Fredag! Jag var lärare i en sexa idag. Ett gäng glada och spralliga ungdomar, trevliga och goa, men bitvis också ganska stökiga och sugna på att starta helgen redan före lunch. Det blev mycket "sitt ner!", "tysta nu!", "lägg ner mobilen!", "öppna boken!" och så vidare. Det känns som typiska lärar-oneliners som rabblas om och om och om igen och som alla redan har hört så många gånger att dess slagkraft liksom har försvunnit. Vill så gärna undvika att hamna i den där tråkig-gnällig-lärare-rollen, men det är svårt tycker jag. 

 

Jag kan tänka mig att många lärare känner att de hade viljat slippa att ägna så mycket tid åt att tjata och hyscha. Men det blir lätt så när tjugofem glada barn ska trängas i ett och samma klassrum. Givetivs beror det ju på vilken pedagogik man har och hur väl man har hittat en läraroll som man behärskar och känner sig trygg med. Många lärare behöver inte tjata. Jag har haft flera sådana under min skoltid och jag beundrar dom. Det handlar mycket om att inge förtroende och respekt och skapa en god relation med eleverna. Dom som lyckas blir omtyckta lärare. Dom som inte lyckas får det tuffare.

 

Jag vill lära mig och utvecklas. Det är lite som vilket hantverk som helst tänker jag. Och ett sådant viktigt yrke. Jag behöver inte skriva att det är alldeles för dåligt avlönat för det är tror jag vi alla överens om. Men jag säger det igen ändå, bara för att vi inte skall glömma och bli nöjda och tänka att allt är bra.

En annan sak som jag så gärna vill undvika är den där kille-tjej-grejen. "Kom nu, killar!" "Sitt ner, tjejer!" Jag kommer på mig själv hela tiden. Jag vill inte benämna elevena utifrån deras kön. Det är inte viktigt och jag vill heller inte att dom skall tro att jag tycker det. Ändå blir det mest naturligt att säga så. "Kom nu, mina vänner!" försöker jag få mig själv att säga men det kommer inte lika spontant. Vad finns det fler för alternativ? Barn? Ungdomar? Gänget? Allihopa? Några lärare som läser och vill dela med sig? Hur gör ni?