Min kropp är helt slut. Jag lyckades med att höja alla vikter på gymmet idag och kände mig starkare än någonsin. Jag älskar den känslan. Det fanns en tid då jag såg det helt annorlunda och mest bara ville vara liten, skör och svag. Både mentalt och fysiskt. Kan bli lite ledsen när jag tänker tillbaka på det.

Numera är det helt annorlunda. Ju starkare jag blir rent fysiskt, desto starkare känner jag mig också inuti och det gör mig glad. När jag står där med världens tyngsta bodybuildarvikt (obs, överdrift) och med stadiga armar och på ett oklanderligt sätt lyfter den rakt upp i luften, då känner jag lite som att jag nästan klarar vad som helst.

Härlig känsla. 

Jag lyfter och lyfter och pressar och gör armhävningar och plankor och situps och svettas och dricker vatten och just då är jag hela världens kungligaste kung. Med superkrafter och trollspö och en såndär guldig skatt som aldrig tar slut.  Annars har det varit en härlig dag. Vi har varit i parken som vanligt och Persa har lekt med den nya kompisen Elena för tredje dagen i rad. Det är så roligt att se hur två små tvååringar skapar sig en vänrelation. Hur de med sina icke-kompletta ordförråd pratar med varandra, betraktar, känner in, ger och tar. De leker och busar och skrattar och har kul tillsammans och jag får liksom nästan hålla i mig för att inte gå in och störa hela tiden. Vill gärna vara med på ett hörn och skrika saker som "tjohej!" och "vad roligt ni har!" men känner att det kanske är lite överflödigt. Och när de sitter i gruset och leker med hinkar och plastspadar vill jag gärna vara där och hjälpa till och kratta ihop grus till en liten hög och visa hur roligt man kan göra med den lilla koppen och visste ni förresten små gullungar att man kan kasta iväg de små stenarna lite tokigt om man vill?

Det är som att jag inte litar på att de klarar av att sysselsätta sig själva, vilket de såklart gör.

 

Förstås. Som de smarta, kloka och intelligenta tvååringar de är.