Jag var tvungen att ta en liten stund förut idag och bara förkovra mig i härliga tankar på den ännu härligare sommaren som nu är absolut helt över. Och har väl varit ganska länge i och för sig, men på något sätt har det glömts bort lite mitt bland alla soliga höstdagar med klar luft och andra härligheter. Hösten är ju fin. Och vintern är mysig, och snö är vackert och kyla kan också vara ganska trevligt ibland så länge det inte går till överdrift. 

 

Men så finns det ju de där svenskhöst-höstiga dagarna också, som idag. När regnet liksom piskar från sidan och det blåser åt alla håll på samma gång. När det är rått och kallt och man inte vet om man skall ha gummistövlar eller vinterkängor eller kanske overall, och när alla paraplyer blåser sönder, hur dyra och starka och Göteborgs-vänliga de än är. Sådana dagar är det okej att dra upp sin jättestora luva och drömma sig bort en liten stund. Man kan drömma om vita stränder i Thailand om man vill, men jag drömmer alltid om gråa klippor ute på Kårholmen istället. Sedan går jag hem och tänder ljus och duschar varmt, och helt plötligt känns allt ganska bra igen.

 

Jag lovade mig själv en sak idag. Varje gång det händer igen att jag går på någon blåsig gata någonstans och regnet liksom piskar in innanför jackan fastän den är stängd, då skall jag le. Bara sådär, åt ingenting, med tänder och allt. Jag testade det idag och det funkade hur bra som helst. Le bara, stort, även om du har tandställning eller jättegula tänder. Ingen kommer se ändå för alla är så upptagna med att fly regnet under sina stora luvor.