Dagen till ära (eller igår för att vara mer exakt) påbörjade jag projektet Packa Jättemycket Inför Grekland. Det blir en (två, tre?) stor(a) väskor som bombsäkert kommer få några kilos övervikt allihop. Det blir dyrt men nödvändigt. Försöker sålla lite bland kläderna. Rensar och slänger och överväger och tänker efter om jag verkligen måste ha med mig nio koftor som alla ganska mycket liknar varandra?

Visst, ett år är lång tid, men med tanke på att sex av koftorna vanligitvis bara bukar bli liggandes i byrålådan utan att användas särskilt mycket så kanske det är onödigt att släpa med dem ända till Medelhavet (där de dessutom kanske inte ens kommer att behövas i samma utsträckning med tanke på det lite mer behagligare klimatet.)

En sak som dock för följa med helt utan funderingar och kompromisser är den här fina tavlan som KO gav mig i lördags. Jag blev varm och kall och glad och tacksam och ledsen och vemodig och ännu mera medveten om hur mycket jag har att sakna här hemma. Tack.