Igår hände det. När jag plockade upp Persa efter hennes eftermiddagsvila gav hon mig en bamsekram och utbrast förtjust "ÄKA DEJ!" för allra första gången någonsin. Jag blev så paff att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra.

 

Så jag kramade tillbaka hårt, hårt och skrattade samtidigt som jag blev alldeles tårödg och osmickrat rödmosig i ansiktet. Persa höll på att kinka av skratt. "ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ!" fortsatte hon i extas och jag skrattade, kramade och grät om varannat.

Jag är inte helt säker på att hon på riktigt har förstått innebörden av "jag älskar dig" ännu, men det gjorde liksom inte så mycket. Kanske hade hon lika gärna kunnat säga "mera mat" elller någon annan vardaglig svensk fras som jag har försökt lära henne – eller kanske inte? En tvåårings förmåga till att förstå  hur saker hänger ihop skall man inte underskatta.

Är det inte fint?