Idag är det en speciell dag! Någon som kan gissa?

Det är tisdag. Ja. 
Den 13 november. Ja. 
En månad kvar till lucia. Ja. 
Dagen före onsdag. Ja. 

Men: en grej till! Idag avslöjas vem som blir... tamtaratamtaratam... ÅRETS JULVÄRD! Hurra! Alltid lika spännande – tycker jag. Kanske är jag en av få som känner så kom jag på nu. Hoppas inte. 

Julvärdar vi minns: 

Arne Weise
Mr Julvärd nr 1. The Man. Urfadern. I alla fall för dem som tillhör mig generation. När jag var liten var jag (och är i och för sig fortfarande) väldigt känslig för förändringar, så jag tog det hårt när det stod klart att Arne skulle sluta. Hur skulle julen bli nu? Utan allas vår Arne? Aldrig som förr? Hur skulle det gå? Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite gulligt, men just där och då gällde det livet. Nästan. 

Lotta Bromé
Nästan lite som den kvinnliga versionen av Weise. Bra efterträdare! Kommer dock inte ihåg så mycket mer av hennes prestation. 

Ernst Kirchsteiger
Min favorit! Tycker så mycket om Ernst och hans bara fötter. Lika härlig på sommaren som på vintern. Borde fått köra några år till.

Ingvar Oldsberg
En annan favorit! Gamla trygga På Spåret-Ingvar. Skön röst, bra stämning. Bra val.

Kalle Moraeus

Förra årets värd. Missade honom helt eftersom vi satte på TV:n en kvart för sent. Men Kalle och hans spelmän är ju alltid så bra så visst måste väl även julvärderidet varit lyckat. 

Och i år? Jag vet inte. Någon spelsajt tippade Gina Dirawi som mest trolig. Hon är duktig men jag hoppas på någon med lite mer trygg-jultomte-känsla. Som Lasse Bengtsson från Nyhetsmorgon till exempel. Eller Malou von Sivers från Efter Tio. Eller Leif Loket Olsson. Eller Mark Levengood? Markoolio? Renée Nyberg? 

 

Direktsänd presskonferens kl 16 och jag sitter bänkad såklart.  

Måndag igen! Soligt och härligt ute, frisk och klar luft. Det gillar jag. Vi sitter i soffan och tittar på den dagliga morgon-TV:n. Just nu är det Blue's Clues, ett program med en riktig människokille som vandrar runt i en tecknad värld. Dubbat, nästan värre än Vanish-reklamen. Lite gulligt ändå.

Titta på den här bilden.

Så ser det ut överallt här. Jag reagerar nästan inte längre. Här om dagen kom jag på mig själv med att kasta en kletig våtservett i diket, bara sådär. Jag kan förstå att trenden är svårt att bryta. Det är lätt att få en känsla av att det ändå inte spelar någon roll när det ändå ser ut som det gör. Och vem vill gå med en kletig våtservett i fickan när man lika gärna kan slänga den på makren?

Så tänkte mitt lata jag, men överjaget är mycket klokare än så coh skall härdanefter se till att det inte händer igen. Det är ju höjden av lathet och inte det minsta försvarbart på något vis alls. 

Veckans Instagram-skörd!
      

Varje gång jag nattar Persa när hon skall sova middag kör vi alltid samma rutin. Avslappningsmusik på, nappen i munnen, gosekaninen i ena handen och snuttefiltarna i den andra. Jag sätter mig på en liten röd ministol bredvid sängen och klappar henne på magen samtidigt som vi pratar om vad vi skall göra när hon han sovit klart. Vi säger alltid att vi skall byta blöja, ta på nya kläder, gå ner till köket och äta antingen frukt eller yoghurt, dansa eller gå till lekplatsen om det är fint väder. Sedan pussar jag henne på pannan, munnen och kinderna och säger att jag älskar henne och att hon är bäst. Samma sak, två gånger om dagen. Det är en sådan fin stund. 

Därför var det så roligt det som jag fick se igår. När jag kom in i Persas rum efter att först ha plockat undan alla tusen små leksaker som hon spritt ut över hela vardagsrumsgolvet (ja, det brukar bli så), så fick jag se hur hon hade dragit fram den lilla röda ministolen och satt sig bredvid sängen i vilken hon noggrant stoppat om sin lilla docka. Och så satt hon där, med handen på dockans hårda plastmage och viskade små ord som "nani" (sova), "kounia" (gunga), "káto" (ner), "roucha" (kläder), "pána" (blöja), "äkar dej" och "bäst" samtidigt som hon försökte trycka in en av sina alldeles för stora nappar i den alldeles för minimala dockmunnen.

Det berörde mig så starkt att se att jag gjort något sorts avtryck i på henne. Att hon ser, upplever, lär, tycker om och tar efter. Att jag är en del av hennes liv och att det ju faktiskt är riktigt jäkla stort och viktigt.

Min fredagspresent till mig själv idag blev att ta ett hett kvällsbad i badkaret bland alla Persas plastankor. Vi delar badrum hon och jag, så därför blir det så. Dessutom får jag i och med detta som en liten bonus även tillgång till ett halkskydd med fiskar på som ändrar färg och varnar när vattnet är för varmt. Det ni!

Imorgon är det lördag och jag är ledig. Det är något alldeles speciellt med kvällen före min lediga dag. Den är nästan bättre än den själva lediga dagen i sig. Allt känns så lovande och möjligt och jag kan sitta och smida små roliga planer. Jag trivs så bra med vardagarna med Persa men jag hade nog aldrig orkat om jag inte haft min lediga dag. Min dag. Då bestämmer bara jag och jag gör bara det jag själv vill, precis när jag vill och precis hur jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. Det är så skönt, trots att denna "någon annan" är en supergo och underbar nästan-två-åringsom flera gånger om dagen förtjust skriker "ÄKAR DEJ!" så att man för en stund känner sig som världens härligaste icke-mamma. 

God natt!

Det regnar (ja, faktiskt!) ute och jag är trött. Inte utmattad-trött utan mer mys-trött. Jag sov inte så bra i natt. Vaknade flera gånger och var tvungen att kolla nyheterna och se vem som vunnit valet. Varför? Mitt liv fortsätter som vanligt oavsett om det är Obama eller Romney som styr där borta i staterna. Ändå känns det viktigt. Inget är ju som bekant svart eller vitt och Obamas tid som president har lämnat efter sig viss besvikelse för många amerikaner, men det vore ännu mer tragiskt om USA fått en president vars politik exkluderar vissa människors grundläggande rättigheter.

 

Tycker jag. Det kan bli en lång debatt men det får bli en annan gång. Om någon vill. Jag välkomnar allt. 

Svaret är: det går bra! Vi blandar hej vilt; lite engelska, lite grekiska, lite franska och en stor del kroppsspråk och gester. Att prata med henne är nästan som ett lättare gympapass. Det gestikuleras vilt, händer flyger i luften, kroppen jobbar för fullt för att underlätta kommunikationen när det talade språket inte räcker till. Vill jag säga att jag tycker om att springa gör jag det genom att jogga lätt på stället samtidigt som jag entusiastiskt håller upp ena handen knuten i en tummen-upp-gest. Det blir levande och ovanligt och säkert ser det inte riktigt klokt ut för den som råkar passera utifrån. 

Men det är så härligt på något vis. Och det slår mig hur mycket vi vet om varandra och hur mycket vi har att "prata" om trots att vi inte har något gemensamt talspråk. Det är mäktigt! Det slår mig också hur lätt förspänt man har det när man skall bygga en relation med någon som faktiskt talar ett språk som man förstår. Nästan lyxigt på något vis. Som att spela golf med ett jättestort fotbollsmål som hål. 

 

Hushållerska E dammar och torkar och putsar i mitt rum varje dag. Och hon byter mina lakan och lägger små prydliga högar med strukna kläder på mitt skrivbord. Det är ett märkligt sätt att leva på tycker jag som ända sedan jag var typ 10 har tvättat mina kläder själv och haft det perfekt städat på mitt rum. Av mig själv, utan hjälp eller tjat. I början visade jag stor tacksamhet över allt E gjorde, men sedan kom jag på att det kanske inte är helt rätt. Det är ju hennes jobb, det handlar om att ge och ta och hon får månadslön för att putsa min spegel. Som att sitta i kassan på ICA eller vara en högt uppsatt minister i regeringen. Varken mer eller mindre viktigt.

 

Så istället gör jag tummen-upp och säger "fint!" när jag hittar mina trosor oklanderligt strukna och vikta när jag kommer hem. För att visa min uppskattning bara. Uppmuntran behöver ju alla, gärna jämt, hela tiden och hur mycket som helst. 

 

Här har ni oss!

Jag måste berätta om vår hushållerska. Vi kan kalla henne E. Hon är här fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen och sköter all markservice i huset. Hon städar, dammar, torkar, diskar, bäddar, putsar, lagar mat, tvättar och stryker allt. Även strumpor. 

Det är ett annorlunda liv som jag i början hade svårt att vänja mig vid eftersom jag alltid har städat efter mig själv och dessutom tyckt att det varit ganska tillfredsställande. Plötsligt har det gått upp för mig hur mycket tid man får över när man aldrig behöver göra såntdär. Dammsuga huset. Putsa speglar. Skura toaletten. Byta sängkläder. Hänga tvätt. En oas av timmar som kan läggas på så mycket annat som man kanske tycker är roligare. För många kan det säkert vara skönt. 

Det nyttiga med att byta miljö och vanor är att det plötsligt blir så tydligt hur man själv vill ha det. På de här två månaderna har jag kommit till mängder med insikter om hur jag vill ha mitt liv. Jag vill leva ett gott, tryggt och kärleksfullt liv som materiellt är ganska småskaligt, men av hög kvalité. Jag vill ha ett vackert men inte för stort hus, och jag vill hålla ordning i det själv. Jag vill gå ut med mina egna sopor och jag vill tvätta min egen tvätt och putsa mina egna speglar och allt såntdär. För att jag mår bra av det, och för att det får mig att känna mig behövd. Jag funderade lite på om det sista i sig inte är en ganska tragisk känsla men kom fram till att den nog är ganska mänsklig. Det måste vara fler än jag som känner tillfredsställelse av att få göra rätt för sig. 

Egentligen hade jag tänkt berätta mer om hushållerskan E's och min relation, men nu hinner jag inte riktigt det. Jag har ju en ledig dag att ta vara på. Men ikväll så! Då skall ni få höra om en vänskap som saknar ett gemensamt språk, ja, egentligen alla sorters gemensamma referensramar, men som ändå är väldigt fin och på riktigt. 

Persa sover. Jag sitter uppe i ett tomt hus och har fredagsmys med mig själv. Barnvakt. 

Jag tycker om sådana här kvällar. Det är tyst, lugnt, jag har tagit en lång dusch, tänt massor med levande ljus och satt mig med datorn i min stora säng. Jag skall lyxa till det ikväll och lägga mig tidigt så att jag är superpigg imorgon när jag har min lediga dag. Jag tänker stranden om vädret är fint och det skall det tydligen vara också.

 

Det slog mig idag att det redan är november och till och med jul snart. Ändå känns det inte alls så när jag ligger i bikini i eftermiddagssolen och får svettpärlor på överläppen. Ovant. Men härligt såklart. 

Här kommer några bilder från veckan. Kvällssol, morgonmys, promenad, balkonghäng och bästa Alex & Sigges podcast – bland annat!
      

Dagens väder: något i stil med vår. Sommarsoligt och vackert men med hög och klar luft. Det doftar nyklippt gräs. Shorts och linne funkar men skall man vara i skuggan är en kofta ganska bra att ha.

Vi har precis avslutat frukostrutinerna nere i köket och dragit oss upp till övervåningen igen. Här skall vi dansa och leka. Persa har just nu ett mycket viktigt samtal med sin giagia (mormor) i leksakstelefonen och jag vill inte riktigt störa. Det är roligt att titta på när hon leker för sig själv.

Igår hände det. När jag plockade upp Persa efter hennes eftermiddagsvila gav hon mig en bamsekram och utbrast förtjust "ÄKA DEJ!" för allra första gången någonsin. Jag blev så paff att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra.

 

Så jag kramade tillbaka hårt, hårt och skrattade samtidigt som jag blev alldeles tårödg och osmickrat rödmosig i ansiktet. Persa höll på att kinka av skratt. "ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ! ÄKA DEJ!" fortsatte hon i extas och jag skrattade, kramade och grät om varannat.

Jag är inte helt säker på att hon på riktigt har förstått innebörden av "jag älskar dig" ännu, men det gjorde liksom inte så mycket. Kanske hade hon lika gärna kunnat säga "mera mat" elller någon annan vardaglig svensk fras som jag har försökt lära henne – eller kanske inte? En tvåårings förmåga till att förstå  hur saker hänger ihop skall man inte underskatta.

Är det inte fint?

                 

Igår var det ochidagen här. Ochi betyder nej på grekiska och dagen firas för att dåvarande premiärminister Ioannis Metaxas den 28 oktober 1940 sa just nej till Mussolini när han och italienarna när de ville gå in och ockupera vissa ospecificerade platser i Grekland.

Puh. Det var nog den mest faktaspäckade meningen jag skrivit på länge. Och det med lite hjälp från Wikipedia. Tur att det finns ibland.

Hur som helst. I Glyfada var det någon form av parad för att fira allt det här nejandet, men den paraden såg jag inget av. Fick bara höra att man helst skulle hålla sig därifrån om man kunde eftersom det var så packat med folk och bilar överallt. Hela förra veckan såldes det stora grekiska flaggor i vart enda gatuhörn och tog man en promenad runt kvarteret kunde man få se oändligt många likadana flaggor hängandes ner från balkonger och andra smarta ställen där de kunde dra till sig största möjliga uppmärksamhet.

Heja Grekland. Sånt tycker jag är så härligt på något vis.

Vi firade ochidagen med att vara hemma och grilla med några av familjens goda vänner. När de goda vännerna började droppa in blev Persa lite blyg, så de tio första minuterna satt hon som ett plåster på mig och höll sina små armar hårt virade runt min hals. En sådan kärleksbetygelse. Varken självklart eller något som jag, till skillnad från hennes föräldrar, kan ta för givet och därför var jag nästan lite som lycklig då. 

 

När den första blygheten hade släppt var Persa på strålande humör igen och sprang lyckligt runt och lekte med sin fyra månader äldre kompis. Vädret var lite molnigt men varmt och jag åt goda chicken sovlaki-spett men grekisk yoghurt och en jättegod sallad som en av de goda vännerna hade tagit med sig.

Det var en fin ochidag!

            

Vi har haft en konstig vecka vädermässigt. Idag är det sommar igen och jag har legat ute i bikini och försökt suga åt mig så mycket sol jag bara kan. Vi har gått in i en årstid där man inte längre kan ta värmen för givet har jag märkt. Så jag bunkrar upp.

Igår kom familjens massör hit och gav oss varsin dryga timmes uppmjukande ayurveda-massage. Det var skönt. Till och med så skönt att jag lyckades falla i djup sömn, för att en halvtimma senare vakna upp lite förvirrat av att massören försiktigt undrade om jag möjligtvis kunde vända mig på rygg så han kunde massera andra sidan. Fredagsmys ända ut i fingerspetsarna.

Idag är det lördag och jag har min lediga dag. Som vanligt försöker jag hinna med allt det som jag tänker att jag skulle vilja hinna med i veckorna, men som vanligt blir det aldrig riktigt så. Som att åka in till Aten till exempel. Det i sig kräver ju kanske en heldag och det blir lite svårt när jag också vill hinna ligga några timmar på stranden, upptäcka nya platser omkring Voula, träna och göra som ett litet hemmaspa här hemma med ansiktsmask och bubbelbad och hela paketet. Det sista hade jag förresten tänkt göra ikväll. Skall bara träna först – och fixa lite andra viktiga saker.

 

Men sedan så!

Vi har börjat med lite nya morgonrutiner den här veckan. Istället för att äta frukost i framför TV:n går vi ner till köket istället. Där sitter vi med ett tänt mysljus som Persa med stor förtjusning får blåsa ut när hon har ätit upp. När vi är klara går vi upp på övervåningen och leker och "dassar" allt vad vi har till tonerna av Ulf Lundells allra bästa låtar. Jag tänkte att jag skulle försöka föra vidare det musikaliska arv som min pappa har gett mig under min barndom. Den vassa äggen. Kyssar och smek. Gå upp på klippan. Evangelie. Öppna landskap. Tre bröder.

Alla är dom så fina.

Hur många nya artister som Idol-juryn och och alla de där än tar fram, så vinner i slutändan ändå alltid de gamla härliga fina sångarna och sångerskorna som är proppade fulla med känslor och minnen från en tid som var för längesedan. Som Ulf Lundell till exempel. När jag lyssnar på hans gubbmelankoliska musik kan jag nästan känna hur jag blir ett år igen och hänger med huvudet tungt mot pappas axel samtidigt som han taktfullt dansar med mig ända tills jag somnar. Nöjdast och tryggast i hela världen.

Fast när jag tänker efter så vet jag inte om det är jag som på egen hand minns allt det där, eller om det bara är så att jag har fått det berättat för mig så många gånger att jag intalat mig själv att minnet är mitt eget. Det finns på film i alla fall. Och det ser så mysigt ut.

   

 

Jag kanske aldrig skulle skrivit det där sista inlägget. Idag när jag vaknade och slog upp balkongdörren möttes jag av regn och en alldeles molngrå himmel. På balkongen mitt emot min satt inte grannen och åt frukost i bar överkropp, och jag fick för första gången sedan jag kom hit dra på mig långbyxor och kofta innan jag gick ner för att göra min frukost. Helt plötsligt kändes allt väldigt svenskt och höstligt på något vis.

Men det är lite mysigt också. Och nu sitter vi här i soffan, jag och Persa och har tisdagsmys med mjölk i nappflaska och små flingor i en skål. På TV är det Wonder Pets. Ett ganska sött barnprogram faktiskt, där huvudpersonerna är en sköldpadda, en kyckling och en hamster som tillsammans skall rädda världen från små och stora bekymmer. Inget pang-bom-krasch och inget skrik eller galenskap. Bara en fin historia om tre vänner som håller i ihop i vått och torrt.

Idag vet jag inte riktigt vad vi skall hitta på. Vad sysselsätter man sig med här när det regnar? Persa har inga regnkläder. Kanske blir det en pysseldag, eller så blir det något helt annat.

 

Lilla damen bestämmer och jag hänger på så gott jag kan.

 

Jag trodde aldrig att det skulle hända men nu har det faktiskt hänt: jag har börjat längta efter kyla. Inte såndär snö-is-och-hagel-kyla, men gärna några moln här och där eller kanske någon svalkande nordlig vind som sveper förbi lite sådär ibland.

Jag har upptäckt att det ultimata vädret stavas V-A-R-I-A-T-I-O-N. För att 30 grader varmt skall vara underbart krävs det att det under vissa perioder också är lite svalare. Och det kommer ju bli svalare här, så det är inget problem i sig. Jag blev bara så tagen när jag helt plötsligt kom på mig själv med att över huvud taget tänka i de här banorna. Jag älskar ju sommar. Och jag älskar ju värme. Och under vintrarna kan jag knappt tänka på annat än hur mycket jag skall bada och sola och grilla på min sommarö när tiden äntligen är inne. Men nu, när jag har allt detta (minus min fina sommarö), vad händer då?

I två veckors tid har jag planerat att ta några "köpa-allt-jag-behöver-och-vill ha"-timmar i Glyfada, men hittills inte lyckats få till det. Jag gjorde ett tappert försök senast idag som resulterade i att jag helt överhettad trängde mig fram bland hundratals greker på den största shoppinggstan, köpte fel ögonbrynspenna i fel färg för att sedan hoppa på första bästa (superbilliga) spårvagn och fly ner till havet och brisen.

Det känns absurt att jag, som annars vid den här årstiden vanligtvis brukar gå hemma i Sverige och svära lite i smyg över gråa skyar och iskalla vindar, nu ligger och solar vid ett blågrönt hav och mellan svettningarna önskar att temperaturen skulle sjunka med sådär 10 grader. Varannandagsväder skulle vara perfekt. Molnigt och svalt ena dagen, och soligt och hett andra. Så att man kan bada och sola men också göra vettiga saker som att gå på stan eller ta en promenad med Persa i vagnen utan att komma tillbaka och se ut som en dränkt katt.

Men snart kommer vintern även hit, och jag vet att jag i samma stund som bikinin stoppas undan lik förbannat kommer att längta tillbaka till den här värmen igen. Jag kommer önska att jag fick gå på stan och svettas och jag kommer önska att jag utan att kolla väderleksrapporten kunde bestämma mig för att ta en heldag på stranden nästa fredag. Jag vet att det kommer att bli så. Det kallas att analysera sig själv och kanske är det bra, kanske är det onödigt.

Det blev ingen tydlig slutkläm på det här inlägget. Nu är jag så trött att jag tänkte ge mig själv världens bästa present, som i det här fallet är en nybäddad säng och två sköna öronproppar. Det är nästan så att jag blir lite avundjusk på mig själv när jag tänker på det.

God natt och hej på er.