Det är lite märkligt hur lite skrivet det blir här under veckorna i Mora. Tänker att det egentligen borde vara tvärtom. Tiden finns ju. Och lugnet. Och rum för ro och eftertanke. Men någonstans blir det en blockering. Varje dag är kantad av nya utmaningar, tankar, framsteg och känslostormar och tillsammans blir allt det där lite för mycket för vad min sköra lilla hjärna klarar av att hantera just nu.

Så allt samlas på hög, huller om buller i en enda stor jätteröra som blir till en klump och som aldrig kommer ut. Det tar några dagar att reflektera över allt nytt, och sedan ytterligare några för att få ordning på vad som är vad och vad som inte är vad och vad som borde varit vad men som ändå inte blev det.

Men det är bra här förstås. Lika bra som förra gången, och trolivtvis kommer ingenting ändra på det. De som bor här den här veckan är även dom helt fantastiska, starka och inspirerande på alla sätt och vis. Och personalen fortsätter att briljera. Jag kommer nog aldrig sluta att förvånas över hur mycket klokskap det finns innanför de här väggarna. Det var väl typiskt bara att hela Sveriges beskörda del av det där skulle hamna just här uppe i norr, hela sju långa timmar med tåg från Göteborg.

Idag är i alla fall solen framme och för en gång skull är det inte alls så fasligt kallt. Nedanför mitt fönster står två glada gubbar och pratar och skojar på friskt dalmål. Den stora dalahästen står på torget. Plogbilen har varit här och jag tror att allt är ganska mycket som det skall här i Mora. Snart är det dags för det dagliga samtalet med min lugna terapeut.
Jo, men vad tusan – klart det här blir en bra dag!