När jag var yngre, typ tonårsåldern, skämdes jag ofta för mina föräldrar. Allra mest för min pappa eftersom det var han som ofast gjorde saker som mitt tonårs-jag då tyckte var aningen tveksamma. Jag tror förresten att pappa saknar någon form av liten spärr när det kommer till det där med att skämmas. Att han liksom inte riktigt förstår att det eventuellt kan anses olämpligt at gå och shoppa i trasiga målarkläder eller bära IFK-halsduk sådär till vardags bara för att det är fräckt. 

 

På den tiden kunde jag tycka att det var lite jobbigt men idag tycker jag mest att det är ganska härligt.

När Kungsmässan totalrenoverades någon gång när-det-nu-var delade man ut färgglada mössor i form av Kungsmässans logga som var och är en krona. Mössorna var i fleece och hade tre stycken flärpar/trekanter/kron-grejs-delar (?) som stack upp mitt på huvudet för att bilda själva kronformen. En var grön, en var röd och en var blå. I sluten på varje såndär flärp/trekant/kron-grejs-del hängde en blå fleeceboll. 

Det var en mössa som syntes om man säger så, och det var väl bra för Kungsmässan i reklamsyfte och allt såntdär. Min syster var på den här tiden i treårsåldern och hon brukade ha den här mössan på sig ibland, vilket passade ganska bra. Hon var ett barn och mössan var barnslig och ingen tyckte att det var något konstigt med det.

 

Min pappa har aldrig brytt sig särskilt mycket om vilka kläder han har på sig, så länge de är varma när det är kallt och svala när det är varmt. Plus att dom inte ska skava eller klia. Han åkte ofta längdskidor på den tiden och en solig vinterdag (jag gissar bara vädret för att beskrivningen ska bli mer målande...) när han skulle ut och ta sig ett åk hittade han väl antagligen inte sin vanliga mössa, men som av en händelse låg väl Hannahs fina Kungsmässan-mössa där i korgen innanför dörren och då tyckte väl pappa att den säkert kunde gå lika bra. Mössa som mössa liksom, inga konstigheter.

 

Samtidigt var jag ute i Paltas branta pulkabacke och åkte med min kompis och hennes lite äldre och ganska coola Särö-kompisar. Jag kände mig redan ganska o-cool och lite utanför i sällskapet och som alla (ja, ALLA!) som någon gång har varit små sköra osäkra tånåringar vet så är det ingen härlig känsla.

MItt i allt åkande stannde en av de coola killarna upp och pekadebort mot längdskidsspåret och gormade med sin tonårsmålbrottsröst: 

 

– TITTA DÄR! HAHA! EN CLOWN!

 

Eftersom vi alla var välfungerande och vitala ungdomar regerande vi förstås på instinkt och tittade bort dit cool-killen pekade – vilket visade sig vara ett stort misstag då våra syner möttes av pappa som kom frustandes i skidspåret i gamla sporttights, skidor från gissningsvis 70-talet, tejpade vrister (på grund av skada) och Kungsmässan-mössan liksom uppe på huvudet med öronen som stack ut nedanför. Svettig och snorig och anfådd och pappa-glad hojtade han:

– MEN HEJ FREDRICA! HAR DU ROLIGT MED DINA NYA KOMPISAR?

Cool-killarna sneglade lite på mig och undrade försiktigt om jag kände denna galna man, och innan jag hann komma på någon bra lögn som att "han måste ha sett fel" eller "det var nog en psykopat som rymt från psyket och bara gissade mitt namn och råkade ha rätt", hade min kompis informerat killarna om att mannen i mössan var min kära fader.

När jag tänker tillbaka på det här idag skrattar jag ju förstås och tycker mest att historien är lite gullig och rolig. Men då var det ju värsta stora grejen och jag kände att min knappt existerande coolhetsfasad liksom bara försvann helt innan den knappt ens hade fått bygglov. 

Idag skäms jag typ aldrig för mina föräldrar. Jag tänker att det beror på att jag 1) har blivit äldre och klokare, men också på att jag 2) inte längre ser mig som en lika stor del av mina föräldrar som jag gjorde då. Att pappa går ut i kalsonger mitt i vintern för att hämta tidningen får liksom stå för honom (plus att jag numera inte bor hemma och därför också slipper ta del av den synen).

Så... Det var lite nostalgiska psykolog-funderingar som jag satt och tänkte på såhär en ganska vanlig och grå lördag. Nu ska jag laga lunch, diska, klä på mig och åka iväg och jobba. Vi började med julskyltingen igår och inne på H&M hade man redan börjat spela julmusik. På Kungsgatan hade man hängt upp och tänt julbelysningen och det kändes himla mysigt att gå där och känna lite på julen fastän det bara är mitten av november.

Hoppas att ni får precis en sån lördag som ni vill ha.

Kram och hej från mej (obs – rim!)