Så tänker jag ibland när jag ser folk runt omkring mig som verkar ha kommit väldigt långt i livet trots att deras biloligiska ålder är den samma som min.

En av mina barndomsvänner fick till exempel ganska nyligen en liten dotter tillsammans med sin sambo, och min fina Lina har lämnat sitt flickrum hemma hos mamsen och köpt en bostadsrätt i stora Göteborg. Av misstag råkar jag läsa att ett sätt för kvinnor att markant minska risken för cancer tydligen skall bara att få barn och amma innan 20 års ålder.

Hoppsan. Med ens blev allt plötsligt ganska brottom. Vad hände? Det var ju bara alldeles nyss som jag var 11 år och hade Wow-tröjor från BIKBOK och då det bästa jag visste var att komma hem från skolan och lägga mig i soffan och titta på Fresh Prince in Bel Air och dricka O'boy och äta kritvitt rostebröd med smör och Perssons färdigskivade skinka. Minns det liksom som om det vore ganska alldeles nyss som min och Linas stora hobby var att busringa till okända (och kända) personer, eller som jag var fem och trodde att texten till den där god-natt-barnvisan löd " idiot, slumra in, i-i bädden så fi-in...)

 

Och med ens är jag lite som vuxen och borde helt plötsligt en massa saker som jag fortfarande känns alldeles för liten för.

Fast egentligen känner jag inte så farligt mycket stress inför det där med framtiden. Sanningen är snarare den att jag lever med en ganska god framtidstro och känner stor nyfikenhet inför hur livet kommer bli. Jag gillar tanken på att jag, sittandes med högskolekaralogen i handen, med glädje skulle kunna tänka mig att utbilda mig till i stort sett alla yrken för att de verkar så intressanta och roliga. Och jag känner mig trygg med vetskapen att mina betyg gör det möjligt för mig att välja precis den utbildning som jag vill.

 

Att leva med mig själv i drygt 20 år har gjort att jag lärt mig ganska bra hur jag vill ha mitt liv och vad jag behöver för att må bra. Jag vet att jag vill bo nära havet och leva ett lugnt och strukturerat liv och jobba med något som gör att jag får utlopp för min kreativitet. Jag vill ha ett ljust och vackert hem där jag känner att jag har min bas, och jag vill faktiskt inte alls spendera mina ungdomsår före 30 med att resa jorden runt och göra det där som brukar kallas för att "leva livet". Jag vill ha mina närmaste vänner och familjemedlemmar nära och jag vill skriva, träna, äta bra, äga lagom många saker och kanske sjunga och spela lite gitarr ibland när ingen hör.

Att leva är lite som att lägga ett jättestort pussel tänker jag. I början står man där med flera tusen bitar och får inte ordning på någonting, men allt eftersom tiden går börjar man såsmpningom kunna lägga ihop några av bitarna och tillslut står man där med en färdig bild. Men sedan kanske någon väldigt liten lillebror eller så kommer och plockar bort en bit någon gång och börjar tugga på den så att den blir sådär mjuk och äcklig och omöjligt att använda igen, och då kanske man får gå och hämta en bit kartong och klippa till en ny pusselbit för att bilden skall bli hel igen. Problem solved.

Och idag är det 3: december och det är en solig morgon och det mesta känns ganska bra. Jag äter frukost i tystnaden och Persa sover fortfarande. Om en srund skall jag plocka upp henne och då skall vi gå ner till köket och äta frukost och jag skall göra ytterligare försök att få henne intresserad av årets julkalender. Igår tröttnade hon redan innan vinjetten var över och envisades med att vi skulle sätta på Goofy Baby istället trots att hon har sett samma avsnitt sägert över hundra gånger. 

Jag vill att ni skall ha en fin måndag, alla ni härliga som läser här. Från oss alla ( = jag och mitt för dagen goda humör), till er alla: EN RIKTIGT GOD DAG!
The end.