Sitter och läser Fridah Jönssons kolumn i Metero som handar om hur lätt det är idag att rykten och icke önkad information sprids fritt och okontrollerat på internet. Fullt tilllgängligt för vem som helst att läsa, tycka, tänka och värdera. Fridah skriver om en blogg som någon startat och som går ut på att skriva skvaller om olika ungdomar i hennes hemort. Alla som omskrivs i bloggen benämns med både för- och efternamn. Helt blottat och naket – och förmodligen också helt onöskat.

Googlar mig själv för att ta reda på om det florerar något skandalaktigt i mitt namn där ute i cyberspace. Får upp mitt Facebok-konto, min Twitter-profil, kontaktinformation från hitta.se samt en länk till ett youtube-klipp med en kortfilm som jag och två kompisar gjorde i tvåan på gymnasiet. Och så en gammal blogg också – från när jag var 16. Väldigt oskyldig med bilder på min dåvarande katt och hurtiga inlägg i stil med: Hej! Idag har jag pluggat geografi hela dagen och nu skall jag duscha och sedan skall jag på släktmiddag. Hej då!

Ingen nakenchock. Inga fylleskandaler. Såklart. Men ändå, man vet ju aldrig. Är glad att jag inte varit så Carolina Gynning-aktig hittills i mitt liv och inte måste stå till svars för massa konstiga saker som jag med tiden ångrat att jag gjort. För när allt finns sparat på world wide web verkar det minst dagt vara ganska svårt att bli av med sina små tonårssnedsteg. Känns förvirrande stort och ogreppbart.

Det var bättre förr?
Kanske lite.