Kan ibland bli lite irriterad på mig själv för att jag mesar mig så. Går så långsamt framåt, liksom smyger. Istället för att köra på 100% från första början som alla kunniga människor rekommenderar, så prövar jag istället mig fram i värsta snigelfarten. Vägrar följa skrämmande stora matscheman från första dagen, utan skreddarsyr mitt eget som jag sedan ökar på lite vecka för vecka. En dl extra müsli här, lite mer kyckling där. Äggröran till lunchen började med ett ägg som sedan blev två och som nu är uppe i tre. Framsteg!

Men ibland funderar jag över om detta inte bara är plågsamt och egentligen bidrart till att dra ut på lidandet, men uppriktigt sagt så tror jag faktiskt inte det. Det är ibland svårt att skilja på vad som är sunda och icke sunda tankar, men på det stora hela så har jag alltid varit ganska försiktig av mig, vad det än har gällt. Så det här sättet kanske passar mig trots allt. Genom att ta det stegvis så hinner jag också själv hänga med rent psykiskt, och i längden så tror jag att det kommer leda till att den där polka-metoden (två steg fram – tre tillbaka) som jag kört på så länge nu inte längre kommer att anammas igen. Och det är ju bra. De små förändringar som jag tack vare fina Mora har gjort hittills har alla varit fullt bestående – trots bra och mindre bra dagar. Tar det som ett tecken på att min egensydda lilla metod faktiskt fungerar ganska bra ändå. I alla fall för mig.