Idag har vi måndagsmys. Det är i princip samma sak som söndagsmys bortsett från att det visas lite andra barnprogram på TV. Imorgon är det tisdagsmys, och på onsdag onsdagsmys. Vi myser varje dag!

De senaste dagarna har Persa börjat säga "godnatt" på svenska innan hon skall sova. Hon lär sig så snabbt nu. De ord som har satt sig riktigt bra hittills är: tack, puss, ost, bebis, igen, där och blomma. Jag blir så glad och lite förvånad när jag märker att hon tar efter så snabbt. Ingen har ju pratat svenska med henne innan och jag har ju faktiskt inte varit här så länge ändå. Just nu försöker jag lära henne att säga "älskar dig." 

Längar så till den dagen då jag lyckas!

  

Noter att fina Alex Schulman kom med lite på ett hörn. När man är utomlands får man grabba tag i det lilla svenska man kan komma åt så hans och Sigge Eklunds podcast har börjat bli ett dagligt inslag i min vardag. Och så Schulmans Show såklart. Det är nästan så att jag blir lite avundsjuk på Amanda. Men bara nästan. 

Ibland tänker jag en del på Sverige. Hur tryggt vi har det där till exempel. Det behövs inte lika många höga murar, grindar och inbrottslarm och jag känner inte en endaste en där hemma som för säkerhetens skull har en vakande polisman sittandes utanför sitt huset varje natt. Kanske möjligtvis kungen då. Men han känner jag ju å andra sidan inte. 

När jag tänker på detta så saknar jag Sverige. Och inte bara Sverige, utan hela min fina familj och alla mina fina vänner och ibland till och med vår ilska hund Stella om det vill sig riktigt illa. I ett svagt ögonblick kan jag då undra varför i hela fridens namn jag har valt att spendera ett helt år så här långt ifrån från allt det där härliga. På något vis verkar ju det lite dumt.

Igår var på flera sätt en sådan dag. Jag var trött, anade någon typ av begynnande retfull förkylning och kände mig lite allmänt "inte där". Så som man ju kan känna sig ibland. 

Men så kommer jag in efter en stunds solande i trädgården och möts av åsynen av en present med tillhörande lapp som ligger på sängen. "For your new walking adventures, xxx" stod det, och bredvid låg en en röd skokartong med Nike-logga samt ett litet vitt sidenetui från någon grekisk smyckesaffär. Min fina grekiska familj hade varit och köpt ett par nya löpsrskor till mig, och ett halsband med en berlock i form av symbolen Evil Eye med ljusblå bakgrund kantad med guld. 

Jag blev så rörd. I ren spontanglädje började jag babbla tacksamhetsfraser på svenska och bete mig generellt ostrukturerat och konstigt men trots språkmissen tror jag nog att mitt budkap framgick ändå. En sådan fin gest, av en sådan fin familj. Tänker att jag har tur som uppenbarligen har kommit till den bästa av alla braiga greklandsfamiljer, och att just det är anledningen till att det här året kommer att bli så bra.

Jag får så mycket kärlek här på dagarna. Pussar. Kramar. Små mjuka armar runt halsen. Leenden. Tyngden av trygghet i knät. Bekräftelse och ömhet som knappt vet några gränser.

Jag älskar när hon kryper upp intill mig i soffan. Jag älskar när hon sträcker upp sina armar och vill att jag skall lyfta upp henne. Jag älskar till och med när hon blir lite rädd och blyg och kramar mig hårt och länge för att söka trygghet och tröst. Det är nästan så att jag vill skrämmas lite ibland och skrika "bu!" eller så, bara för att få uppleva hennes fysiska närhet. Får man tänka så? Kanske inte.

Det gör mig stolt och glad och alldeles överlycklig att hon har kunnat knyta an till mig på det här sättet. Jag känner mig utvald. Det är som att hon ger mig världens finaste present. När jag tassar in till henne om mornarna och ser henne sitta i sin säng med hela famnen full med gosedjur och le stort mot mig med alla sina glesa tänder, då blir jag varm. Och glad. Känner mig speciell och utvald och just då är jag bara precis just där, närvarande och mottaglig, i hennes lilla flickrum som är fyllt med färgglada leksaker från golv till tak. Carpe diem ända ut i fingertopparna, varje morgon.

Det är ett fint ögonblick som ger världens bästa start på dagen. Just då är alla skrik och bråkstunder glömda och livet känns bara liksom härligt på något vis.

Det händer lite märkliga saker här. När jag ligger ute på gräsmattan och halvsover i solen väcks jag av att en sköldpadda har lagt sig alldeles nära och försöker äta lite av min arm. Det är två stycken små sköldisar som går lösa i trädgården här och även fast jag egentligen vet om det glömmer jag så lätt. Blir alltid lika förvånad. 

Vet ni förresten hur vassa tänder sköldpaddor har? Det vet jag. Fick nästan lite som ett bett på underarmen.

Nu skall vi iväg till playgrounden och alla härliga ungar och föräldrar. Tänkte att vi skulle testa ett nytt ställe idag. Hoppas på att de är lika härliga där. 

Alla heter Glenn i Göteborg – och alla heter George i Grekland. Under de här fyra veckorna som jag har varit här har jag hittills trött på 16 personer med namnet George. Persas pappa heter George. Persas bästa kompis pappa heter George. Grannen heter George. Ett flertal av alla de killar och män som jag möter på stranden heter också George.

När jag och Persa är på playgrounden och någon grekisk mamma ropar "George, éla!" ( = "George, kom hit"), då vänder minst fem små ungar på sina huvuden för att se om det möjligtvis är deras mamma som ropar. 

Försöker komma på något svenskt namn som är lika vanligt i Sverige som George är här, men lyckas inte riktigt. Så många Glenn finns det väl ändå inte. Inte vad jag har stött på i alla fall. Och Karl, Emma och Sara, visst är de väl ganska vanliga, men inte så pass änså? När familjen hade gäster hemma en kväll hette två av fyra George. Och så plus Persas pappa. 

Nästan lite komiskt på något sätt. 

Det fanns en tid när jag var sådär 16-17 år då det bästa jag visste var att sova till 12. Men som den 20-åriga kvinna jag är idag har jag tänkt om. Nuförtiden går jag nästan alltid upp vid halv sex, tar en skön morgonpromenad och äter sedan frukost ensam i lugn och ro samtidigt som jag ser på när världen utanför vaknar till liv. 

Idag är det lördag. Jag är uppe ensam och huset är tyst. Persa sover. Persas föräldrar sover. Hunden sover. Jag har öppnat balkongdörren och på balkongen till huset mitt emot sitter en äldre grekisk man och också är morgonpigg. Han sitter där varje morgon. Vi har nästan blivit lite som kompisar, han och jag.  

Det här är nog den bästa stunden tror jag. Tystnad, ro och ensamhet. Tid för eftertanke och reflektion och allt annat nyttigt som man mår bra av. Jag behöver starta min dag på det här sättet. Inte för att jag är duktig och alert som ställer klockan även när jag inte behöver, utan för att jag vill och för att det är den bästa presenten jag kan ge mig själv. 

Innan jag väcker Persa måste jag bara få bjuda på en liten bild på den vackraste och härligaste grektiska tjejen jag vet. Det kan väl inte bara vara jag som blir knäsvag?

Jag har precis upptäckt systrarna Hannah Wildells och Amanda Schulmans podcast och nu är jag helt såld. Det fanns mycket klokt och förnuftig att lyssna på där. Jag laddar ner poddarna via en app som heter Podcasts men säkert finns det andra sätt att få tag på dem också. Det är Aftonbladet.se som är plattformen så kanske finns dem att hitta på hemsidan om man inte har en såndär smart telefon med tillgång till massa appar.

Jag tänkte förresten att man kunde ställa lite frågor här i kommentarsfältet om man vill. Om Grekland, om bebiskärlek, om kreativitet, om att våga testa nytt eller bara om något helt annat om man hellre vill det. Är det roligt? Jag blir så glad och förvånad när jag ser att ni som läser här börjar bli ganska många nu. 

 

Det hedrar er – och mig. Tack. 

Tekniken är inte riktigt med mig idag. Först så råkade jag radera en lång, lång text i Anteckningar på telefonen och sedan krånglade det när jag skulle lägga över bilder från kameran till datorn. Sitter därför just nu och är aningen frustrerad över att jag

 

1) är uppenbart klantig som raderar något som absolut inte skulle raderas

2) inte har en aning om hur eller om det går att återskapa raderade filer

3) heller inte har någon teknisk mamma/pappa/syster/bror som kan hjälpa mig

Sådär. Nu har jag fått släppa ut min frustration lite. Känns aningen bättre. Förövrigt är ju allt annars jättebra så någon verklig anledning att gnälla har jag ju inte. På eftermiddagen var jag och Persa på playgrounden och busade med alla härliga grekiska ungar, föräldrar och nannys. Så fort vi kommer innanför grindarna pekar Persa alltid på mig med sitt lilla pekfinger och skriker "IIIIICCCCAAAA", som för att liksom presentera mig för de andra. Då känner jag mig stoltast i världen och vet inte riktigt vad jag skall ta vägen. Vill bara ta upp telefonen och ta ett foto eller något för att liksom bevara ögonblicket som är så vackert och fyllt av ömhet. 

Idag är det min lediga dag för veckan och den skall spenderas på stranden, i Glyfada och en sväng nere i husets gym. Jag har en liten lista på saker som jag behöver köpa och idag tänkte jag så smått börja bocka av den. På den står bland annat:

• ny bikini,
• gitarr
• proteinpulver
• ficksspegel
• stort vadderat kuvert

En ganska lustig blandning och den blig nog en liten utmaning att hinna kryssa mellan de olika affärerna utan att längtan till havet och brisen blir alltför stor. Och en ännu större utmaning blir väl att släpa hem gitarren i brant uppförsbacke, drygt 30 graders värme och en gassande sol som inte har ett endaste litet moln att gömma sig bakom.

Ännu en solig och varm dag. AC:n går på högvarv inne i mitt rum och om tjugo minuter är det dags att plocka upp Persa. Efter frukost åker vi till en strand som ligger här en bit ifrån och gör såntdär som man brukar göra på stränder. Ser fram emot att vara vid havet en dag som denna i och med att det förhoppningsvis fläktar lite mer där.

 

Igår var vi i trädgården hela förmiddagen och värmen var nästan outhärdlig. Persa lekte med vatten i sin plastbalja och jag satt bredvid i skuggan och kände mig dåsig av värmeslag. På eftermiddagen när Persa sov gick jag ner till stranden och spenderade några otroligt fantastiska sköna timmar där. Jag har inte hunnit kolla upp temperaturen i havet än men jag skulle beskriva den som lagom dusch-varm med en touch av behaglig svalka nere på botten. Det där svenska snabbt-i-och-snabbt-upp-tänket är med andra ord inget som behöver anammas här.

Nu är det dags att fixa frukost till P. Mjölk i flaska och flingor i en skål. Några små skivor ost bredvid kanske.

Och så en lite godmorgonpuss från mig.

 

Min ambition om att blogga ofta och mycket om allt som händer här i Grekland har hittills inte riktigt försatts i praktisk verksamhet som jag hade tänkt mig. Men, det kommer! Skall bara hitta ett sätt att utöka dygnets 24 timmar först.

 

Idag är det torsdag och min – vänta, vad blir det nu – sjuttonde (!) dag i det grekiska Grekland. Igår startade en strejk mot regeringens besparingar här och många tåg och flyg stod stilla inne Aten. Hur länge strejken kommer att hålla på får vi se men än så länge har jag inte märkt av den nämnvärt. Det lite komiska är att jag hittills bara har kommit i kontakt med den genom att surfa in på gp.se och läsa de stora rubrikerna som hur oroligt vi har det här.

 

Igår åt jag på Persa frukost på altanen och lekta med vatten ute i trädgården. Efter lunch gick jag till stranden och till middag åt jag kyckling. En ganska lugn och väldigt icke-orolig dag. Men så är det ju tydligen värst i Aten också, och jag bor en bit utanför. Och så är jag heller inte en hårt arbetande grek som just har fått sin lön sänkt med nära 50 %.

Här kommer några små bilder från ett av mina och Persas många besök på den närbelägna (och härliga!) playgrounden.