Jag kommer missa lite av Kalle i år. Jag ska jobba till halv tre och sedan ska jag hem och hinna göra mig lite julfin innan jag sluter upp med resten ev släkten. Kanske att jag hinner se när tomtenissen målar med den schackrutiga färgen. Min och mormors favorit. Vi skrattar lika mycket varje gång. Jag ska skynda mig! 

Så lång tid tillbringade jag och min rygg på Mölndals akutmottagning igår. Ryggen illvilligt värkande och jag ljudligt hulkande. Inte så charmigt. Det var bara en enda ortopedläkare som jobbade. Vet inte om det hör till vanligheten eller om det var en engångsgrej. Är det rimligt för patienterna? Är det rimligt för ortopeden?

Denna väntan. Jag blir galen av sånt. Och av att inte veta när och hur och var och om. Och så smärtan på det. Och sedan när det äntligen var min tur, det lama bemötandet av en läkare som gjorde en tydligt intryck av att inte bry sig. Kanske var hon inte riktigt i form, kanske var hon alltid sådan. Jag vet inte. Och visst måste väl även en ortoped få ha en dålig dag på jobbet ibland. Men ändå. Som inom alla andra yrken finns det även vissa inom vården som nog egentligen inte borde vara där. Jag träffar på dom ibland och då är det tråkigt, men oftast är det åt andra hållet. Sjukhus-sverige är fullt av eldsjälar som vill hjälpa och vårda och trösta och göra gott. Sådana finns det många av på MHE-kliniken i Mora till exempel, och på BUP på Östra Sjukhuset. Eloger och heja-ramsor till er alla.

Tillbaka till ryggen. Röntgen visade inga skador på kotorna så precis som jag trodde var det hela "bara" en sträckning i muskeln. Går över av sig själv så småningom. Rörelse underlättar läkningen och smärtan lindras av fenomenala piller. Just nu känns det som de är det mest värdefulla jag har här hemma. Små, vita, fina ligger de där i badrumsskåpet. Känns tryggt. 

Annars tänkte jag ta det sista julklappsrycket idag. Och sedan ska jag slå in och pyssla kort, för det har jag inte hunnit med än. Det är så roligt. Någon gång när jag har skaffat mig ett boende med fler rum än ett, då ska jag ha ett separat pysselrum. Bara ett stort och stabilt bord och fullt med hyllor med papper och pennor och limstift och saxar och pärlor och allt annat som behövs. Mmm. Härligt! Pyssel, pyssel. Bara ordet är fint! 

Det var längesen jag pluggade. Och jag har saknat det. Inte stressen och pressen som ibland fanns under gymnasietiden, men just det där att utforska nya saker, LÄRA, liksom FYLLAS med ny, härlig kunskap. Det lät visst ganska präktigt men jag känner verkligen precis just så.

 

I veckan har jag pluggat en del. Klockmärken och urverk, funktioner och safirglas och olika boetter och kronor och beteckningar för vattentäthet. Det finns mycket roligt att lära och det är kul att se att vi har så många riktigt fina klockor på Ur&Penn. Det är också kul att vi har märken i alla olika prisklasser, och därav även en mycket bred kundkrets.

Det är trivsamt att stå i butik. Jag får träffa så många trevliga kunder som är glada över att få köpa en fin klocka eller ett fint smycke, och väldigt enkelt kan jag göra dem ännu gladare genom att bara knyta en extra snygg rosett på paketet som de ska ge bort i julklapp. För det är mycket julklappar nu. Idag kom det in en kund som hade med sig en lista på alla hon skulle köpa till. Det var 37 stycken. Av mig köpte hon en fin ring – till sig själv. Det skulle vara en julklapp så jag slog in den i rött papper och krullade med guldiga och vita snören.
"Så vet jag att jag får vad jag vill ha", sa hon.

Nu ska jag läsa vidare om urverken. Och så ska jag lösa lite på mitt korsord som jag har haft på gång hela veckan. Svårt är det faktiskt. I natt vaknade jag bara sådär av att jag kom på lösningen på ett ord, i sömnen antar jag. Det har hänt mig förr. Det var till exempel så jag löste den stora MVG-uppgiften på sista hemtentan i Matte C. Ganska häftligt tycker jag. 

 

Häromdagen var jag med när en av mina klasser hade gympa. Lektonens aktivitet var konboll. Gympasalen delades av i tre partier med hjälp av bänkar. På den mittersta bänkraden ställdes koner upp och därefter delades klassen upp i två grupper som fick stå på varsin sida av salen, bakom de andra bänkarna. Därifrån skulle de sedan genom att kasta mjuka bollar försöka välta ner konerna som fanns i mitten.

Gympafröken satte på musik och alla barnen började kasta. Koner välte och det skreks och jublades och svors lite inemellan när någon gjorde en miss. Barnen hade kul och stämningen var god. Ändå kände jag mig tvungen att efter ett tag lite diskret fråga gympafröken vad den här roliga leken egentligen gick ut på?

"Alla konerna ska vältas ner", svarade hon. Och jojo, det förstod jag ju. Men vad gick leken ut på – egentligen?
Det jag undrade var förstås vad som skulle till för att något av lagen skulle vinna. Men det fanns inga lag. Och inga av de lag som inte fanns kunde heller inte vinna. Klassen var uppdelad i två grupper och av praktiska skäl stod de åtskilda på varsin sida av planen för att alla barnen skulle få chansen att kasta bollar. När konerna i mitten var välta var leken slut och så var det inte mycket mer med det.

Det var ingen tävling. Och det var heller inget av barnen som hade ifrågasatt detta. Bara jag. Jag tog förgivet att allt som lektes och spelades på gympan var en tävling med det slutliga målet att kora en vinnare. Men tydligen behövde det inte vara så. Och på något vis var det skönt att se att barnen heller inte verkade reflektera över det. 

Jag vet inte om detta var en slump eller om de som är barn idag inte tycker att det är lika viktigt att tävla i allt. Eller kanske har det alltid varit så i så fall. Kanske är det bara jag som alltid känt att det måste vara en tävling för att det ska finnas en mening med att utöva diverse aktiviteter och lekar.

 

Jag minns en gång när jag och Lina skulle göra charader och jag direkt gick och hämtade papper och penna för att anteckna poängen. "Kan vi inte bara köra, utan att räkna?" undrade Lina och jag tänkte att vad var det då egentligen för mening med att leka över huvud taget?

Jag har ändrat min syn på det där lite sedan dess. Men fortfarande verkar jag lite alltför ofta förutsätta att alla andra gärna vill tävla och vinna hela tiden. Så är det inte. Och det är bra tänker jag. Ibland kan man ju faktiskt bara ta det lite som det kommer. Var säger man nu... chilla? Ja, just det. Chilla. Så kan man göra och det kan nog bli hur bra som helst det med.

Jag har bott i Kungsbacka kommun i hela mitt liv. Ändå är det först nu när jag har flyttar därifrån som jag kan se vilket fin stad det faktiskt är. Påkostade blomsterarrangemang överallt. Maffiga ljusdekorationer kring juletid. Stadshuset är fint och gult och stationen är (ganska) ny och stilren och snygg också tycker jag. Det finns villor och det finns lägenheter och radhus med små trädgårdar. Havet ligger inte långt borta och det gör heller inte sjön Lygnen, därifrån vi dessutom får vårt exemplariskt goda kravatten.

Och mitt i stan ligger Kungsmässan med över 80 butiker och caféer. Det är ett fräscht och trevligt ställe och det kostar ingenting att gå på toa eller byta blöja på sin bebis. Under julhandeln kan man få sina julklappar snyggt inslagna av extrajobbande tjejer och killar, och inte heller det kostar någonting.

Och Fyren! Vårt vackra kulturhus med stort bibliotek och mysigt café. Där har jag tillbringat mycket tid genom åren. Först med mamma på barnavdelningen när jag var liten, sedan på diverse konst-, gitarr-, teater och danslektioner. I tidiga tonåren var jag där flera gånger i veckan på olika aktiviteter och det var härligt. Alltid chokladboll och Festis i café Trubaduren efteråt.

En bit från Fyren ligger torget som är nyfixat och snyggt. Och runtom finns caféer och restauranger och bio och diverse thai-, kina-, och sushi-hak för den som är sugen. Man kan gymma och man kan klippa sig och man kan få massage och fotvård och ansiktsbehandling eller en snygg solariebränna i fräscha Solhuset. 

Allt är så fint och trevligt i Kungsbacka. Jag kan se det på riktigt först nu när jag bor i Mölndal och har något att jämföra med. Jag ser skillnaden i skolorna och på husen och på människorna som bor här. Mölndal är ju förstås inget slumområde på något sätt, men det skiljer sig ändå från Kungsbacka på många sätt. Det har gått upp för mig att jag har levt i en ganska liten värld fram tills jag flyttade hit. Skyddad från mycket som inte finns på samma sätt i lilla trygga Kungsbacka. Det har varit bra och jag har haft en fantastisk uppväxt, men kanske hade det varit nyttigt att få se lite av varje också tänker jag. Och kanske helst innan man fyllt 21. 

Jag gick på gymnasiet i Kungsbacka och har därför inte varit så mycket i Göteborg under mina tonår. Gick man istället på gymnasiet inne i stan hade man kanske redan vidgat sina vyer lite tack vare det. 

Jag hade kunnat skriva så mycket mer om fina Kungsbacka men nu är jag faktiskt jättetrött och går jag inte och lägger mig nu kommer jag inte vara någon trevlig typ alls i morgon. Så här kommer istället ett litet bildregn över min vackra barndomsstad. Titta och bli glad! 

Ja, då är det bara så det är på något vis. Punkt. Man får grotta ner sig och älta en stund men sedan får man göra något annat för annars orkar man inte med sig själv. 

Sådär. Det räcker så. Imorgon är det första advent och det är ju mysigt. Jag har köpt min första egna adventsljusstake och bytt till en diskhandduk med julmotiv. I morgon köper jag en stjärna till fönstret och sedan får det nog vara bra. Jag har aldrig varit någon överdriven julpyntare och med tanke på storleken på min lägenhet blir det ändå ganska mycket jul per kvadratmeter räknat.

Mina vänner, en toppenfin advent hoppas jag att ni får – allihop! Och nu ÄR det faktiskt helt okej att lyssna på julmusik – äntligen. Slut på smygandet. Hurra!

Varje dag tar jag, liksom så många andra, del av säkert hundra olika statusuppdateringar och bilder på Facebook, på Instragram, på Twitter och på vad-det-nu-finns-för-fler-sociala-medier. Jag läser och tittar och blir för det mesta glad och ler åt allt toktigt och finurligt som mina cyber-vänner har att dela med sig av.

 

Något som slog mig för ett tag sedan var dock att jag väldigt sällan ger någon respons på allt det där. Orkar inte dela, hinner inte kommentera, glömmer till och med av att ens gilla. Och det är synd tänker jag. För just den där lilla gilla-knappen på Facebook, och det lilla hjärtat på Instagram, det kan vara något av det bästa som sociala medier har gett oss. Så lätt att göra så gott. Ett litet gilla och någon blir glad. En liten kommentar och någon blir ännu gladare. 

Så jag har bestämt mig för att för att bättra mig. Numera ska jag bli en supergillare, en som hellre gillar en gång för mycket än en gång för lite. Varje gång jag ser en bild eller läser en statusuppdatering och känner minsta lilla vad-det-nu-är – ja, då ska jag gilla. Gilla, gilla, gilla! Det är ett sådant härligt ord! Och jag ska anstränga mig för att i alla fall ganska ofta lämna en kommentar i alla de bloggar som jag tycker om och läser flera gånger om dagen. För jag vet ju hur glad jag själv blir. 

Så, istället för Cellulit 2013 som Hannah & Amanda kör på, sparkar jag istället igång Gilla 2013.

Bara för att det ju är så härligt!

 

Så, vad säger ni, är ni med?

 

Idag vaknade jag klockan 07.14, med mobilen i handen och alarmet avstängt. En försovning...

 

... var det minsann inte alls, talade en vän om för mig när jag berättade för honom. Och visst har han väl rätt. Det är bara jag som inte tycker om den där känslan av att se dagen "försvinna."

 

Vilket den ju faktiskt inte gör bara för att man inte går upp halv sex en söndag.

 

Känner mig utsövd idag i alla fall. Skönt. Frukostbuffén här är förresten väldigt bra. Det är så skönt att bara gå ner till restaurangen och få allting framdukat och uppskuret och klart. Och som vanligt när det gäller hotellfrukostar så finns allt. Även en del lite märkliga saker (tycker jag.) Som vita bönor i tomatsås till exempel. Just den kantinen har hela tiden sett väldigt orörd ut – tills idag när jag såg en liten kille i nioårsåldern år stå och sleva upp två rejäla lass på sin tallrik. Tillsammans med en hög bacon och några stekta prinskorvar blev det en frukost som nog var ganska långt ifrån vad många andra i hans ålder skulle välja. Speciellt med tanke på den stora pannkaksbuffén som fanns intill.

 

När resten av hans familj kom visade det sig att han var tysk.

 

Då så. Allt i sin ordning på något vis.

Året är kanske 1999 och jag är sju år. Kall morgon efter en av de första frostnätterna. Höstlov. Jag står med mamma i mormor och morfars hall i Kållered klädd i min urtvättade lila pyjamas och fötterna nerstuckna i ett par gummistövlar. Röd plufsig dunjacka över alltihop. Jag har fått den av pappa och egentligen gillar jag den inte alls eftersom den är så stor. Därför har jag den aldrig i skolan.

Mormor ropar från köket. “Ha-lloj!” sådär som bara mormor kan. Jag klär av mig. Slänger stövlarna på golvet och lägger jackan på den vita stolen I hallen. Gör alltid så. Aldrig jackan på kroken. 

Mamma har brottom. Hon skall till jobbet. Hon ger mig en hej då-puss och skyndar iväg. Stänger dörren. Swish. Det låter så speciellt när man stänger mormor och morfars ytterdörr. Den liksom glider igen och stängs så lätt. Inte som vår gamla trädörr hemma som man måste göra ett lite knyck med handtaget på för att den inte skall gå upp igen.

Det luktar te och rostat bröd. Earl Gray och formfranska. Och kaffe. Pålägg står på bordet. Skinka, ost. Smör som blivit mjukt av att ha stått framme för länge. Bregott. Aldrig margarin. Alltid Bregott. 

Mormor och morfars köksbord är vitt och ganska litet. Det står med ena sidan mot väggen, den som har ett fönster mot trädgården. Mormor sitter på sin plats med ryggen mot diskbänken. På platsen mitt emot står en halvdrucken kaffekopp och ett fat med några brödsmulor på. Där sitter morfar. Fast inte nu. Han är på jobbet. Han jobbar på BIC och säljer pennor. Därför har jag hur många som helst i en låda hemma och i min klass har alla fått flera stycken var. Fröknarna också.

Det är dukat för mig på nocken. Te och ett tomt fat. Där skall det snart ligga en nyrostad macka. Ingen äggkopp bredvid. Ägg får jag alltid på somrarna när vi är på landet, men aldrig i stan. Vet inte varför. Det bara är så.

Mormor vill ha en kram. Hon ler och gör som en liten glädjedans där hon sitter på sin stol. Slår med handflatorna på knäna. Myser. Jag kryper upp och snusar lite på hennes frottemorgonrock. Den har hon på sig varje gång jag kommer. Mormor skrattar och är glad. Har morgonröst. Låter skrovligt och det låter mormor. Jag har aldrig morgonröst. Känner ingen annan som har det heller. Bara mormor.

Det är en vanlig dag hos mormor. Jag brukar vara här på loven när skolan är stängd och mamma och pappa jobbar. Det är min och mormors dag. Vi myser. Äter frukost länge och kollar på fåglarna utanför fönstret. Äter. Skrattar. Mår bra. Sedan skall mormor duscha. Jag går och sätter mig under trappan så länge. Där har jag som en liten affär där man kan köpa olika saker. Små plastfigurer som jag fått i Kinderägg. Grälla leksaker från McDondald’s Happy Meal. Vykort. Jag har ritat dem själv. Ett föreställer två nyckelpigor på ett blad. Det kostar tio kronor. Mormor tycker det är dyrt.

Vi lyssnar på Cornelis Wreejsvijk på CD-spelaren i vardagsrummet. Det är mormors skiva och vi tycker om den båda två. Min favoritlåt är den där en barnkör sjunger med i bakgrunden. ”Laj-la-la-la-la-la-la-la-laj-laj-laj.” Jag kan hela texten utantill men tycker att den är lite konstig. ”Över mitt huvud svävar en kolsvart gam. I rummet bredvid mitt sjunger en tokig dam.” Jag och mormor sjunger med. Pysslar. Läser Knasen som morfar prenumererar på. Han har flera hundra stycken i en låda uppe i datorrummet. 

Ibland går vi ner till Ekens Köpcentrum. Det är långt. Vi leker olika lekar på vägen för att det inte skall bli så tråkigt. Har man tur kan man hitta en stor isbit och sparka på varannan gång ända tills man är framme. Det gör vi. Pratar. Skrattar igen. Mår ännu bättre. Kommer hem. Frusna och rosiga om kinderna. Röda öronsnibbar. Mormor gör pannkakor. Sylt och grädde till. Grädde som jag aldrig får hemma. Vi har bara socker och lite sylt ibland om mamma inte glömt att köpa. Jag tänker att jag skall äta tio stycken men mår illa efter en. Mormor tar resten. Fast några sparar vi till morfar som han kan äta när han kommer hem från jobbet. Då blir han glad.

Jag är sju år, min bästis heter Tania och hon har en egen häst. Fast det är egentligen inte sant. Det där med hästen är sant men inte det andra. Min bästis heter egentligen mormor och hon kan rita porträtt i profil och vända pannkakor i luften utan att de går sönder.

Helt plötsligt är det 2012 och jag är 20 år. Stor, nästan vuxen. Jag bor i Grekland och jobbar som aupair i en familj med en liten dotter som snart skall fylla två. Det är kväll. Fortfarande sommarvarmt fastän det är höst. Står i köket och skedar upp grekisk yoghurt i en skål. Kvällsmål. Skall äta det innan jag somnar. Pratar med mormor i telefonen. Hon låter ansträngd och säger att läkaren har hittat en knöl i hennes ena bröst. Cancer. Jag slinter med skeden och det skvätter yoghurt på kaklet. Blir tyst. Blir inte tyst. Börjar svamla och ställa konstiga frågor. Vet inget om cancer. Känner inte cancer. Vi har aldrig träffats. En operation och sedan är det över. Jaha, vad bra. Det här blir bra. Går och lägger mig med en konstig känsla.

Halva bröstet är borta. Mormor försöker visa mig i kameran på Skype men jag ser inte så bra för bilden är suddig och mormor har en stor tröja på sig. Kanske blir det cellgifter säger mormor, om all cancer inte är borta. Cellgifter? Är det farligt? Känner fortfarande inte cancer. Vi har träffats lite grann på olika informationssidor på nätet men jag har inte riktigt vågat läsa allt. Bilder på magra kvinnor med kala huvuden. Ingen liknar min runda kanelbullemormor. Förstår precis allt men samtidigt ingenting.

Det blev cellgifter. Mormor säger det på telefon och jag sitter med Persa i soffan och tittar på morgon-TV. Jag gråter för första gången sedan jag kom hit. Blir rödmosig och ful i ansiktet. Mormor försöker trösta. Känner mig dum. Anstränger mig för att låta stabil på rösten men lyckas inte. Undrar vad jag gör här. Famlar och svamlar och hulkar. Kommer med positiva mantran till mig själv. Måste lägga på. Jag jobbar ju. Slänger fram dockor och plastfigurer. Vi leker. Persa leker och jag leker också fast ändå inte.

Jag har bokat biljett och mina resväskor är nerplockade från vinden. Den 17:e december åker jag hem igen. Det är tidigare än planerat men det är rätt och min mage säger bravo. Jag skall hem och vara nära mormor när hon skall bli frisk. Det är en lättnad och jag är glad och ledsen på samma gång. Glad för att få komma hem till min familj och mormor som är viktigare än alla palmer och medelhalv. Har fått känna det på riktigt nu och med ens blivit nästan fullvuxen i sinnet. Men ledsen för att lämna Persa. Fina tjejen. Gosar in mig i hennes svettiga tvååringsnacke och drar in Persa-doften. Leker. Busar. Gungar. Myser. Känner kärlek, som en förälskelse som är underbar och samtidigt jättejobbig. Det är ett svårt avsked men det hade det så småningom blivit i vilket fall, och kanske är det lättare nu än det hade varit om jag stannat i ett år. Försöker tänka så.

Det ska bli skönt att komma hem. Fira jul och må bra tillsammans med mormor som har det jobbigt nu men som kommit blir frisk sedan. Äta skaldjursplatå hos kusinerna på julafton och skratta och känna mig som hemma. Kolla på Kalle och skratta ännu mer. Mormors favorit är när tomtenissen målar schackbräde med rutig färg. Det är ju genialt, tycker hon. Det tycker jag med.

Det är den 20 november 2013 och jag står och väntar på spårvagnen. Hemma, i Göteborg, Sverige. Mormor har gjort sina behandlingar i ett år nu. Tappat håret och fått tillbaka det igen. Tjockare, finare. Hon ser frisk ut, i alla fall på utsidan. Men vi väntar på besked från röntgen som ska visa om cancern i bröstet är botad. Det skulle komma ett brev på posten någon gång förra veckan om allt såg bra ut. Annars skulle mormor bli kallad för samtal. Då var det inte bra.

Vi väntade och väntade och mormor kollade noga i brevlådan varje dag. Men i fredags hade det fortfarande inte kommit något. I mina tankar hade jag redan funderat ut på hur vi skulle fira när beskedet kom om att mormor blivit botad. Nu skulle det kanske inte bli så ändå. Jag blev tom, monoton, ställde in planer och åkte hem till mormor och morfar på fredagsmys. Vi åt gott och hade trevligt, som alltid. Pratade om roliga saker. Morfar berättade anekdoter från förr, också som alltid. Fast egentligen var vi ju ledsna och det visste vi ju om.

Men så står jag där och väntar på spårvagnen. Det är kallt. Svinkallt. Kylan kom i natt. Men jag har en stor och varm jacka med pälsig luva så det gör ingenting. Får ett sms. Från mormor. Hon har fått brevet. Röntgen visade normala värden. Cancern är borta ur bröstet.

Fattar allt fast samtidigt ingenting. Skriver ett svar och skickar. Ångrar mig och ringer upp. Mormor råkar trycka bort samtalet och linjen dör. Hon ringer upp igen och jag gråter för att jag är så glad. Folk som står runt omkring tror att jag är ledsen och tittar osäkert. Känner sig obekväma. Jag hinner inte bry mig för jag bara gråter och plötsligt känns allt så lätt. Mormor har nått den första viktiga milstolpen som tack vare månader av tuffa cellgifter och strålningar nu har resulterat i ett cancerfritt bröst. Ett halvt bröst, men ändå.

Och under hela den här tiden har hon jobbat, jobbat, jobbat för att hålla livsgnistan vid liv och vara den fantastiska mormor, farmor, mamma och fru som hon annars jämt är. Familjens medelpunkt. Alltid med en brunsås puttrande på spisen och en rolig historia att berätta. Hon har varit helt jävla otrolig och därför är det hennes dag idag. 

Jag älskar dig så förbannat mycket, mormor och jag är så stolt och glad över att du inte gav upp fastän jag vet att du ibland kände för det. Du är så fantastisk och bra och stark och bäst så adjektiven räcker helt enkelt inte till.

Du och jag, min goa Momi.  

Du och jag. 

I lördags hade jag en såndär dag. Alltså en SÅNDÄR dag, ni vet, när allt bara känns fel fast man inte riktigt vet varför. När man tittar sig i spegeln och undrar vad det är för en fuling som står där och glor tillbaka med döda ögon.

 

Det började redan på morgonen med att jag tappade telefonen i badrumsgolvet så att skärmen fick ett vackert mönster av glaskross. Sedan fortsatte det. Inte med några större katastrofer egenligen, utan mer bara med en tung, dålig känsla som liksom genomyrade allt jag gjorde. Satt på bussen och stirrade tomt framför mig och undrade vad jag gjorde där och var det egentligen för mening med alltihop.

 

Sådana dagar har man egentligen bara två alternativ tänker jag. Antingen går man och lägger sig igen och sover  bort allt elände, eller så ger man sig fasen på att vända misären. Jag körde på alternativ nummer två och tog en sväng till Ikea och beblandade mig med högljudda barnfamiljer och köksplanerande par. Köpte några doftljus, en gosig filt, en ny grön växt till fönstret plus de där gardnerna (som ju sedan skulle visa sig vara en flopp, men ändå. Lämnade förresten tillbaka dem idag så jakten på den perfeka hissgardinen pågår fortfarande.)

Hursomhelst. Poängen jag ville komma fram till var att jag vid det här laget känner mig själv så pass bra att jag för det mesta vet vad jag ska göra för att vända de där helvetesdagarna. Man behöver inte dra på så stora växlar egentligen utan oftast räcker det med det lilla. Vill ni ha en tips-lista? Här kommer den!

Saker som får mig att må bra:

– ta en promenad

– ringa någon av mina härliga vänner

– köpa något fint till lägenheten

– köpa något fint till mig själv

– köpa något överlag, typ vadsomhelst (och som gärna känns lite för dyrt)

– äta något extra gott

– träna

– ta en dusch, peela kroppen, göra ansiktsmask och smörja in mig med en god kräm

– lyssna på en bra podcast

– städa (med mycket rengöringsspray - viktigt!)

– ta upp gitarren från källaren och spela lite i smyg

– lyssna på glad musik, typ schlager

– sjunga med högt och falskt till glad musik, typ schlager

– tända doftljus

– titta på fina sommarbilder

– göra en snygg illustration

– ta på mig höga klackar bara för att det är snyggt och för att det känns bra

– planera, skriva listor och skapa struktur och återfå känslan av kontroll

 

Jag har så många brister och visst är jag inte en fulländad människa på något sätt (ännu!), men jag vet i alla fall vad som får mig att må bra, och DET är bra! Jättebra faktiskt. Vet man inte det tänker jag att man nog borde sätta sig ner och fundera lite tills man kommer på något. Skriva en egen lista kanske. För att det kan vara skönt att ha en sådan när de där hopplösa dagarna helt plötsligt slår till.  

 

 

På hela stora Ikea finns det bara en enda hissgardin. Alltså inte ett exemplar, men bara en sort. Vit, enkel och fin. Jag köpte två sådana idag eftersom att jag trodde att dom skulle passa hos mig, men det blev en flopp. Min lägenhet är så vit att allt som inte är utra-super-duper-snö-vitt (som att snö är så vitt egentligen...) ser gult ut.  

Så jakten på den perfekta hissgardinen fortsätter. Har ni några tips så vill jag hemskt gärna veta! 

Jag lördagsmyser lite nu. Har precis duschat och äter Keso, frön och squash i min nya snygga skål. På tal om dusch så fick jag ett såntdär litet prov idag på en showelgel från en tidning, ni vet. Det var från Axe, för män alltså, men jag tänkte att jag lika gärna kunde använda den nu när jag duschade. Det blev lite som att åka tillbaka till 90-talet, när jag var sädår fem år, och pappa kom ut ur duschen med handduken runt höften och alltid luktade sådär sportligt och rent och pappa-härligt. Minns också att jag var lite fascinerad över det där med hannduken, hur han kunde få den att sitta uppe på höften. Jag ville också ha min handduk så men den ramlade alltid ner och en gång när jag faktiskt fick till det på en badstrand en sommar, lät min klasskompis mig veta att tjejer minsann inte skulle ha handduken så. Den skulle sitta längre upp, så att de täckte brösten också. Men jag hade ju inga bröst?

 

Det där är förresten ganska intressant. Jag började få bröst ganska sent, runt trettonårsåldern kanske, och fram tills dess badade jag alltid topless. Och det gjorde många andra i min ålder också. Men idag när jag ser på Hannah och andra som är jämnåriga med henne, så är det ingen som badar utan bikiniöverdel. Till och med platta sexåringar går omkring med små färgglada trekants-överdelar fastän det ju är så mycket skönare att låta det där som egentligen inte hänger i den åldern ändå hänga fritt.

 

Det tyckte i alla fall jag. (Och tycker fortfarande för den delen.) Plötsligt blev jag med ens ganska gammal när jag skrev sådär. Lite som en skröpplig gumma och beklagar sig över dagens ungdom. Fast det var inte menat så. Men det är intressant att se hur tiderna förändras. Ibland till det bättre, ibland inte.

Ett litet sidospår egentligen. Jag hade tänkt skriva om något helt annat men nu är klockan över elva och jag är trött. Får ta det i morgon istället. Sålänge kommer en bild på min favoritgrej just nu här hemma: klongen. Den är multifuktionell och kan användas som ljushållare, pappershållare, flingsaltskar och förvaring av typ lite allt möjligt som är smått. Och så är det ju så snygg också!

Det kanske har blivit lite väl mycket Ulf Lundell här det senaste, men jag är inne i en liten Ulf-period just nu och då blir det lätt så. Idag när jag lyssnade på När jag kysser havet (hurra, så bra den är!) kom jag att tänka på hur jag trodde texten gick när jag var liten.

 

Eller liten och liten... Fram tills att jag var kanske tolv, tretton år trodde jag att han sjöng "när jag kysser Hans" istället för "när jag kysset havet." Lite gulligt på något vis. Jag minns faktiskt inte heller att jag tyckte att det var något konstigt att han kysste den där Hans. Kommer inte riktigt ihåg vem jag tänkte mig att Hans skulle vara, kanske var det en kompis, eller kanske var det en son. Men då förstod jag nog inte heller skillnaden mellan en kyss och en puss. 

Andra roliga misstolkningar av låttexter är väl den klässiska Trygga räkan. Eller som jag sjöng för mina dockor när jag var liten: "idiot, slumra in..." istället för "nu i ro, slumra in..." som ju texten är egentligen.

 

Också lite gulligt på något vis.

 

Jag tänker ändå att det är viktigt att man väger sina ord när man ska prata med barn om hälsa. När jag och Lina var i Stockholm för några år sedan stod vi bakom en mamma och en tonårsdotter i matkön på Ica. Medan mamman lastade upp varor på bandet försvann dottern iväg en kort stund och kom tillbaka med en liten förpackning yoghurt. "Kan vi ta den här?" frågade hon, varpå mamman tog den lilla bruken från sin dotter och noga synade innehållsdeklarationen. "Inget socker... ja, det går bra!" sa hon glatt och radade upp yoghurten bland de andra varorna på bandet. Sedan fortsatte hon: "... för du förstår, som du såg innehåller den här yoghurten en del fett, men ska man välja mellan socker och fett ska man alltid välja fett om man inte vill bli tjock." 

 

Lina, som är en väldigt klok och förståndig person (kanske den mest förståndiga jag känner faktiskt), blev väldigt upprörd över det här, vilket hon faktskt också sa till mamman. Något som man ju sällan gör, för att man är rädd för att lägga sig i och inte vill störa. Men Lina gjorde det, och det var bra. Men fick även ett snäsigt svar i retur, vilket ju man också på sätt och vis kan förstå. 

Jag tycker inte det är fel att prata med barn om vad som är nyttigt respektive onyttigt. Felet i det här fallet tycker jag var själva sättet mamman gjorde det på, och vilka argument hon hade för att man skulle äta på ett visst sätt. För henne handlade det om att inte bli tjock. För tjock är lika med ful och ful vill man ju inte vara. Jag kan dra den slutsatsen att det var så hon menade. För att hon såg ut som hon gjorde, med Luis Vuitton-väskan avslappnat hängande i armvecket och Armani-kappan hårt knuten med ett skärp runt midjan. För att jag har fördomar och för att jag faktiskt hade svårt att tänka mig att hon stod där på ett Ica fullt med överpriser på Östermalm och hade diabetes och hjärt-och kärlsjukdomar i tankarna.

Jag vill att mina (förhoppningsvis) kommande barn ska få med sig en sund och avslappnad relation till mat och hälsa hemifrån. Jag vill ge dem en stark och frisk mamma som äter allt men inte alltid, och som tränar och är aktiv för att hon mår bra av det. Hemma hos oss ska det serveras bra mat på fina råvaror och så lite tillsatser och halvfabrikat som möjligt. Men någon gång kanske livet kommer emellan och dagen blir inte riktigt så som vi hade tänkt oss, och då kanske vi ifrångår regelbundenheten och slår ihop lunch och middag och åker och köper en stor familjepizza md extra allt och utan sallad till och äter i soffan direkt ur kartongen, och så är det inte mer med det. 

 

Lagom. Sunt. Avslappnat.

 

En målbild. 

Min julfeeling är i topp. I går kunde jag inte hålla mig längre utan gick in på Spotify och skapade en spellista med de absolut bästa jullåtarna. "Do they know it's Christmas?" med Band Aid, bland annat. Jag lyssnar fortfarande lite i smyg för det känns fortfarande lite väl tidigt.

 

När jag var på gymmet idag stretchade jag bredvid en kille som kollade lite konstigt på mig. Ni vet, på ett sådant sätt så att man tror att man antingen luktar fasligt mycket svett eller alternativt har en jättestor bajskorv på huvudet. Först när jag tog av mig hörlurarna förstod jag. Min volym var väl nog i högsta laget, för jullmusiken som jag lyssnade på hördes visst ungefär lika bra ut som i mina öron. "All I want for Christmas is yooooouuuu!"   hördes det över hela stretchavdelningen, som dessutom ligger lite avskiljt och där det annars brukar vara någorlunda tyst i vanliga fall. 

 

Igår hade jag en heldag på stan med "min saker-jag-måste-köpa"-lista. Jag brukar alltid ha en sådan på gång. En liten gul post-it där jag skriver upp saker som jag kommer på efter hand att jag behöver. Det kan vara typ lite allt möjligt. Därför var jag också överallt igår, eftersom (nästan) ingenting fanns att hitta på samma ställe. Regnbyxor. Diskborstar. Fårskinnsfäll. Nya löparskor. Stolsdynor. Tandborstar. Krokar till badrummet. Doftljus. Ansiktskräm. Toasits. Snittblommor. Lampa. Fast det hittade jag faktiskt ingen. Har en litet problem när det kommer till ljussättningen i min lägenhet. När jag gjorde mig av med sängen och ersatte den med en divansoffa fick också nattduksbordet åka ut, och därmed lampan som stod där. Så nu är det helt plötsligt lite mörkt i den delen av rummet. Till detta hör också att soffan står i ett hörn, och därför får det inte plats någon golvlampa där. Ovanför soffan hänger en hylla och där skulle man möjligtivs kanske kunna ställa en lampa, men då måste det vara Den Absolut Perfekta Lampan, för annars ser det konstigt ut. En lösning skulle också kunna vara att sätta upp en lampa på väggen, men jag vet inte. Måste fundera lite på det där. Kanske kan jag lägga upp en bild lite senare i hopp om att få lite hjälp.

Signaturen Anonym lämnade förslaget RIT som lösning på mitt korsordsproblem. Jag fattar kopplingen och det skulle mycket väl kunna passa, men nu var det så att jag hade skrivit fel på det korsande ordet så den första bokstaven blev D ändå tillslut. Således blev svaret också DDT, precis som jag var inne på från början.

 

Men nu är det löst i alla fall. Och tack till dig, Anonym för att du tog dig tiden att hjälpa mig. 

Jag blir så glad när ni kommenterar. 

 

På fredag ska jag vara på Hallenskolan i Kållered och undervisa årskust 7-9 i Tyska. Det ska bli kul. Jag har ett väldigt passionerat förhållande till typ alla språk egentligen, men tyska har på något vis en lite extra viktig plats i mitt språkhjärta. Jag gillar rytmen och tydligheten och alla härliga sch-ljud som måste läggas precis rätt i munnen. Och grammatiken! Durch, für, gegen, ohne, um. Styr ackusativ. Måste öva lite känner jag. Inte på grammatiken egentligen, men jag måste prata, läsa, ANDAS språket igen fram till fredag. Hitta tillbaka till mitt tyska jag som legat och gömt sig någon stans sedan ettan på gymnasiet. Kanske kan man hitta någon tysk podcast?

Alltså, jag visste ju redan det. Bara det att det är så självklart att jag ibland glömmer bort att reflektera över hur bra jag har det. Tar för givet, som man ju gör när man är trygg och slipper tvivla. Det är fint att kunna ha det så. Att ta någon för givet tycker inte jag nödvändigtvis behöver vara negativt. Det betyder ju att man är så nära, så nära och vet att man alltid kommer att ha varandra oavsett vad för knasigt som händer. Alla har det inte så. Men jag har, och det är världens finaste grej när man tänker efter. 

 

Det finns något helylle-äkta i att ha känt varandra så länge som jag och mina närmsta vänner har gjort. Vi pratar småbarnsår blandat med lågstadietiden. Vi känner varandra från grunden, som de små, små flickor och pojkar vi en gång var och till de stora, vuxna män och kvinnor vi är idag. Det är... mäktigt. Vi kan säga till varandra saker som "minns du, för tio år sedan..." och bara det är ju helt fantastiskt och stort. 

 

Det är alldeles för sällan jag sitter ner och tänker på vilken tur jag har. För det är väl tur? Knappast skicklighet. En rad med tillfälligheter som gjorde att vi fördes samman och inte gled isär, trots utomlandsflyttar, aupair-år, skilsmässor, kriser, olika skolor och även helt olika intressen.

 

Jag tänker på allt detta nu för att jag blev lite extra påmind om det just ikväll. Ganska mysigt är det att sitta här i tystnanden med tända ljus och tänka sådana härliga tankar medan klockan tickar högt och fyrans spårvang vrålar förbi utanför. Min sinnesstämning har en förmåga att svänga ganska kraftigt ibland, men när det känns så här härligt, då är det liksom bara härligt.

Igår kom den: min sanslöst stora längtan efter julen. Den slog till när jag stod vid Liseberg och väntade på spårvagnen. På en storbildsskärm brann en låtsasbrasa och så hade man skrivit med snirkliga gammelbokstäver:

Tänk! Jul på Liseberg. Är det inte härligt? Var faktiskt några år sedan sist. Men i år skall jag gå. Bara för att få känna doften av brända mandlar, knäckäpplen, vedkorgar och glögg. Och få se alla skridskoåkande barnfamlijer och kanske, kanske vinna något trevligt på ett såntdär hjul. De där stjärnvinsterna man kan vinna är förresten inte så sjärniga som man kan tro. Min pappa vann ett meterlångt rör med Center en gång, men när vi öppnade det innehöll det bara kanske tio eller femton vanliga små rör. Resten var kartong. Men ändå! Känslan. En triumf att gå runt och bära på ett sådant mitt i alla trängsel trots att det är tungt och bökigt och man kanske precis har kommit och egentligen skall stanna flera timmar till. 

 

Jag är väldigt sugen på julmsik också. VÄLDIGT sugen! Jag skulle vilja börja med en liten spotifylista men det känns för tidigt. Risken finns (och är stor) att själva julmagin försvinner lite fram till december. Är det förresten så länge man måste vänta? Första december? Kan inte riktigt kotymen. Mina favoriter är i alla fall Last Christmas med Wham, Härlig är jorden med Jenny Öhlund samt alla låtar med Bing Crosby.

 

En annan favorit är Tomten av Viktor Rydberg. Fast det är ju en dikt och ingen sång. Min pappa har haft som tradition att alltid läsa den på julen så därför kan jag nästan alla verser utantill. Den är verkligen vacker. De senaste två åren har Hannah tagit på dig att läsa den istället men hur det blir i år vet jag inte. Någon måste göra det i alla fall. Det är ju tradition och traditioner är traditioner och skall aldrig någonsin frångås.

En väldigt vacker höstdag idag annars. Varmt också! På spårvagnen idag såg jag en kille som gick med uppvikta byxor och flipflops. Det går tydligen bra även i oktober. 

Det är söndag. Då kan man göra så om man vill. Man kan göra så alla andra dagar också faktiskt. Det går bra och det gör bara gott. 

Så enkelt kan det vara.  

Alltid när jag är ledsen och mår dåligt, har ångest, känner oro, är trött på livet och allt det där, så försvinner all min förmåga att tänka konstruktivt. Det rätta i sådana lägen vore att säga till mig själv att okej, jag mår dåligt, vad kan det bero på? Har jag sovit för lite? Ätit för lite? Tränat för mycket? Stressat? Priorterat bort socialt umgänge? Pressat mig själv för mycket? Kanske är det till och med så att min livsstil över lag är ganska destruktiv i sig? 

 

Men istället för att ställa mig själv alla de för frågorna – som egentligen vore det enda rätta – så väljer jag liksom automatiskt en mindre komplicerad väg och tar till... "om-jag-bara"-flykten. 

Om jag bara fick större armmuskler. 
Om jag bara fick slankare lår.
Om jag bara förstorade brösten lite grann. 
Om jag bara färgade håret. 
Om jag bara bytte jobb.
Om jag bara renoverade mitt kök.
Om jag bara flyttade.

Om jag bara blev stenrik.

Om jag bara köpte någon ny rolig teknikpryl.
Om jag bara bytte ut hela min garderob.

Om jag bara lärde känna en ny, superinspirerande människa. 
Om jag bara skaffade mig fler restriktioner gällande min kost.
Om jag bara blev längre, snyggare, smartare, bättre och mer fantastisk på alla sätt och vis. 

Och den galnaste som dök upp häromdagen: om jag bara fick barn. Haha! Kunde faktiskt se det komiska med den tanken och skratta lite åt mig själv. Högt, på cykeln. Ett barn. Nu. Skulle allt lösa sig då? Jo, men en liten bebis, bara en liten, gosig, lugn bebis... Så mysigt det kunde bli. Någon att krama och pussa och älska gränslöst. Hen kunde följa med till gymmet, det skulle gå att lösa. Dom sover ju ändå så mycket i böjan. Och på 19,5 kvadrat måste det väl gå att klämma in en liten spjälsäng någonstans?

 

Man kan skoja och oja sig över det tokiga i att tänka såhär, men faktum är att jag tror att det är ganska vanligt. De flesta av oss vet nog egentligen vilka problem vi måste ta tag i för att må bättre, men eftersom detta ofta innebär en för stor uppoffring väljer vi istället en annan väg som inte kräver lika mycket. En ny bil, en ny klänning, ett nytt hus, en ny man, en ny kropp. Det blir enklast så. Men: det fungerar inte. Möjligtvis på kort sikt men inte i längden. Tyvärr. Jag hamnar där hela tiden, främst med träningen. Om jag bara går och tränar så löser sig nog allt.  

Det känns bättre för studen, nästan helt bra. Men i ett större perspektiv sliter jag bara ut mig själv och ur det kommer ingenting gott över huvud taget.

Ingen lösning på detta just nu. Bara några tankar en lördag medan jag äter mitt kvällsmål. Det är slut nu och jag är trött. Inte sådär utmattningstrött utan mer lite mysigt trött, sådär lagom så att jag uppskattar att bäddsoffan redan är uppbäddad och klar. Sover med stängda fönster i natt. Det är för allt ute nu och röklukten är ändå nästan helt borta.

God natt!