Några små tankar
2011-11-24 @ 20:41:30
Det känns på något sätt lite som att jag gör ett litet kliv ut ur garderoben här. Faktiskt. Inte den garderoben, men kanske en annan. Om det nu finns fler. Vaknade inatt och kände djup ånger över vad jag gett mig in på och gick genast in och lösenordsskyddade den här sidan. Somnade igen. Så lättad.
Men idag möttes jag av en mycket teknik-förvirrad mormor som med upprördhet i rösten undrade vad det var för konstig kod som datorn ville att hon skulle ange för att få läsa allt klokt och fint som hennes barnbarn skrivit.
Morfar nickade instämmande.
Jag tog till mig av den lilla komplimangen och tänkte ett varv till. Och så ändrade jag mig igen, gick in och tog bort lösenordet och svalde min förbannade stolthet en gång för alla. I flera år har jag skrivit om allt mellan himmel och jord men hela tiden lyckats gå runt det som mina tankar ändå kretsat kring allra mest. Jag har skrivit och skrivit och skrivit om allt annat och tänkt att om jag bara låter det som på riktigt är viktigt vara osagt kommer allt nog lösa sig ändå tillslut. Vilket fiffigt litet knep. Synd bara att det inte riktigt fungerade.
Jag har alltid nog velat förmedla till allt och alla hur stark och självständig jag är och hur jag oavsett omständigheter kan se till att klara precis vad som helst. Alltid. Hela tiden. Jag har velat ställa mig mitt på torget i Kungsbacka med en jättestor megafon och skrika: "HALLÅ ALLIHOPA! TITTA PÅ MIG HUR FANTASTISKT BRA JAG MÅR!"
Men så har det ju inte alltid varit. Och först nu har jag väl insett att det faktiskt är okej att det är så ibland.
Men så tänker jag att man ju visst inte behöver skriva om sina brister och sorger såhär till allmän beskådan. Man behöver ju faktiskt inte skriva alls överhuvudtaget om man inte vill. Folk går igenon kriser och misärer utan att skriva milsvis med text om det och det verkar ju gå bra det med. Men jag vill ju faktiskt skriva. Och då får det nog bli såhär ändå.
Livet är en berg-och-dalbana ibland och ensam är väl inte alltid stark och allt det där. Tänker på det ibland och tänker att det nu äntligen är min tur att vara lite lagom sårbar i någon liten blogg som någon kanske läser någon gång ibland.
Bara för att jag behöver det och för att det faktiskt känns helt okej just nu.
Tankar och funderingar
Permalink
Men idag möttes jag av en mycket teknik-förvirrad mormor som med upprördhet i rösten undrade vad det var för konstig kod som datorn ville att hon skulle ange för att få läsa allt klokt och fint som hennes barnbarn skrivit.
Morfar nickade instämmande.
Jag tog till mig av den lilla komplimangen och tänkte ett varv till. Och så ändrade jag mig igen, gick in och tog bort lösenordet och svalde min förbannade stolthet en gång för alla. I flera år har jag skrivit om allt mellan himmel och jord men hela tiden lyckats gå runt det som mina tankar ändå kretsat kring allra mest. Jag har skrivit och skrivit och skrivit om allt annat och tänkt att om jag bara låter det som på riktigt är viktigt vara osagt kommer allt nog lösa sig ändå tillslut. Vilket fiffigt litet knep. Synd bara att det inte riktigt fungerade.
Jag har alltid nog velat förmedla till allt och alla hur stark och självständig jag är och hur jag oavsett omständigheter kan se till att klara precis vad som helst. Alltid. Hela tiden. Jag har velat ställa mig mitt på torget i Kungsbacka med en jättestor megafon och skrika: "HALLÅ ALLIHOPA! TITTA PÅ MIG HUR FANTASTISKT BRA JAG MÅR!"
Men så har det ju inte alltid varit. Och först nu har jag väl insett att det faktiskt är okej att det är så ibland.
Men så tänker jag att man ju visst inte behöver skriva om sina brister och sorger såhär till allmän beskådan. Man behöver ju faktiskt inte skriva alls överhuvudtaget om man inte vill. Folk går igenon kriser och misärer utan att skriva milsvis med text om det och det verkar ju gå bra det med. Men jag vill ju faktiskt skriva. Och då får det nog bli såhär ändå.
Livet är en berg-och-dalbana ibland och ensam är väl inte alltid stark och allt det där. Tänker på det ibland och tänker att det nu äntligen är min tur att vara lite lagom sårbar i någon liten blogg som någon kanske läser någon gång ibland.
Bara för att jag behöver det och för att det faktiskt känns helt okej just nu.
Kommentarer
Postat av: Mormor Miriam
Underbara Du!
Postat av: Sofie
sv: Tack! Det hoppas jag med :)
Postat av: Helena
Åh, tack så, vad glad jag blir!!
Jag tycker att din blogg är himla mysig med :) Kram!
Postat av: a du
en av de bättre texterna.
Postat av: Anonym
håller med föregående talare. stort att du är så ärlig.
Postat av: gammalmoster Ingvor
Man måste vara modig för att våga, och det är stort.
Kram !
Postat av: Anonym
tårarna bara rinner. Vet inte riktigt om det är lycka, chock, avund eller ren sorg som rinner ner för mina kinder..Men jag vet att du är en av de starkaste människorna jag känner och jag beundrar dig så
Postat av: Erica Frankeståhl
Du är så himla bra, skriver så klokt!
Tack för dina stärkande kommentarer, jag har tänkt en del på sistone och livet är för kort för att bekymra sig. Jag vill bara leva, jag är ju faktsikt super hur som, och det är du med!
Kram
Trackback
