Hela huset doftar av nybakat bröd, men jag känner mig ändå tyvärr alldeles förfärligt vemodig just ikväll. Hade ett sista abrupt samtal med min kloka psykoterapeut-kvinna förut idag, och utan att jag förstod hur det gick till hade vi helt plötsligt bestämt att vi inte skulle ses mer. Att ha kvar henne parallellt med min nya behandling i Mora gick tydligen inte
– vilket jag fäller en tår i smyg för.

Hon fick en kram i alla fall och jag tackade dels för den här tiden, och även för alla nya insikter hon gett mig. Det handlar uppenbarligen väldigt lite om högskolepoäng och fräna utbildningar det där, utan snarare om personkemi, sunt förnuft och lite genuin förståelse. För första gången har jag på riktigt kunnat öppna mig helt för någon inom vården, och jag har kunnat blotta alla mina svagheter och tillkortakommanden trots att det säkerligen fått mig att framstå på ett sätt som jag annars aldrig skulle tillåta. Att kunna vara helt fullkomligt ärlig och att öppet kunna säga hur jag känner och hur dåligt jag faktiskt sköter min hälsa har hjälpt mig otroligt mycket – även om framstegen rent kroppsligt hittills har varit små.

Jag lovade i alla fall att skicka ett kort och berätta hur det var i Mora. Och om hjälpen där skulle visa sig vara otillräcklig för mig var jag varmt välkommen tillbaka. Det kändes tryggt. Gick därifrån med känslan av att vara aningen mer ensam, men också aningen mer skyddad. Som att strändigt ha en livvakt efter sig ungefär. En såndär stor och läskig en – med världens pondus. En mörk snubbe som aldrig viker en min eller säger ett knyst utan bara står där alldels blixt stilla och är hundra procent redo att närsomhelst anropa en full piket-styrka om faran skulle vara framme. Ungefär så.
Tänker att det nog är en ganska bra känsla ändå.