Sista lördagen i Grekland. Två dagar kvar tills jag åker hem. Allt känns mycket märkligt. Jag är glad och ledsen, förväntansfull och uppgiven, orolig men ändå lugn. Och ganska stressad också. Mest över hur jag skall få hem alla mina saker utan att behöva betala alltför mycket i övervikt. Det kommer förstås inte gå, så därför rensar jag ut lite för varje dag. Plockar bort, gallrar, överväger och diskuterar med mig själv. Lämnar kvar mycket. Det känns lite bättre att göra så på något sätt. Mer lovande, och lite som att separationen från Persa inte blir lika definitiv om det ligger kvar lite gamla kläder i någon garderob efter att jag har åkt.

För så har vi ju hela den här åka-ifrån-Persa-grejen. Det är en sådan märklig situation som jag aldrig varit med om tidigare. Vi har umgåtts så nära och intensivt under den här tiden, Persa och jag. Varit så fysiska. Jag vet exakt hur hennes lilla svettiga nacke luktar för den luktar ljuvligt. För några månader har hon varit en självklar del av min vardag och jag har varit en del av hennes, vare sig hon har velat eller inte.

Och jag tycker att vi har haft det så bra tillsammans  Hon har tytt sig till mig, upplevt trygghet och tröst, litat på mig. Vi har busat och skrattat, lekt och fnissat, tjafsat och bråkat och gungat tills gungorna på lekplatsen nästan gått sönder.

Och så har hon ju förstås drivit mig till vansinne också, flera gånger om dagen, på det där sättet som ju bara tvååringar kan. Och minst lika många gånger har hon fått mig att bittert tänka att "NU ORKAR JAG INTE MER!" i versaler, precis så. Men allt det där går över så fort. Ett litet leende, en kladdig klapp på kinden, en liten blick in i stora, bruna grekiska ögon med ögonfransar som är perfekt börjda uppåt alla timmar på dygnet helt utan hjälp av någon skavande ögonfransböjare. Borta. Väck. Allt bra. "Äka dej" och så var det ingenting mer med det.

Hon är så mycket av allting, Persa. Extra allt. Extra glad, extra viljestark, extra beslutsam, extra envis, extra energisk, extra påhittig, extra arg och extra uttrycksfull på alla sätt som går. Skillnaden mellan att vara med henne och att faktiskt inte vara det är därför så definitiv och påtaglig. Det blir liksom tomt. Lugnt och skönt, en andningspaus, absolut – men tomt. Känns märkligt.

 

Som det ju skall vara.

 

Titta på Kalle klockan tre, äta jultapas, känna sig lite fin i någon klänning som man aldrig har annars, öppna julklappar, äta skaldjur, dansa kring tomten, höra klackar mot trägolvet och känna doften av morfars rakvatten. Blir så glad när jag tänker på allt det där. Att jag får, att jag ska. Att vi ska. Alla tillsammans, som vi brukar.

Mitt mående är lite som en våg just nu, med två vågskålar som vippar upp, ner, upp, ner. Glad, ledsen, förväntasfull, uppgiven, målmedveten och tveksam.

 

Lite som livet väl är för det mesta antar jag.