Varje gång jag nattar Persa när hon skall sova middag kör vi alltid samma rutin. Avslappningsmusik på, nappen i munnen, gosekaninen i ena handen och snuttefiltarna i den andra. Jag sätter mig på en liten röd ministol bredvid sängen och klappar henne på magen samtidigt som vi pratar om vad vi skall göra när hon han sovit klart. Vi säger alltid att vi skall byta blöja, ta på nya kläder, gå ner till köket och äta antingen frukt eller yoghurt, dansa eller gå till lekplatsen om det är fint väder. Sedan pussar jag henne på pannan, munnen och kinderna och säger att jag älskar henne och att hon är bäst. Samma sak, två gånger om dagen. Det är en sådan fin stund. 

Därför var det så roligt det som jag fick se igår. När jag kom in i Persas rum efter att först ha plockat undan alla tusen små leksaker som hon spritt ut över hela vardagsrumsgolvet (ja, det brukar bli så), så fick jag se hur hon hade dragit fram den lilla röda ministolen och satt sig bredvid sängen i vilken hon noggrant stoppat om sin lilla docka. Och så satt hon där, med handen på dockans hårda plastmage och viskade små ord som "nani" (sova), "kounia" (gunga), "káto" (ner), "roucha" (kläder), "pána" (blöja), "äkar dej" och "bäst" samtidigt som hon försökte trycka in en av sina alldeles för stora nappar i den alldeles för minimala dockmunnen.

Det berörde mig så starkt att se att jag gjort något sorts avtryck i på henne. Att hon ser, upplever, lär, tycker om och tar efter. Att jag är en del av hennes liv och att det ju faktiskt är riktigt jäkla stort och viktigt.

Min fredagspresent till mig själv idag blev att ta ett hett kvällsbad i badkaret bland alla Persas plastankor. Vi delar badrum hon och jag, så därför blir det så. Dessutom får jag i och med detta som en liten bonus även tillgång till ett halkskydd med fiskar på som ändrar färg och varnar när vattnet är för varmt. Det ni!

Imorgon är det lördag och jag är ledig. Det är något alldeles speciellt med kvällen före min lediga dag. Den är nästan bättre än den själva lediga dagen i sig. Allt känns så lovande och möjligt och jag kan sitta och smida små roliga planer. Jag trivs så bra med vardagarna med Persa men jag hade nog aldrig orkat om jag inte haft min lediga dag. Min dag. Då bestämmer bara jag och jag gör bara det jag själv vill, precis när jag vill och precis hur jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. Det är så skönt, trots att denna "någon annan" är en supergo och underbar nästan-två-åringsom flera gånger om dagen förtjust skriker "ÄKAR DEJ!" så att man för en stund känner sig som världens härligaste icke-mamma. 

God natt!

Det regnar (ja, faktiskt!) ute och jag är trött. Inte utmattad-trött utan mer mys-trött. Jag sov inte så bra i natt. Vaknade flera gånger och var tvungen att kolla nyheterna och se vem som vunnit valet. Varför? Mitt liv fortsätter som vanligt oavsett om det är Obama eller Romney som styr där borta i staterna. Ändå känns det viktigt. Inget är ju som bekant svart eller vitt och Obamas tid som president har lämnat efter sig viss besvikelse för många amerikaner, men det vore ännu mer tragiskt om USA fått en president vars politik exkluderar vissa människors grundläggande rättigheter.

 

Tycker jag. Det kan bli en lång debatt men det får bli en annan gång. Om någon vill. Jag välkomnar allt. 

Svaret är: det går bra! Vi blandar hej vilt; lite engelska, lite grekiska, lite franska och en stor del kroppsspråk och gester. Att prata med henne är nästan som ett lättare gympapass. Det gestikuleras vilt, händer flyger i luften, kroppen jobbar för fullt för att underlätta kommunikationen när det talade språket inte räcker till. Vill jag säga att jag tycker om att springa gör jag det genom att jogga lätt på stället samtidigt som jag entusiastiskt håller upp ena handen knuten i en tummen-upp-gest. Det blir levande och ovanligt och säkert ser det inte riktigt klokt ut för den som råkar passera utifrån. 

Men det är så härligt på något vis. Och det slår mig hur mycket vi vet om varandra och hur mycket vi har att "prata" om trots att vi inte har något gemensamt talspråk. Det är mäktigt! Det slår mig också hur lätt förspänt man har det när man skall bygga en relation med någon som faktiskt talar ett språk som man förstår. Nästan lyxigt på något vis. Som att spela golf med ett jättestort fotbollsmål som hål. 

 

Hushållerska E dammar och torkar och putsar i mitt rum varje dag. Och hon byter mina lakan och lägger små prydliga högar med strukna kläder på mitt skrivbord. Det är ett märkligt sätt att leva på tycker jag som ända sedan jag var typ 10 har tvättat mina kläder själv och haft det perfekt städat på mitt rum. Av mig själv, utan hjälp eller tjat. I början visade jag stor tacksamhet över allt E gjorde, men sedan kom jag på att det kanske inte är helt rätt. Det är ju hennes jobb, det handlar om att ge och ta och hon får månadslön för att putsa min spegel. Som att sitta i kassan på ICA eller vara en högt uppsatt minister i regeringen. Varken mer eller mindre viktigt.

 

Så istället gör jag tummen-upp och säger "fint!" när jag hittar mina trosor oklanderligt strukna och vikta när jag kommer hem. För att visa min uppskattning bara. Uppmuntran behöver ju alla, gärna jämt, hela tiden och hur mycket som helst. 

 

Här har ni oss!

Jag måste berätta om vår hushållerska. Vi kan kalla henne E. Hon är här fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen och sköter all markservice i huset. Hon städar, dammar, torkar, diskar, bäddar, putsar, lagar mat, tvättar och stryker allt. Även strumpor. 

Det är ett annorlunda liv som jag i början hade svårt att vänja mig vid eftersom jag alltid har städat efter mig själv och dessutom tyckt att det varit ganska tillfredsställande. Plötsligt har det gått upp för mig hur mycket tid man får över när man aldrig behöver göra såntdär. Dammsuga huset. Putsa speglar. Skura toaletten. Byta sängkläder. Hänga tvätt. En oas av timmar som kan läggas på så mycket annat som man kanske tycker är roligare. För många kan det säkert vara skönt. 

Det nyttiga med att byta miljö och vanor är att det plötsligt blir så tydligt hur man själv vill ha det. På de här två månaderna har jag kommit till mängder med insikter om hur jag vill ha mitt liv. Jag vill leva ett gott, tryggt och kärleksfullt liv som materiellt är ganska småskaligt, men av hög kvalité. Jag vill ha ett vackert men inte för stort hus, och jag vill hålla ordning i det själv. Jag vill gå ut med mina egna sopor och jag vill tvätta min egen tvätt och putsa mina egna speglar och allt såntdär. För att jag mår bra av det, och för att det får mig att känna mig behövd. Jag funderade lite på om det sista i sig inte är en ganska tragisk känsla men kom fram till att den nog är ganska mänsklig. Det måste vara fler än jag som känner tillfredsställelse av att få göra rätt för sig. 

Egentligen hade jag tänkt berätta mer om hushållerskan E's och min relation, men nu hinner jag inte riktigt det. Jag har ju en ledig dag att ta vara på. Men ikväll så! Då skall ni få höra om en vänskap som saknar ett gemensamt språk, ja, egentligen alla sorters gemensamma referensramar, men som ändå är väldigt fin och på riktigt. 

Igår hände det. När jag plockade upp Persa efter hennes eftermiddagsvila gav hon mig en bamsekram och utbrast förtjust "ÄKA DEJ!" för allra första gången någonsin. Jag blev så paff att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra.

 

Så jag kramade tillbaka hårt, hårt och skrattade samtidigt som jag blev alldeles tårödg och osmickrat rödmosig i ansiktet. Persa höll på att kinka av skratt. "ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ!" fortsatte hon i extas och jag skrattade, kramade och grät om varannat.

Jag är inte helt säker på att hon på riktigt har förstått innebörden av "jag älskar dig" ännu, men det gjorde liksom inte så mycket. Kanske hade hon lika gärna kunnat säga "mera mat" elller någon annan vardaglig svensk fras som jag har försökt lära henne – eller kanske inte? En tvåårings förmåga till att förstå  hur saker hänger ihop skall man inte underskatta.

Är det inte fint?

                 

Vi har börjat med lite nya morgonrutiner den här veckan. Istället för att äta frukost i framför TV:n går vi ner till köket istället. Där sitter vi med ett tänt mysljus som Persa med stor förtjusning får blåsa ut när hon har ätit upp. När vi är klara går vi upp på övervåningen och leker och "dassar" allt vad vi har till tonerna av Ulf Lundells allra bästa låtar. Jag tänkte att jag skulle försöka föra vidare det musikaliska arv som min pappa har gett mig under min barndom. Den vassa äggen. Kyssar och smek. Gå upp på klippan. Evangelie. Öppna landskap. Tre bröder.

Alla är dom så fina.

Hur många nya artister som Idol-juryn och och alla de där än tar fram, så vinner i slutändan ändå alltid de gamla härliga fina sångarna och sångerskorna som är proppade fulla med känslor och minnen från en tid som var för längesedan. Som Ulf Lundell till exempel. När jag lyssnar på hans gubbmelankoliska musik kan jag nästan känna hur jag blir ett år igen och hänger med huvudet tungt mot pappas axel samtidigt som han taktfullt dansar med mig ända tills jag somnar. Nöjdast och tryggast i hela världen.

Fast när jag tänker efter så vet jag inte om det är jag som på egen hand minns allt det där, eller om det bara är så att jag har fått det berättat för mig så många gånger att jag intalat mig själv att minnet är mitt eget. Det finns på film i alla fall. Och det ser så mysigt ut.

Jag trodde aldrig att det skulle hända men nu har det faktiskt hänt: jag har börjat längta efter kyla. Inte såndär snö-is-och-hagel-kyla, men gärna några moln här och där eller kanske någon svalkande nordlig vind som sveper förbi lite sådär ibland.

Jag har upptäckt att det ultimata vädret stavas V-A-R-I-A-T-I-O-N. För att 30 grader varmt skall vara underbart krävs det att det under vissa perioder också är lite svalare. Och det kommer ju bli svalare här, så det är inget problem i sig. Jag blev bara så tagen när jag helt plötsligt kom på mig själv med att över huvud taget tänka i de här banorna. Jag älskar ju sommar. Och jag älskar ju värme. Och under vintrarna kan jag knappt tänka på annat än hur mycket jag skall bada och sola och grilla på min sommarö när tiden äntligen är inne. Men nu, när jag har allt detta (minus min fina sommarö), vad händer då?

I två veckors tid har jag planerat att ta några "köpa-allt-jag-behöver-och-vill ha"-timmar i Glyfada, men hittills inte lyckats få till det. Jag gjorde ett tappert försök senast idag som resulterade i att jag helt överhettad trängde mig fram bland hundratals greker på den största shoppinggstan, köpte fel ögonbrynspenna i fel färg för att sedan hoppa på första bästa (superbilliga) spårvagn och fly ner till havet och brisen.

Det känns absurt att jag, som annars vid den här årstiden vanligtvis brukar gå hemma i Sverige och svära lite i smyg över gråa skyar och iskalla vindar, nu ligger och solar vid ett blågrönt hav och mellan svettningarna önskar att temperaturen skulle sjunka med sådär 10 grader. Varannandagsväder skulle vara perfekt. Molnigt och svalt ena dagen, och soligt och hett andra. Så att man kan bada och sola men också göra vettiga saker som att gå på stan eller ta en promenad med Persa i vagnen utan att komma tillbaka och se ut som en dränkt katt.

Men snart kommer vintern även hit, och jag vet att jag i samma stund som bikinin stoppas undan lik förbannat kommer att längta tillbaka till den här värmen igen. Jag kommer önska att jag fick gå på stan och svettas och jag kommer önska att jag utan att kolla väderleksrapporten kunde bestämma mig för att ta en heldag på stranden nästa fredag. Jag vet att det kommer att bli så. Det kallas att analysera sig själv och kanske är det bra, kanske är det onödigt.

Det blev ingen tydlig slutkläm på det här inlägget. Nu är jag så trött att jag tänkte ge mig själv världens bästa present, som i det här fallet är en nybäddad säng och två sköna öronproppar. Det är nästan så att jag blir lite avundjusk på mig själv när jag tänker på det.

God natt och hej på er.

Ibland tänker jag en del på Sverige. Hur tryggt vi har det där till exempel. Det behövs inte lika många höga murar, grindar och inbrottslarm och jag känner inte en endaste en där hemma som för säkerhetens skull har en vakande polisman sittandes utanför sitt huset varje natt. Kanske möjligtvis kungen då. Men han känner jag ju å andra sidan inte. 

När jag tänker på detta så saknar jag Sverige. Och inte bara Sverige, utan hela min fina familj och alla mina fina vänner och ibland till och med vår ilska hund Stella om det vill sig riktigt illa. I ett svagt ögonblick kan jag då undra varför i hela fridens namn jag har valt att spendera ett helt år så här långt ifrån från allt det där härliga. På något vis verkar ju det lite dumt.

Igår var på flera sätt en sådan dag. Jag var trött, anade någon typ av begynnande retfull förkylning och kände mig lite allmänt "inte där". Så som man ju kan känna sig ibland. 

Men så kommer jag in efter en stunds solande i trädgården och möts av åsynen av en present med tillhörande lapp som ligger på sängen. "For your new walking adventures, xxx" stod det, och bredvid låg en en röd skokartong med Nike-logga samt ett litet vitt sidenetui från någon grekisk smyckesaffär. Min fina grekiska familj hade varit och köpt ett par nya löpsrskor till mig, och ett halsband med en berlock i form av symbolen Evil Eye med ljusblå bakgrund kantad med guld. 

Jag blev så rörd. I ren spontanglädje började jag babbla tacksamhetsfraser på svenska och bete mig generellt ostrukturerat och konstigt men trots språkmissen tror jag nog att mitt budkap framgick ändå. En sådan fin gest, av en sådan fin familj. Tänker att jag har tur som uppenbarligen har kommit till den bästa av alla braiga greklandsfamiljer, och att just det är anledningen till att det här året kommer att bli så bra.

Jag får så mycket kärlek här på dagarna. Pussar. Kramar. Små mjuka armar runt halsen. Leenden. Tyngden av trygghet i knät. Bekräftelse och ömhet som knappt vet några gränser.

Jag älskar när hon kryper upp intill mig i soffan. Jag älskar när hon sträcker upp sina armar och vill att jag skall lyfta upp henne. Jag älskar till och med när hon blir lite rädd och blyg och kramar mig hårt och länge för att söka trygghet och tröst. Det är nästan så att jag vill skrämmas lite ibland och skrika "bu!" eller så, bara för att få uppleva hennes fysiska närhet. Får man tänka så? Kanske inte.

Det gör mig stolt och glad och alldeles överlycklig att hon har kunnat knyta an till mig på det här sättet. Jag känner mig utvald. Det är som att hon ger mig världens finaste present. När jag tassar in till henne om mornarna och ser henne sitta i sin säng med hela famnen full med gosedjur och le stort mot mig med alla sina glesa tänder, då blir jag varm. Och glad. Känner mig speciell och utvald och just då är jag bara precis just där, närvarande och mottaglig, i hennes lilla flickrum som är fyllt med färgglada leksaker från golv till tak. Carpe diem ända ut i fingertopparna, varje morgon.

Det är ett fint ögonblick som ger världens bästa start på dagen. Just då är alla skrik och bråkstunder glömda och livet känns bara liksom härligt på något vis.

Det fanns en tid när jag var sådär 16-17 år då det bästa jag visste var att sova till 12. Men som den 20-åriga kvinna jag är idag har jag tänkt om. Nuförtiden går jag nästan alltid upp vid halv sex, tar en skön morgonpromenad och äter sedan frukost ensam i lugn och ro samtidigt som jag ser på när världen utanför vaknar till liv. 

Idag är det lördag. Jag är uppe ensam och huset är tyst. Persa sover. Persas föräldrar sover. Hunden sover. Jag har öppnat balkongdörren och på balkongen till huset mitt emot sitter en äldre grekisk man och också är morgonpigg. Han sitter där varje morgon. Vi har nästan blivit lite som kompisar, han och jag.  

Det här är nog den bästa stunden tror jag. Tystnad, ro och ensamhet. Tid för eftertanke och reflektion och allt annat nyttigt som man mår bra av. Jag behöver starta min dag på det här sättet. Inte för att jag är duktig och alert som ställer klockan även när jag inte behöver, utan för att jag vill och för att det är den bästa presenten jag kan ge mig själv. 

Innan jag väcker Persa måste jag bara få bjuda på en liten bild på den vackraste och härligaste grektiska tjejen jag vet. Det kan väl inte bara vara jag som blir knäsvag?

Jag har precis upptäckt systrarna Hannah Wildells och Amanda Schulmans podcast och nu är jag helt såld. Det fanns mycket klokt och förnuftig att lyssna på där. Jag laddar ner poddarna via en app som heter Podcasts men säkert finns det andra sätt att få tag på dem också. Det är Aftonbladet.se som är plattformen så kanske finns dem att hitta på hemsidan om man inte har en såndär smart telefon med tillgång till massa appar.

Jag tänkte förresten att man kunde ställa lite frågor här i kommentarsfältet om man vill. Om Grekland, om bebiskärlek, om kreativitet, om att våga testa nytt eller bara om något helt annat om man hellre vill det. Är det roligt? Jag blir så glad och förvånad när jag ser att ni som läser här börjar bli ganska många nu. 

 

Det hedrar er – och mig. Tack. 

... kan göra mig väldigt sugen på att skaffa barn. Stora och små, pojkar och flickor, ljusa och mörka, tuffa, söta och coola. Blir lite som en 9-åring igen som bara vill klä på och klä av, klä upp och klä ut. 

Sitter på balkongen försöker ta vara på den fina kvällen. Solen står lågt och värmer skönt fortfarande fastän klockan snart är halv nio. Jag blir alltid så sentimental av såna här kvällar, och detta trots att omgivningen runt omkring mig sig inte är särskilt vacker alls. Inget hav, ingen horisont, inga kala klippor. Bara ett vanligt område i centrala Kungsbacka med tegelhus, en gata och några träd. Vardagligt. Tryggt. Svenskt. Inget speciellt över huvud taget egentligen.

Men jag har kommit på att det är lättare att uppskatta det lilla när man i bakhuvudet vet att man inom en snar framtid kommer att byta lilla Sverige mot ett annat (i och för sig också ganska litet, men ack så främmande) land. När jag jag var ute och gick i morse såg jag för första gången på riktigt hur vacker (ja, vacker!) Kungsbackaån faktiskt är. Okej, vattnet i sig är avloppsbrunt och ganska motbjudande, men ändå. Spegelblankt var det i alla fall och med små fina båtar guppandes här och var. Och kisade man lite så såg vattnet ändå (nästan) lite lockande ut.

Samma sak var det när jag var på Hemköp härsomdagen. För herre min gud, vilka trevliga kassörskor vi har! Att man aldrig tänkt på det innan. Och Kesella, som för övrigt utgör en betydande del av min dagliga kost, finns det över huvud taget i Grekland? Och Försvarets otroligt jättebraiga hudsalva, hur skall man klara sig utan den? Och syrener som doftar så gott i maj? Och snöslask och Arne Weise i rutan på julafton? (Fast vänta, han har väl ändå slutat som julvärd nu?)

Och sötsliskig sill och svenska jordgubbar och Valborgsbrasa och påskkärringar och Melodifestivalen och Christer Björkman och Kungsmässan och sensommarkvällar och iskalla nattdopp och en herrans massa tåg som aldrig går?
Hur, hur, hur?

Det är sånt jag funderar på ibland när jag ser dagarna swischa förbi i kalendern. 

 

Men visst längtar jag ändå.

Där jag trivs som bäst.

... så har jag bokat en enkel biljett till Aten i höst. Enkel biljett! Mer backpacker-spontanaktigt än så här blir det nog inte. Fast jag skall inte backpacka. Jag skall bo tryggt och säkert hos en härlig grekisk familj och vara au pair åt deras förtjusande 1,5-åriga dotter. Jag åker i september och kommer hem i september igen, fast ett år senare. Det känns roligt, spännande, fantastiskt, fruktansvärt, himlastormande, pirrigt, ångestladdat och alldeles, alldeles underbart.

Mormors spontana reaktion när hon fick reda på att jag hade bestämt mig var ett förfärat "NEEJ!" Och jag förstår henne. Någonstans inom mig skriker det också ett litet, litet "nej" för ja, jag är trygg och bekväm av mig och ja, jag tycker egentligen inte om stora, plötsliga förändringar. Men ibland måste man ju utmana sig själv lite, tänker jag. Testa något annat och se om vänner, familj, Sverige-tryggheten och GP är livsviktiga förutsättningar för att leva ett gott liv. Förmodligen blir svaret ja, och då vet jag ju det. Men innan den insikten slår mig skall jag se till att skaffa mig massor av nya, bra och nyttiga erfarenheter, samt kanske träffa en stilig grek eller två. Och så skall jag ringla äkta olivolja över min goda, grekiska sallad och äta riktig Tzatziki gjord av självaste kocken Kostas himself – eller vad man nu heter i Grekland.

Jag har hopp, framtidstro och magpirr.

 

Och inte en endaste resväska som är tillräckligt stor nog!

Jag styr. Jag bestämmer. Jag gör.  Jag ser till att leva det liv jag vill leva utifrån alla mina goda förutsättningar.

Och det känns så bra.

Sitter och läser Fridah Jönssons kolumn i Metero som handar om hur lätt det är idag att rykten och icke önkad information sprids fritt och okontrollerat på internet. Fullt tilllgängligt för vem som helst att läsa, tycka, tänka och värdera. Fridah skriver om en blogg som någon startat och som går ut på att skriva skvaller om olika ungdomar i hennes hemort. Alla som omskrivs i bloggen benämns med både för- och efternamn. Helt blottat och naket – och förmodligen också helt onöskat.

Googlar mig själv för att ta reda på om det florerar något skandalaktigt i mitt namn där ute i cyberspace. Får upp mitt Facebok-konto, min Twitter-profil, kontaktinformation från hitta.se samt en länk till ett youtube-klipp med en kortfilm som jag och två kompisar gjorde i tvåan på gymnasiet. Och så en gammal blogg också – från när jag var 16. Väldigt oskyldig med bilder på min dåvarande katt och hurtiga inlägg i stil med: Hej! Idag har jag pluggat geografi hela dagen och nu skall jag duscha och sedan skall jag på släktmiddag. Hej då!

Ingen nakenchock. Inga fylleskandaler. Såklart. Men ändå, man vet ju aldrig. Är glad att jag inte varit så Carolina Gynning-aktig hittills i mitt liv och inte måste stå till svars för massa konstiga saker som jag med tiden ångrat att jag gjort. För när allt finns sparat på world wide web verkar det minst dagt vara ganska svårt att bli av med sina små tonårssnedsteg. Känns förvirrande stort och ogreppbart.

Det var bättre förr?
Kanske lite.

Har fått en släng av en sanslös jävlaranamma-motivation de senaste dagarna. Känner en stark längtan till att inte bara äta vettiga mängder mat utan även till att återfå en frisk och sund kropp. Dricker näringsdrycker och får blandade känslor – men struntar i det. I alla fall nu. Efter frukosten idag kom jag på att jag faktiskt har makten att välja hur jag vill må och vilka känslor jag vill skall få ta plats. Intalar mig själv att extra näringstillskott är bra för mig och att jag behöver det.
För så är det bara och om den saken finns det inte mycket mer att säga. Punkt.

Försöker se kroppen lite som en maskin som jag skall hålla igång; underhålla, vårda och få till att fungera. Lite som att tanka en bil med någon extra Shell V-PowerKing-smörja eller vad det nu kallas. Känner mig lite naiv som tar så lätt på allt just nu, men jag märker att jag mår bra av det och då kan det väl inte vara helt fel i alla fall.

Och idag är det sol och till lunch blir det lax. Inga konstigheter.
Mer komplicerat än så behöver saker och ting kanske inte vara.

Tycker så mycket om Viveca Lärn. Jag har läst alla hennes böcker flera gånger om och lyssnt på alla hennes inläsningar av dem – också flera gånger om – utan att få det minsta nog. Förundras över hennes förmåga till att formulera sig och få med detaljer som tycks vara självklara när man läser dem men som jag själv aldrig skulle lägga märke till om jag skrev en egen bok. Lyssnade på en intervju med Viveca på radion igår och tänker att hon verkar leva ett ganska trivsamt liv. Förundrades över hennes förnöjsamhet och förmåga att tycka att saker och ting duger som de är även om de bara är just precis som de är. Det är inspirerande att se någon som verkar vara ganska helt okej nöjd med livet utan att nödvändigtvis hela tiden sträva efter mer. Lite laid back sådär, som man kan säga om man vill slänga sig med lite utländska uttryck. Borde lära mig det. Inte utländska uttryck, utan att vara lite nöjd med det jag gör. Och har. Och är.

Svårt!