Det fanns en tid när jag var sådär 16-17 år då det bästa jag visste var att sova till 12. Men som den 20-åriga kvinna jag är idag har jag tänkt om. Nuförtiden går jag nästan alltid upp vid halv sex, tar en skön morgonpromenad och äter sedan frukost ensam i lugn och ro samtidigt som jag ser på när världen utanför vaknar till liv. 

Idag är det lördag. Jag är uppe ensam och huset är tyst. Persa sover. Persas föräldrar sover. Hunden sover. Jag har öppnat balkongdörren och på balkongen till huset mitt emot sitter en äldre grekisk man och också är morgonpigg. Han sitter där varje morgon. Vi har nästan blivit lite som kompisar, han och jag.  

Det här är nog den bästa stunden tror jag. Tystnad, ro och ensamhet. Tid för eftertanke och reflektion och allt annat nyttigt som man mår bra av. Jag behöver starta min dag på det här sättet. Inte för att jag är duktig och alert som ställer klockan även när jag inte behöver, utan för att jag vill och för att det är den bästa presenten jag kan ge mig själv. 

Innan jag väcker Persa måste jag bara få bjuda på en liten bild på den vackraste och härligaste grektiska tjejen jag vet. Det kan väl inte bara vara jag som blir knäsvag?