Så lång tid tillbringade jag och min rygg på Mölndals akutmottagning igår. Ryggen illvilligt värkande och jag ljudligt hulkande. Inte så charmigt. Det var bara en enda ortopedläkare som jobbade. Vet inte om det hör till vanligheten eller om det var en engångsgrej. Är det rimligt för patienterna? Är det rimligt för ortopeden?

Denna väntan. Jag blir galen av sånt. Och av att inte veta när och hur och var och om. Och så smärtan på det. Och sedan när det äntligen var min tur, det lama bemötandet av en läkare som gjorde en tydligt intryck av att inte bry sig. Kanske var hon inte riktigt i form, kanske var hon alltid sådan. Jag vet inte. Och visst måste väl även en ortoped få ha en dålig dag på jobbet ibland. Men ändå. Som inom alla andra yrken finns det även vissa inom vården som nog egentligen inte borde vara där. Jag träffar på dom ibland och då är det tråkigt, men oftast är det åt andra hållet. Sjukhus-sverige är fullt av eldsjälar som vill hjälpa och vårda och trösta och göra gott. Sådana finns det många av på MHE-kliniken i Mora till exempel, och på BUP på Östra Sjukhuset. Eloger och heja-ramsor till er alla.

Tillbaka till ryggen. Röntgen visade inga skador på kotorna så precis som jag trodde var det hela "bara" en sträckning i muskeln. Går över av sig själv så småningom. Rörelse underlättar läkningen och smärtan lindras av fenomenala piller. Just nu känns det som de är det mest värdefulla jag har här hemma. Små, vita, fina ligger de där i badrumsskåpet. Känns tryggt. 

Annars tänkte jag ta det sista julklappsrycket idag. Och sedan ska jag slå in och pyssla kort, för det har jag inte hunnit med än. Det är så roligt. Någon gång när jag har skaffat mig ett boende med fler rum än ett, då ska jag ha ett separat pysselrum. Bara ett stort och stabilt bord och fullt med hyllor med papper och pennor och limstift och saxar och pärlor och allt annat som behövs. Mmm. Härligt! Pyssel, pyssel. Bara ordet är fint!