Igår var det ochidagen här. Ochi betyder nej på grekiska och dagen firas för att dåvarande premiärminister Ioannis Metaxas den 28 oktober 1940 sa just nej till Mussolini när han och italienarna när de ville gå in och ockupera vissa ospecificerade platser i Grekland.

Puh. Det var nog den mest faktaspäckade meningen jag skrivit på länge. Och det med lite hjälp från Wikipedia. Tur att det finns ibland.

Hur som helst. I Glyfada var det någon form av parad för att fira allt det här nejandet, men den paraden såg jag inget av. Fick bara höra att man helst skulle hålla sig därifrån om man kunde eftersom det var så packat med folk och bilar överallt. Hela förra veckan såldes det stora grekiska flaggor i vart enda gatuhörn och tog man en promenad runt kvarteret kunde man få se oändligt många likadana flaggor hängandes ner från balkonger och andra smarta ställen där de kunde dra till sig största möjliga uppmärksamhet.

Heja Grekland. Sånt tycker jag är så härligt på något vis.

Vi firade ochidagen med att vara hemma och grilla med några av familjens goda vänner. När de goda vännerna började droppa in blev Persa lite blyg, så de tio första minuterna satt hon som ett plåster på mig och höll sina små armar hårt virade runt min hals. En sådan kärleksbetygelse. Varken självklart eller något som jag, till skillnad från hennes föräldrar, kan ta för givet och därför var jag nästan lite som lycklig då. 

 

När den första blygheten hade släppt var Persa på strålande humör igen och sprang lyckligt runt och lekte med sin fyra månader äldre kompis. Vädret var lite molnigt men varmt och jag åt goda chicken sovlaki-spett men grekisk yoghurt och en jättegod sallad som en av de goda vännerna hade tagit med sig.

Det var en fin ochidag!