Favoritsysselsättningen hos den unga lilla damen är att gunga. Högt och lågt och snabbt och långsamt. Helst med dockan Kostas i famnen och helst skall man sjunga sången som går något i stil med koúnia, bella, na-na-na-na-na-na samtidigt.

 

Egentligen är den jättemycket längre men jag kan inte mer än så, så jag kör samma textrad om och om igen tills de andra föräldrarna och barnen på lekplatsen ger mig konstiga blickar.  Nu sover hon. Idag var det min första läggning utan att föräldrarna var hemma. Allt gick bra och vi har lekt och busat på eftermiddagen, badat i badkaret, ätit middag och druckit kvällsmjölk i soffan och sett på tecknade Bananer i pyjamas.

Jag är så tacksam över att hon har accepterat att jag är här. För henne är det ju till en början knappast enbart en stor vinst med tanke på att min närvaro innebär att hon får umgås mindre med sina föräldrar. Det är en smart tjej vi har att göra med. Viljestark och känslig, bestämd och på sin vakt. Hon jublade inte av lycka de första dagarna när hon lämnades ensam med mig. Hon visste hur hon ville ha det, och det var MAMAS och BABAS som gällde utan kompromisser.

Men nu har jag vunnit hennes förtroende och hon har välkomnat mig in i sin lilla värld. Och jag får en stor klump i halsen av lycka och tacksamhet när jag skall plocka upp henne på mornarna och möts av ett stort leende och två små uppsträckta tvååringsarmar som bjuder in mig till att ta henne i famnen. 

Eller när jag bär henne med från lekplatsen och hon är trött, och samma goa tvååringsarmar är hårt virade om min hals och kroppen är tung och avspänd. Liksom trygg.

 

Eller när jag får en spontanpuss utan anledning. Eller när hon ropar mitt namn och vill att jag skall komma trots att både mamas och babas sitter bredvid henne och hon egentlgen har all anledning att vara hur nöjd som helst. 

 

Sånt gör mig varm.