Vet inte riktigt om jag skall vara glad eller ledsen. Är lite ställd samtidigt som jag befinner mig i ett mindre lyckorus över att det som jag och fina Lina kämpat för så hårt faktiskt lyckades tillslut. Det blev en remiss till Mora. Det gick! Trots allt.

Samtidigt känns det ledsamt att inse att det stöd jag hade från Varberg kanske inte var så stort när det väl kom till kritan. Allt handlar om pengar har jag insett. Tillslut. Och när jag söker hjälp på annat håll – för att jag verkligen behöver det – då får jag ett kyligt bemötande och en kort och vass ton genom telefonen. Eller så är det bara jag som är överkänslig. Mycket möjligt, men magkänslan säger ändå något annat.

Men man kan tydligen inte plocka det bästa av vården och anpassa den efter sina egna behov. Det är allt eller inget som gäller, och då spelar det tydligen ingen roll att man verkligen behöver ha kvar sin kloka psykoterapeut-kvinna en dag i veckan. Det gör mig ledsen och alldeles fruktansvärt osäker och ambivalent. Vad är rätt? Inte i största allmänhet, utan för mig? Svårt att veta. Nästan omöjligt faktiskt. Därför är det bäst att pröva och se hur det går. Känns som ett avbrott nog skulle vara ganska bra ändå. Och Mora är ju faktikt en jättemysig stad.

Små placeringskort till dagvårdens julbord.