Dunk, dunk, dunk. Nu sitter jag på tåget till Mora igen. Åker första klass med ett gäng lågmälda kostymnissar och trivs riktigt bra i min stol. Eller fåtölj. Det är ganska skönt att åka tåg ändå. Det är sällan som jag sitter still längre stunder men nu har jag ju inte så mycket till val. Då kan man få ganska mycket gjort faktiskt. Som att virka lite till exempel.

Det har varit lite tyst här den senaste tiden. Mest för att jag varken har haft ork eller tid att skriva, men också för att jag inte riktigt haft så mycket att säga. Eller jo, förresten. Snarare på grund av att jag har haft alldeles för mycket att säga och inte vetat vad av allt det där som borde få komma ut här. Svårt det där ibland, att veta vad man skall dra gränsen för vad som är för privat och vad som är vettigt nog att få stå till allmän beskådan på en liten blogg. Mycket av det som rör sig uppe i huvudet just nu mår trots allt kanske bäst av att stanna just där.

Men det finns för all del en hel del vettgt där uppe också. Oftast. Som övertygelsen om att jag gör rätt när det känns fel och att den känslan i sig inte är det minsta farlig. Bara fasligt jobbig. Och vetskapen om att jag fortsätter att göra framsteg utan att backa gör mig glad – och faktiskt lite stolt också. Om man nu får vara stolt över sig själv. Jodå, det får man.

Och nu väntar en ny Mora-vecka med förhoppningsvis ännu fler framsteg och fler nya, sundare vanor.
Det känns bra och bara lite jobbigt. Men mest bra!