Det måste väl vara tävling?
2013-12-03 @ 22:12:00
Gympafröken satte på musik och alla barnen började kasta. Koner välte och det skreks och jublades och svors lite inemellan när någon gjorde en miss. Barnen hade kul och stämningen var god. Ändå kände jag mig tvungen att efter ett tag lite diskret fråga gympafröken vad den här roliga leken egentligen gick ut på?
Jag har ändrat min syn på det där lite sedan dess. Men fortfarande verkar jag lite alltför ofta förutsätta att alla andra gärna vill tävla och vinna hela tiden. Så är det inte. Och det är bra tänker jag. Ibland kan man ju faktiskt bara ta det lite som det kommer. Var säger man nu... chilla? Ja, just det. Chilla. Så kan man göra och det kan nog bli hur bra som helst det med.
Allmänt
Permalink
Häromdagen var jag med när en av mina klasser hade gympa. Lektonens aktivitet var konboll. Gympasalen delades av i tre partier med hjälp av bänkar. På den mittersta bänkraden ställdes koner upp och därefter delades klassen upp i två grupper som fick stå på varsin sida av salen, bakom de andra bänkarna. Därifrån skulle de sedan genom att kasta mjuka bollar försöka välta ner konerna som fanns i mitten.
Gympafröken satte på musik och alla barnen började kasta. Koner välte och det skreks och jublades och svors lite inemellan när någon gjorde en miss. Barnen hade kul och stämningen var god. Ändå kände jag mig tvungen att efter ett tag lite diskret fråga gympafröken vad den här roliga leken egentligen gick ut på?
"Alla konerna ska vältas ner", svarade hon. Och jojo, det förstod jag ju. Men vad gick leken ut på – egentligen?
Det jag undrade var förstås vad som skulle till för att något av lagen skulle vinna. Men det fanns inga lag. Och inga av de lag som inte fanns kunde heller inte vinna. Klassen var uppdelad i två grupper och av praktiska skäl stod de åtskilda på varsin sida av planen för att alla barnen skulle få chansen att kasta bollar. När konerna i mitten var välta var leken slut och så var det inte mycket mer med det.
Det var ingen tävling. Och det var heller inget av barnen som hade ifrågasatt detta. Bara jag. Jag tog förgivet att allt som lektes och spelades på gympan var en tävling med det slutliga målet att kora en vinnare. Men tydligen behövde det inte vara så. Och på något vis var det skönt att se att barnen heller inte verkade reflektera över det.
Jag vet inte om detta var en slump eller om de som är barn idag inte tycker att det är lika viktigt att tävla i allt. Eller kanske har det alltid varit så i så fall. Kanske är det bara jag som alltid känt att det måste vara en tävling för att det ska finnas en mening med att utöva diverse aktiviteter och lekar.
Det jag undrade var förstås vad som skulle till för att något av lagen skulle vinna. Men det fanns inga lag. Och inga av de lag som inte fanns kunde heller inte vinna. Klassen var uppdelad i två grupper och av praktiska skäl stod de åtskilda på varsin sida av planen för att alla barnen skulle få chansen att kasta bollar. När konerna i mitten var välta var leken slut och så var det inte mycket mer med det.
Det var ingen tävling. Och det var heller inget av barnen som hade ifrågasatt detta. Bara jag. Jag tog förgivet att allt som lektes och spelades på gympan var en tävling med det slutliga målet att kora en vinnare. Men tydligen behövde det inte vara så. Och på något vis var det skönt att se att barnen heller inte verkade reflektera över det.
Jag vet inte om detta var en slump eller om de som är barn idag inte tycker att det är lika viktigt att tävla i allt. Eller kanske har det alltid varit så i så fall. Kanske är det bara jag som alltid känt att det måste vara en tävling för att det ska finnas en mening med att utöva diverse aktiviteter och lekar.
Jag minns en gång när jag och Lina skulle göra charader och jag direkt gick och hämtade papper och penna för att anteckna poängen. "Kan vi inte bara köra, utan att räkna?" undrade Lina och jag tänkte att vad var det då egentligen för mening med att leka över huvud taget?
Jag har ändrat min syn på det där lite sedan dess. Men fortfarande verkar jag lite alltför ofta förutsätta att alla andra gärna vill tävla och vinna hela tiden. Så är det inte. Och det är bra tänker jag. Ibland kan man ju faktiskt bara ta det lite som det kommer. Var säger man nu... chilla? Ja, just det. Chilla. Så kan man göra och det kan nog bli hur bra som helst det med.
Kommentarer
Trackback