Alltså, jag visste ju redan det. Bara det att det är så självklart att jag ibland glömmer bort att reflektera över hur bra jag har det. Tar för givet, som man ju gör när man är trygg och slipper tvivla. Det är fint att kunna ha det så. Att ta någon för givet tycker inte jag nödvändigtvis behöver vara negativt. Det betyder ju att man är så nära, så nära och vet att man alltid kommer att ha varandra oavsett vad för knasigt som händer. Alla har det inte så. Men jag har, och det är världens finaste grej när man tänker efter. 

 

Det finns något helylle-äkta i att ha känt varandra så länge som jag och mina närmsta vänner har gjort. Vi pratar småbarnsår blandat med lågstadietiden. Vi känner varandra från grunden, som de små, små flickor och pojkar vi en gång var och till de stora, vuxna män och kvinnor vi är idag. Det är... mäktigt. Vi kan säga till varandra saker som "minns du, för tio år sedan..." och bara det är ju helt fantastiskt och stort. 

 

Det är alldeles för sällan jag sitter ner och tänker på vilken tur jag har. För det är väl tur? Knappast skicklighet. En rad med tillfälligheter som gjorde att vi fördes samman och inte gled isär, trots utomlandsflyttar, aupair-år, skilsmässor, kriser, olika skolor och även helt olika intressen.

 

Jag tänker på allt detta nu för att jag blev lite extra påmind om det just ikväll. Ganska mysigt är det att sitta här i tystnanden med tända ljus och tänka sådana härliga tankar medan klockan tickar högt och fyrans spårvang vrålar förbi utanför. Min sinnesstämning har en förmåga att svänga ganska kraftigt ibland, men när det känns så här härligt, då är det liksom bara härligt.