... och så har den här förödande viktnedgångstrenden äntligen vänt. Förvirrad. Förundrad. Frustrerad. Men glad. Tänker att jag har gjort rätt och att det är bra. Föröker att inte hänga upp mig på detaljer som får mig att må dåligt, utan bara se detta som ett tecken att jag är på rätt väg. Inte stirra mig blind på helt belydelselösa siffror utan istället njuta av att jag har lite mer energi och orkar lite mer. Använder mitt intellekt och försöker separera tankar som är friska från tankar som är sjuka. Har så svårt för vad gränsen där egentligen går, men det hjälper att höra från folk som kan att det faktiskt finns en markant skillnad där. Att det som jag så länge trott är jag kanske inte riktigt är det när allt kommer kring. Har lite svårt att separera ut det där men väljer att lita på dom som tack vare sin kunskap och förståelse har vunnit hela mitt förtroende. Nu är det bara att fortsätta i samma riktning – framåt. Målmedvetet. Konsekvent. Klokt.

Allt är precis som det skall och det är det enda som räknas just nu.

Önskar att jag kunde vara lite mer aktiv här. Mest för min egen skull kanske, för att jag nog skulle behöva skriva av mig ibland och sätta ord på allt som rör sig där uppe i huvudet. Men det är lite som att tiden inte räcker till just nu. Dagarna går ganska fort oavsett om jag ägnar dom åt att passa bebisar, ägna mig åt något kreativt eller bara vara lite välförtjänt ledig. Äta och vila och ta hand om mig själv – på riktigt. Fokusera.

Inser att tiden går skrämmande fort. Veckorna tickar förbi och snart tycks våren verka blomma ut igen i all sin prakt. (Oj, vilken författarklyché!) Fast snöstorm i april har man ju faktiskt varit med om förr. När jag var liten till exempel, och vi skulle fira mormor som fyller år strax innan påsk och vi höll på att knappt komma hem mitt i allt snörusk och elände. Hu. Jag minns i och för sig inget av det där men jag föreställer mig att det nog inte riktigt var samma lycka som när årets första snö sakta börjar singla ner sådär lagom till lucia.

Nåväl. Jag försöker ta vara på tiden så gott det går. Sätter upp lite mål här och där och försöker var tydlig med vad jag har att kämpa mot och vad jag tvingas avstå ifrån om saker och ting inte går mot det bättre. Där jag befinner mig idag är ganska långt ifrån de planer, drömmar och visioner jag har med livet och visst gör det lite ont att acceptera att jag bara har mig själv att skylla för det. Försöker hitta en lämplig syndabock men inser att allt i slutändan ändå bara hänger på mig. Vilket ju i och för sig är bra, eftersom det också innebär att jag sitter inne med hela makten till att åstadkomma en förändring. Och förändringen pågår. Varje dag. Det går bara lite långsamt ibland.

Fastnade här ett tag av en ren slump. En liten gammal blogg från en herrans svunnen tid som känns förfärligt avlägsen. Det är lite märkligt. Vad kan det vara, max två år på sin höjd? Det är kul att tankar från den tiden finns sparade sådär. Känner igen och minns glättigheten och den där tjohejsanhoppsan-tonårs-tonen som man tydligen hade då. Inser att tiden både går väldigt snabbt och väldigt långsamt. Två år som känns som en evighet men som samtidigt egentligen ju inte är så värst lång tid när allt kommer kring.

Det börjar bli dags att göra lite framsteg igen. Kan säga rakt ut att jag redan är väldigt nöjd med det jag hittills har lyckats med, men givetvis krävs det mer än såhär. Ganska mycket mer faktiskt. Nu är det ett litet mellanmål som skall in i planeringen. Känner mig alldeles hopplös när jag inser vilket problem jag tycker att det är. Går redan runt och känner mig ganska konstant proppmätt, och att utöver det jag redan äter klämma in ytterligare mat tar emot. Väntar bara på att få känna en liten gnutta hederlig gammal hunger igen. Det går inte att undvika att allt hade varit så mycket lättare då. Lite mindre motvind och lite mer medvind. Önskar i min stillsamhet att kroppen hade varit lite mer samarbetsvillig och sänt ut signaler i stil med "ge mig mat NU, jag är utsvulten!" istället för att ständigt sätta sig till med en mättnad som aldrig tycks verka gå över. Nåväl. Det kommer väl så småningom antar jag.

Men problemet kvarstår. Eller problem och problem – egentligen är det väl inget problem i sig. Det är väl snarare jag som gör det till det. Tänker på det ibland och skäms. Ser bilder på uppsvällda Afrika-magar på nyheterna från olika svältdrabbade länder runt om i världen och känner mig totalt misslyckad över mitt lilla mellanmåls-problem. Men inget blir väl egentligen bättre för att jag känner skuld över det. Problemen kvarstår ju ändå och dessutom är dom ju egentligen också helt oberoende av varandra. Så får man tänka – och slänga i en krona eller två i någon röd bössa på stan.
Eller hela kontokortet om man hellre vill det.

Hursomhelst. Det där var väl egentligen en parentes. Mellanmål. Då dyker det direkt upp lite frågor. Vad skall man äta? Svar: står på matschemat. Det finns tusen olika förslag på allt ifrån fil och flingor till mackor och frukt och nötter. Det är bara att välja. Inte svårt alls. Det är ett konstruerat problem och man får välja sina strider om man vill komma någon vart. Så är det bara.

Men när skall man äta då? Svar: jag vet inte. Förslagsvis mellan lunch och middag, på eftermiddagen runt tre kanske. Men vad gör man om kroppen som vanligt strejkar och envisas med att vara jättemätt samtidigt som lunchen nästan står en upp i halsen trots att det var flera timmar sedan man åt sist? Då tar man mellanmålet på kvällen istället. Efter middagen, innan sängdags. Men om det nu så att man äter middag mellan halv sju och halv åtta och sedan är ganska mån om sin skönhetssömn och gärna går och lägger sig vid nio, hur skall man hinna med det då? Skall man gå och lägga sig som vanligt och sedan ställa klockan på tio och tassa upp och koka sig en tallrik gröt mitt i all sömnighet, för att sedan gå och lägga sig igen? Och vad gör man om man inte kan somna om sedan? Och får sömnbrist? Och måste börja med sömntabbletter? Och blir beroende? Och missbrukare? Och får ännu fler problem än dom man redan har?

Undanflykter – jag vet. Men lite svårt är det faktiskt. Jag får ta och storstäda. Kommer alltid på så bra lösningar då.

Dunk, dunk, dunk. Nu sitter jag på tåget till Mora igen. Åker första klass med ett gäng lågmälda kostymnissar och trivs riktigt bra i min stol. Eller fåtölj. Det är ganska skönt att åka tåg ändå. Det är sällan som jag sitter still längre stunder men nu har jag ju inte så mycket till val. Då kan man få ganska mycket gjort faktiskt. Som att virka lite till exempel.

Det har varit lite tyst här den senaste tiden. Mest för att jag varken har haft ork eller tid att skriva, men också för att jag inte riktigt haft så mycket att säga. Eller jo, förresten. Snarare på grund av att jag har haft alldeles för mycket att säga och inte vetat vad av allt det där som borde få komma ut här. Svårt det där ibland, att veta vad man skall dra gränsen för vad som är för privat och vad som är vettigt nog att få stå till allmän beskådan på en liten blogg. Mycket av det som rör sig uppe i huvudet just nu mår trots allt kanske bäst av att stanna just där.

Men det finns för all del en hel del vettgt där uppe också. Oftast. Som övertygelsen om att jag gör rätt när det känns fel och att den känslan i sig inte är det minsta farlig. Bara fasligt jobbig. Och vetskapen om att jag fortsätter att göra framsteg utan att backa gör mig glad – och faktiskt lite stolt också. Om man nu får vara stolt över sig själv. Jodå, det får man.

Och nu väntar en ny Mora-vecka med förhoppningsvis ännu fler framsteg och fler nya, sundare vanor.
Det känns bra och bara lite jobbigt. Men mest bra!

Det blev en sovmorgon idag. Äntligen. Faktiskt hela tolv timmars oavbruten nattsömn i vita och alldeles lena hotell-lakan. Så välbehövligt och så fullkomligt underbart. Det är något visst med att komma bort och byta miljö ett tag, även om det bara är för ett väldigt litet tag och den nya miljön inte ligger längre bort än några kilometer. En natt på Säröhus med min fina Lina och inga som helst krav förutom att glida runt i relaxavdelningens 37-gradiga pool och hålla ett öga på de lånade morgonrockarna. Det sista var inte alls svårt eftersom våra var helt klart blötast och därför hade en helt annan färg än de andras. Det gäller att ha sina små knep. Även om det blev ganska kallt sen. Hu.

Det är märkligt hur man kan bli så fullkomligt avslagen och utmattad av att inte göra någonting. Sova tillräckligt, äta hotellfrukost vid 11, vila en stund massagestolen och sedan bara flyta runt helt planlöst i alldels lagom varmt vatten.
Jag har aldrig varit så trött som nu. Kanske är det så att man på något sätt tilllåter sig själv att slappna av så till den milda grad att det helt enkelt slår över. Trots min tolvtimmarssömn i natt hade jag absolut kunnat sova några timmar till.
Nu – fastän klockan bara är halv fem. Känns lite märkligt.

Men jag försöker ändå reflektera lite över de övriga vintsterna med ett litet kort miljöombyte. Märker att jag sätter mig själv i helt andra perspektiv och att det jag ser och känner i mina vanliga, trygga miljöer inte riktigt kommer fram på samma sätt när jag befinner mig på en lite mer okänd plats. Både på gott och ont kanske. Men mest gott. Får helt plötsligt en glimt av något i hotellrummets badrumsspegel som jag annars inte riktigt ser men som andra  runt omkring tycks verka göra hela tiden. Och att ligga och flyta på rygg i poolen och få syn på sig själv i det enorma spegeltaket blev helt plötsligt en ganska förfärlig syn. Lite läskigt, men också säkert ganska nyttigt.

Även om allt det här absolut inte bara handlar om det där som sitter utanpå, så utgör just det ändå en betydande stor bit av hela kakan. Och det går inte att undvika att allt blir så mycket lättare om den bild man har av sig själv stämmer någorlunda överens med verkligheten. Svårt att veta, det där. Vad som är vad och vad som är rätt och vad som är uppåt väggarna fel. En liten balansgång som vissa stunder är mer vinglig än andra. Men nu doftar jag i alla fall jordgubb så det räcker ett bra tag.

Kan ibland bli lite irriterad på mig själv för att jag mesar mig så. Går så långsamt framåt, liksom smyger. Istället för att köra på 100% från första början som alla kunniga människor rekommenderar, så prövar jag istället mig fram i värsta snigelfarten. Vägrar följa skrämmande stora matscheman från första dagen, utan skreddarsyr mitt eget som jag sedan ökar på lite vecka för vecka. En dl extra müsli här, lite mer kyckling där. Äggröran till lunchen började med ett ägg som sedan blev två och som nu är uppe i tre. Framsteg!

Men ibland funderar jag över om detta inte bara är plågsamt och egentligen bidrart till att dra ut på lidandet, men uppriktigt sagt så tror jag faktiskt inte det. Det är ibland svårt att skilja på vad som är sunda och icke sunda tankar, men på det stora hela så har jag alltid varit ganska försiktig av mig, vad det än har gällt. Så det här sättet kanske passar mig trots allt. Genom att ta det stegvis så hinner jag också själv hänga med rent psykiskt, och i längden så tror jag att det kommer leda till att den där polka-metoden (två steg fram – tre tillbaka) som jag kört på så länge nu inte längre kommer att anammas igen. Och det är ju bra. De små förändringar som jag tack vare fina Mora har gjort hittills har alla varit fullt bestående – trots bra och mindre bra dagar. Tar det som ett tecken på att min egensydda lilla metod faktiskt fungerar ganska bra ändå. I alla fall för mig.

Hela huset doftar av nybakat bröd, men jag känner mig ändå tyvärr alldeles förfärligt vemodig just ikväll. Hade ett sista abrupt samtal med min kloka psykoterapeut-kvinna förut idag, och utan att jag förstod hur det gick till hade vi helt plötsligt bestämt att vi inte skulle ses mer. Att ha kvar henne parallellt med min nya behandling i Mora gick tydligen inte
– vilket jag fäller en tår i smyg för.

Hon fick en kram i alla fall och jag tackade dels för den här tiden, och även för alla nya insikter hon gett mig. Det handlar uppenbarligen väldigt lite om högskolepoäng och fräna utbildningar det där, utan snarare om personkemi, sunt förnuft och lite genuin förståelse. För första gången har jag på riktigt kunnat öppna mig helt för någon inom vården, och jag har kunnat blotta alla mina svagheter och tillkortakommanden trots att det säkerligen fått mig att framstå på ett sätt som jag annars aldrig skulle tillåta. Att kunna vara helt fullkomligt ärlig och att öppet kunna säga hur jag känner och hur dåligt jag faktiskt sköter min hälsa har hjälpt mig otroligt mycket – även om framstegen rent kroppsligt hittills har varit små.

Jag lovade i alla fall att skicka ett kort och berätta hur det var i Mora. Och om hjälpen där skulle visa sig vara otillräcklig för mig var jag varmt välkommen tillbaka. Det kändes tryggt. Gick därifrån med känslan av att vara aningen mer ensam, men också aningen mer skyddad. Som att strändigt ha en livvakt efter sig ungefär. En såndär stor och läskig en – med världens pondus. En mörk snubbe som aldrig viker en min eller säger ett knyst utan bara står där alldels blixt stilla och är hundra procent redo att närsomhelst anropa en full piket-styrka om faran skulle vara framme. Ungefär så.
Tänker att det nog är en ganska bra känsla ändå.