Idag är det min tredje dag i Grekland och såhär långt har jag hunnit stöta på en rad med olikheter som skiljer den svenska respektive grekiska kulturen åt. 

För att ta det lite kortfattat:

1. I Grekland kindpussas man när man träffas. Första gången jag fick vara med om detta var jag inte alls beredd och visste inte alls vilken sida man skulle börja med. Det vet jag förresten fortfarande inte. 

2. Alla greker kör helt otroligt jättefort med bil. Och då menar jag verkligen jätte-jätte-jättefort. Så därför bör man helst se sig om både en och två och tre och fyra gånger innan man korsar även den allra lugnaste lilla gatan.  

3. Tempramentet. Inte helt oväntat är det bra mycket hetare och eldigare här. Det gillar jag. Mer passionerat och mer känslor som kommer UT istället för att hållas kvar där inne och så småningom bidra till en själslig explosion. Man pratar högt och brett om allting, och just som man tror att några har hamnat i ett stort gräl visar det sig sedan att de bara diskuterade om något så neutralt som typ vädret. 

4. Men nu till det som hittills varit svårast för mig att vänja mig vid: det grekiska ordet nai. Det uttalas "nä" och betyder — hör och häpna — krångligt nog ja.  Det har blivit många missförstånd sedan jag kom hit. Det går nästan inte en timma utan att jag hinner haja till både en och två och tre gånger. 

— Mamma! ropar Persa. 

— Nä? blir svaret tillbaka. 

Någons telefon ringer och denna någon sätter upp luren mot örat och inleder med ett: 

— Nä?

— Skall vi koùnia? frågar jag. (Koùnia = gunga på grekiska.)

— Nä! Nä! Nä! ropar Persa och ser fullkomligt överlycklig ut samtidigt som jag försöker få ordning på kopplingarna i huvudet som går kors och tvärs och hit och dit utan att åstadkomma något vettigt resultat alls. 

Men det där kommer med tiden, det är jag säker på. Sedan blir det bara till att lära om igen när jag åker tillbaka till Sverige om ett år. Men det får vi ta då.