Så tänkte jag förut, tog på mig mitt nya regnställ och gick ut på promenad. Efter en kvart gick det nästan inte att hålla uppe luvan längre, så jag gav upp och gick hem. Besegrad av naturens krafter. Tog istället en varm dusch, och när jag stod med håret fullt av schampo och lödder rinnandes ner i ögonen blinkade lampan till och ljuset försvann i kanske två sekunder. Det kändes som två väldigt långa sekunder. Av alla tillfällen så kändes det väldigt olägligt med ett strömavbrott just där och då, men som tur var kom ljuset tillbaka igen ganska snabbt. Och det lyser faktiskt här fortfarande. Skönt.

 

Jag minns Gudrun, stormen, när det nu var. 2004? Det var ju samma år som tsunamin i Thailand. Känns väldigt längesen – och det var det ju också. Jag minns att jag och några gamla Vallda-kompisar var hemma hos Lina och spelade in olika sketcher med hennes filmkamera. Jag var Orup och skulle gästa en talkshow tillsammans med Lena PH som spelades av Lina. När vi skulle gå hem sedan sa Linas mamma att vi alla var tvungna att gå tillsammans och att vi inte fick gena genom skogen som vi brukade, utan istället gå längs med stora vägen för att undvika att få några fallande träd över oss. Minns att det kändes lite överdrivet med tanke på att jag nog inte riktigt fattade att det skulle bli en sådan stor grej. Men det blev det ju. Redan samma kväll försvann strömmen och vi fick sova på madrasser framför brasan. Det var mysigt. I nästan två veckor höll strömavbrottet i sig och jag kommer ihåg att jag varje morgon hoppades på att strömmen inte skulle ha kommit tillbaka under natten. 

 

Nu förtiden är jag lite mer praktiskt lagd. Kanske har det lite med åldern att göra. Jag ser mest vilka problem det skulle innebära att tvingas vara utan ström i några dagar. Inte kunna duscha varmt. Inte ladda mobilen. Inte lyssna på podcasts i högtalarna. Inte använda spisen. Frysa. Inte kunna läsa något efter klockan fem när det blivit mörkt. 

 

Fast någonstans, långt, långt, LÅNGT därinne, så finns det ändå någon liten bortglömd del av mig som tycker att det ändå är lite spännande när det händer saker som gör att jag måste ändra om bland mina strikta vardagsrutiner och leva lite mer primitivt. Kanske nöd-köpa ett litet stormkök och koka te i en jätteliten kastrull och dricka i skenet från hundra värmeljus. Och inte kunna använda mobilen på några dagar, eftersom mitt batteri är uselt och dör efter knappt en timme utan laddning. Ta en paus från allt som rör Instagram och Facebook och bloggar och senaste nytt om bolåneräntor. Det skulle kanske inte vara så dumt ändå.