minns att jag bröt ut i en sjuk, osund, kraftfull och icke-adekvat gråtattack som varade alldeles för länge. Minns att jag helt rödgråten och förstörd mötte mamma i hallen när hon kom hem på kvällen, fortfarande med en känsla av overklighet och värdelöshet. "JAG FICK BARA VG!"
Höll mig inne i två dagar, sådär som jag annars aldrig gör. Låg på min säng och funderade på mitt liv och hur det skulle gå efter det här. Funderade på min egen duglighet och kom fram till att den måste vara nästintill obefintlig. Pratade med Lina på telefon men vi kunde inte mötas. Ett betyg? Var det så farligt? Det var världen för mig och ingenting kändes lika viktigt just då.
När jag skriver om det såhär i efterhand kan jag skratta lite åt det. För det var ju absurdt, galet, helt från vettet och alldels uppåt väggarna tokigt. Lilla, lilla jag. Så stark men ändå så svag. Så stor men ändå så jättepyttepytteliten. Jag hade velat säga till mitt fjortonåriga jag att ta det lugnt, att det ordnar sig, att det kommer komma större problem och att ett VG faktiskt inte lika med en dödsdom. Därför är det så skönt att jag och Hannah är så olika och att hon inte har tagit efter mitt destruktiva beteende. Hon tar sig en snabb titt, gillar läget och stänger sedan in sig på sitt rum och kollar på ännu ett avsnitt av Pretty Little Liars. Inga konstigheter. För en storasyster är det som att få en jättestor försenad julklapp. Det finns en sundhet här som inte fanns när jag var i samma ålder. Friska fläktar och en rycka-på-axlarna-känsla som jag både föraktar och förundrar på samma gäng. Jag jobbar fortfarande med mina extrema krav på absolut perfektion, men skillnaden idag är att det sker på en helt annan nivå än tidigare. En högre nivå. En bättre nivå. Lite mer balans mitt i all obalans.
Och det är skönt. Jätteskönt faktiskt.
För en liten stund kastades jag tillbaka till när jag var 14 och gick i åttan och också jag för första gången fick hem mina betyg under jullovet. Det där kuvertet, med Kungsbacka Kommuns logga på, det var så värdefullt, lite som en helig skrift. Vi hade haft betygsamtal innan avslutningen så jag visste nästan precis vad jag skulle få i alla ämnen, men ändå. Riva upp kuvertet, ta fram pappret, ögna igenom ämne för ämne – det var lite som julafton och domedagen på samma gång.
Under hela min grundskoletid hade jag en osund inställning till det där med att få betyg. Jag pluggade extremt mycket och strävade – nej, KRÄVDE – högsta betyg av mig själv i samtliga ämnen. Framförallt var jag livrädd varje gång ett prov eller arbete skulle lämnas tillbaka, för tänk, hemska, hemska tanke, om det bara stod ett VG där nere i hörnet?
Jag minns en gång, i nian tror jag det var, när vi skulle skriva ett långt och stort arbete om en författare i Svenska. Jag hade valt Jonas Gardell. Jag skrev milsvis med text och som vanligt lade jag ner hela min själ och kanske mer därtill för att allt skulle bli precis så bra som det bara kunde bli. På sportlovet när jag loggade in på skolans webbplast Fronter (nostalgi!) för att kolla vilket betyg jag fått, möttes jag inte utav de där tre bokstäverna som jag förväntat mig. Något var fel. De var inte tre, bara två. Jag hade fått VG. Minns att jag bröt ut i en sjuk, osund, kraftfull och icke-adekvat gråtattack som varade alldeles för länge. Minns att jag helt rödgråten och förstörd mötte mamma i hallen när hon kom hem på kvällen, fortfarande med en känsla av overklighet och värdelöshet. "JAG FICK BARA VG!"
Höll mig inne i två dagar, sådär som jag annars aldrig gör. Låg på min säng och funderade på mitt liv och hur det skulle gå efter det här. Funderade på min egen duglighet och kom fram till att den måste vara nästintill obefintlig. Pratade med Lina på telefon men vi kunde inte mötas. Ett betyg? Var det så farligt? Det var världen för mig och ingenting kändes lika viktigt just då.
När jag skriver om det såhär i efterhand kan jag skratta lite åt det. För det var ju absurdt, galet, helt från vettet och alldels uppåt väggarna tokigt. Lilla, lilla jag. Så stark men ändå så svag. Så stor men ändå så jättepyttepytteliten. Jag hade velat säga till mitt fjortonåriga jag att ta det lugnt, att det ordnar sig, att det kommer komma större problem och att ett VG faktiskt inte lika med en dödsdom. Därför är det så skönt att jag och Hannah är så olika och att hon inte har tagit efter mitt destruktiva beteende. Hon tar sig en snabb titt, gillar läget och stänger sedan in sig på sitt rum och kollar på ännu ett avsnitt av Pretty Little Liars. Inga konstigheter. För en storasyster är det som att få en jättestor försenad julklapp. Det finns en sundhet här som inte fanns när jag var i samma ålder. Friska fläktar och en rycka-på-axlarna-känsla som jag både föraktar och förundrar på samma gäng. Jag jobbar fortfarande med mina extrema krav på absolut perfektion, men skillnaden idag är att det sker på en helt annan nivå än tidigare. En högre nivå. En bättre nivå. Lite mer balans mitt i all obalans.
Och det är skönt. Jätteskönt faktiskt.
Kommentarer
Trackback